Anders Nordström efterlyser i Flamman (1/9, 2016) att Vänsterpartiet ska förklara hur vi kan stå bakom den överenskommelse om det finanspolitiska ramverket som sju riksdagspartier slöt under sommaren. Dagens överskottsmål, att de offentliga finanserna över en konjunkturcykel ska gå med ett överskott på 1 procent av BNP, tillkom i slutet av 1990-talet. Vänsterpartiet stod bakom överskottsmålet när det infördes för vi menade att det var viktigt att snabbt få ned statskulden efter 1990-talskrisen. Detta lyckades snabbt, och redan omkring 2005 framförde Vänsterpartiet under det dåvarande budgetsamarbetet med den socialdemokratiska regeringen att överskottsmålet borde ersättas med ett mål om att de offentliga finanserna ska vara i balans över en konjunkturcykel. Balansmålet fanns sedan med som krav i Vänsterpartiets budgetmotioner under den borgerliga regeringen. På den tiden var vi ganska ensamma om denna ståndpunkt, och fick ta mycket stryk för vår linje. Men efter idogt arbete lyckades vi förflytta hela debatten och så småningom fick vi allt fler på vår sida och de som inte ville ändra målet var i minoritet. När vi sedan i budgetförhandlingarna med regeringen hösten 2014 fick igenom en översyn av målet hade vi kommit en bra bit framåt.
Vårt ingångsvärde i förhandlingarna var självfallet att det nya saldomålet skulle vara ett balansmål, vi nådde inte ända fram, det slutade istället med att de offentliga finanserna ska gå med 0,33 procent överskott över en konjunkturcykel. Nordström skriver att detta innebär att den offentliga sektorn tar in 13-14 miljarder kronor mer i skatt än vad utgifterna kräver. Detta är i någon mening sant, men det är väl i sådana fall klart bättre än att ta ut drygt 40 miljarder kronor för mycket som det nuvarande överskottsmålet innebär. Samtidigt ska man komma ihåg att ett balansmål, istället för ett mål på 0,33 procent, endast innebär en ”engångsfinansiering” av permanenta utgifter. Det innebär alltså inte att man varje år får ett ökat reformutrymme på 13-14 miljarder för nya permanenta utgiftsreformer. Så nivån på det nya överskottsmålet tycker jag är acceptabel och definitivt ett steg i rätt riktning. Förutom att vi lyckades förflytta hela debatten om det finanspolitiska ramverket som oantastligt så lyckades vi dessutom förändra det.
I ett medelfristigt perspektiv innebär den nya nivån på överskottsmålet att det blir lättare att genomföra reformer för stärkt välfärd och investeringar för att pressa ned arbetslösheten. Det finns också ett värde i att Vänsterpartiet kan visa att vi kan kompromissa och göra överenskommelser även i ”jobbiga” frågor.
Vänsterpartiet gör skillnad
Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson svarar på Anders Nordströms opinionsartikeln om överenskommelsen om överskottsmålet, som publicerades i Flamman nr 34/2016.
