På Vänsterpartiet Göteborgs årskonferens den 14 mars diskuterade vi frågan om Vänsterpartiet (V) är ett oppositionsparti eller om vi fortfarande är ett ”samarbetsparti” eller ”stödparti” av samma sort som vi och Miljöpartiet (MP) var åren 1998 till 2006. Riksdagsgruppens ordförande Hans Linde och distriktsstyrelsen (i ett motionsutlåtande) ansåg att vi nu är ett oppositionsparti. Lindes argument var att partiet la ned rösten i omröstningen om Löfven som statsminister medan V åren 98 till 06 aktivt röstade för Göran Persson. Linde sa också att vi inte nu har (som vi hade då) någon överenskommelse om att V ska samarbeta med regeringen om bland annat budgetar, utan att vi bedömer detta från fall till fall. Jag vidhöll att vi fortfarande i praktiken är ett ”stödparti”. Jag ska försöka förklara varför:
Citat från Riksdagens egen ordbok:
”I riksdagen är oppositionen de partier som inte tillhör majoritetssidan”.
Nu finns det ju ingen tydlig ”majoritetssida” i dagens riksdag. Däremot står det i överenskommelsen från den 26 december 2014 mellan S, M, MP, C, FP och KD bland annat så här:
”Den statsministerkandidat som representerar den största partikonstellationen släpps fram vid omröstning om talmannens förslag. Det sker genom att övriga partier som står bakom denna överenskommelse lägger ned sina röster… Förslaget till rambeslut samt riktlinjer för den ekonomiska politiken från den partikonstellation som är störst släpps fram vid budgetomröstning i kammaren. … Detsamma gäller även vid beslut om ändringsbudget och vårproposition.”
Det är uppenbart att V i denna överenskommelse (utan vårt godkännande) räknas som ingående i en ”partikonstellation” ihop med regeringspartierna. Uppenbarligen räknade de sex partierna kallt med att vi stödde Löfven som statsminister trots att vi la ned rösterna samt att vi ska ställa upp och förhandla om och rösta för kommande budget- och vårpropositioner. Om detta ska kallas för opposition eller stöd är väl ingen stor sak. Det allvarliga är i stället det demokratiska innehållet i denna internationellt sett helt unika konstitutionella ordning.
Så här sa konstitutionsutskottets förre kanslichef Magnus Isberg om denna ordning i ett tal till riksdagen 2004:
”Denna ordning är en skvader, en olycklig blandning av en koalitionsregering och en renodlad minoritetsregering som söker stöd för sina förslag i utskotten. Den innebär för det första oklara ansvarsförhållanden. En företrädare för ett samarbetsparti kan på morgonen stödja regeringens förslag i vårpropositionen och på kvällen instämma i oppositionens kritik av samma förslag. Den innebär för det andra sämre insyn i den politiska beslutsprocessen, i varje fall jämfört med om den sker i utskotten. För det tredje innebär denna ordning en risk för att kvaliteten på besluten blir sämre genom att besluten inte bereds på samma ingående sätt som beslut i regeringen eller i ett utskott.”
Jag anser att Isberg har rätt. Så länge V inte släpps in i regeringen bör partiet vänta på att regeringen lägger sina förslag, därefter göra egna motioner och sedan förhandla i utskotten. Inget hindrar att S, MP och V som partier förbereder denna förhandlingsprocess på olika sätt. Det finns ingen anledning att tro att V inte skulle kunna få igenom minst lika mycket av sin politik på detta sätt. Dessutom kan väljarna då bättre bedöma vad de olika partierna fått igenom och vad de kompromissat bort. Fortsätter vi som nu tror jag risken är stor att vårt politiska alternativ sakta mals ned i kanslihusets väldiga beslutskvarnar.
