Svar till ”Varför vill Vänsterpartiet införa licenser på spel?” Flamman, nr. 39, 2015.
När betänkandet om spelfrågor röstades igenom i riksdagen tidigare i år så missade vi att reservera oss mot tillkännagivandet om licenssystem på spelområdet. Vi vill därför med denna artikel markera att vår inställning i sakfrågan är oförändrad. Vänsterpartiet är emot en omreglering av spelmarknaden som innebär att spelmonopolet upphör. Vi anser att vårt statliga allmännyttiga spelmonopol som sätter sociala skyddshänsyn före vinstmaximering är viktigt att värna och att utveckla. Genom att ha ett offentligt drivet spelbolag finns det en möjlighet att ta ett ansvar för att motverka de negativa konsekvenserna av spel om pengar. Spelberoende drabbar såväl den spelberoende själv som hens familj och omgivning. Spelmissbruk är ett stort problem men skulle riskera att växa än mer i omfattning om privata spelbolag tog över den svenska spelmarknaden. Privata spelbolags drivkraft är att maximera sin egen vinst genom att sälja sin produkt till så många som möjligt. Det är ingen bra mekanism för att främja ansvarsfullt spelande.
Samtidigt har vi ett problem när utlandsregistrerade spelbolag kan kringgå de bestämmelser som finns när de bedriver spel på internet riktat till svenska spelare. Att ta detta som intäkt för att ge upp det offentliga ansvaret och legalisera privata bolags spelverksamhet i Sverige anser vi är fel väg att gå. Den utveckling som skett med allt fler oreglerade aktörer på spelmarknaden innebär en utmaning och det behöver hittas lösningar för hur frågan ska hanteras. Att låta spelmarknaden fortsätta att se ut exakt som den gör i dag tror vi både är ohållbart och problematiskt. Spelmarknaden behöver regleras på ett sätt så att alla aktörer som verkar på den omfattas. En särskild utredare ska nu utreda och lämna förslag till en ny spelreglering, som enligt direktivet ska syfta till att skapa en spelmarknad som präglas av ett högt konsumentskydd, hög säkerhet i spelen och tydliga förutsättningar för att få verka på marknaden. Av direktivet framgår att regleringen ska bygga på ett licenssystem som innebär att alla som agerar på den svenska spelmarknaden ska göra det med behöriga tillstånd och att aktörer utan tillstånd ska stängas ute. Vänsterpartiet kommer nu nogsamt att följa utredningens arbete och diskutera och ta ställning till de förslag som sedermera kommer att presenteras. Under tiden så kommer vi att titta på andra alternativ för hur spelmarknaden kan regleras. Vår utgångspunkt är att spelmonopolet ska utvecklas inte avvecklas.
En kvinna i Libanons huvudstad Beirut håller i en mobil med ett skal föreställande Abu Obaida, befälhavare för Hamas militära gren. Den arabiska texten lyder ”Al-Aqsa-stormen” – namnet Hamas gav åt attacken den 7 oktober. Foto: Bilal Hussein/AP.
Stödet för Hamas är fortsatt starkt bland palestinierna. Bakom ligger decennier av misslyckade försök att uppnå fred i Palestina. Men islamistorganisationens ideologi är motsägelsefull – ända ned till synen på Israel.
–Jag har köpt en tavla för 70 dollar. Motivet är Abu Obeida.
Jag videopratar med en vän i Jordanien. Vi kan kalla henne Sara. Hon har precis berättat att det numera hänger en tavla på ledaren för Qassambrigaderna – Hamas väpnade gren – i hennes lägenhet i Amman.
– Okej… säger jag.
Som alltid är det svårt att prata om Hamas. Vem är jag att läxa upp en palestinier vars befolkning enligt allt fler bedömare i Israel, Palestina och väst, utsätts för ett folkmord?
Sara kommer från en kristen familj i Haifa, den största staden i norra Israel, och är alltså israelisk medborgare. Haifa var en av de viktigaste palestinska städerna innan katastrofen Nakba, där sionistiska miliser 1948 fördrev majoriteten av den palestinska befolkningen.
Sara har gått hela sin skolgång och universitet i Israel, och hennes hebreiska är till och med bättre än hennes arabiska och engelska. ”Jag saknar mina hebreiska böcker”, sade hon en gång i förbifarten.
Oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken.
Hon flyttade från Haifa till Amman på grund av ett sexuellt trauma hon utsatts för i hemstaden. Där arbetar hon som psykolog och specialiserar sig på att vårda kvinnor som utsätts för sexuellt våld och utnyttjande.
I dag är hon livrädd för att Hizbollah ska bomba Haifa, som den libanesiska terrorstämplade gruppen så ofta hotat om.
– Jag kan inte sova, inte andas, säger hon.
Sara är queer. Hon har färgat hår, piercingar och tatueringar. Hon lever med flera hundar och katter som hon hittat på gatan – den ena saknar öron, den andra lider av allvarliga trauman och en tredje har en hudsjukdom som gör att den stinker. Var och varannan dag hamnar Sara i bråk när hon konfronterar patriarkala yttringar inom de jordanska och palestinska samhällena.
Det är den här personen som plötsligt berättar att hon köpt en tavla på Abu Obeida och hängt upp den i sitt vardagsrum. Jag börjar försiktigt.
– Jag skulle aldrig neka palestinier rätten till väpnat motstånd mot Israel, särskilt inte nu, säger jag. Men med tanke på din politik och ditt liv… Hamas är ju en reaktionär islamistisk rörelse?
– Jag vet, säger hon. Men det är ingen annan som gör motstånd. Jag får ont i huvudet av den här diskussionen.
Det får jag också.
Hamas växte fram i Gaza som en del av det muslimska brödraskapet i Egypten, en slags islamistisk välgörenhetsorganisation som numera är terrorstämplad och nästintill tillintetgjord av Egypten. Då, på 60- och 70-talen hade muslimska brödraskapet en kvietistisk inställning, som innebär att de inte sökte påverka politiken direkt utan i stället föra samhället i islamistisk riktning och därigenom skapa förändring. Andlig revolution först, sedan politisk.
Det var denna hållning som Hamas bröt med på 80-talet. I stället intog gruppen en hårdare attityd gentemot staten Israel och dess ockupation av Västbanken och Gazaremsan. År 1988 publicerade Hamas sitt första politiska program, ett religiöst laddat dokument som bland annat anklagar judar för att ha legat bakom allt från franska revolutionen till de två världskrigen.
Sedan kom Osloprocessen. De sekulära palestinska krafterna inom PLO lade ned sina vapen och gick med på en palestinsk stat på 22 procent av Palestinas yta innan 1948, det vill säga på Västbanken och Gazaremsan. Hamas ställde sig instinktivt i opposition. Nu inleddes självmordsbombningarna som skakade Israel på 90-talet. Här ska sägas att även om Hamas stod för majoriteten av attackerna så var det flera andra palestinska politiska rörelser som utförde liknande våldsdåd. Det inkluderar de svenska socialdemokraternas systerparti Fatah, den dominerande kraften inom PLO. Bombningarna ansågs vara ett svar på Israels brutala och förnedrande ockupation.
Trots flera års förhandling och undertecknande av diverse avtal i USA och Egypten blev det ingen palestinsk stat. I stället etablerades den palestinska myndigheten, som en glorifierad underleverantör av israelisk ockupation. Missnöjet, förödmjukelsen och känslan av svek ledde till att palestinierna i valet 2005 röstade fram Hamas, som sedan tog makten i Gaza.
Samförstånd. PLO:s ledare Yasser Arafat skakar hand med Israels premiärminister Yitzhak Rabin, under överinseende av USA:s president Bill Clinton. Bilden är tagen i september 1993, i slutet av Osloprocessen. Foto: Ron Edmonds/AP.
Vad som sedan händer är avgörande. För här fanns faktiskt en öppning. Hamasexperten Tareq Baconi beskriver i sin bok Hamas contained: A history of Palestinian resistance (2018) hur Hamas vid upprepade tillfällen gav uttryck för en vilja till kompromiss. Bland annat år 2007 när man undertecknade ett avtal med Fatah i Saudiarabien där man gick med på att arbeta för en palestinsk stat enligt 1967 års gränser – den internationellt erkända gränsen.
Men USA och Israel vägrade samarbeta och förhandla med Hamas – i stället ville USA se regimbyte i Gaza och började ge vapen till Fatah. Detta ledde till ett blodigt inbördeskrig som resulterade i en splittring av den palestinska politiken. Fatah tog över på Västbanken och Hamas i Gaza. Så har det sett ut sedan dess.
Hamas förvandlade Gaza till ett samhälle mobiliserat för motstånd mot staten Israel. För även om Israel drog sig ur Gaza år 2005 omringade man fortfarande den lilla landytan och inrättade en blockad. Isoleringen orsakade en kollaps för ekonomin i Gaza och en humanitär katastrof med knappa tillgångar till rent dricksvatten – långt innan den nuvarande katastrofen. Hamas byggde tunnlar och köpte vapen, men konstruerade inga skyddsrum dit Gazaborna kunde ta sin tillflykt under de många kommande krigen med Israel. Många Hamasledare skaffade ett lyxliv i bland annat Qatar, medan befolkningen i Gaza hade svårt att få i sig nog med protein för dagen. Hamas förbjöd alkohol och pressade samhället till att inta en mer konservativ, muslimsk inriktning – trots att flera tusen Gazabor är kristna.
Här ska tilläggas att Benjamin Netanyahu, som just nu leder ett existentiellt krig mot Hamas, enligt bland andra före detta chefen för underrättelsetjänsten Mossad, indirekt stöttade Hamas för att splittra den palestinska politiken. Genom att låta Hamas ta emot stort ekonomiskt stöd från Qatar och sätta press på det PLO-ledda styret på Västbanken bedrev Netanyahu en politik som ämnade stärka Hamas för att försvaga den palestinska politiska enheten.
Så kom krigen med Israel. 2008, 2012, 2014, 2019, 2021 och 2023. Det senaste året har över 40 000 palestinier dödats, varav uppemot 20 000 barn. Internationella domstolen i Haag har inte kunnat utesluta att Israel utför ett folkmord i Gaza, någonting som domstolen just nu utreder. Detta efter att Hamas den 7 oktober själva begick ett dåd som dödade över 1 100 människor varav de flesta var civila.
Mellan dessa krig, år 2017, släppte Hamas ett nytt politiskt program. I detta dokument fanns inte längre några antisemitiska konspirationsteorier och den religiösa retoriken tonades ned. I programmet befäste rörelsen de politiska kompromisserna man öppnade för i Saudiarabien år 2007. Hamas gick nu med på en palestinsk stat enligt 1967 års gränser. Samtidigt erkände man inte ”den sionistiska enheten”. Det är en motsägelse som kan vara svår att förstå. Enligt Tareq Baconi handlar det om å ena sidan strategi, å andra sidan ideologi.
Ceremoni. En folkmassa ber tillsammans i maj 2021, när 9 medlemmar i Hamas militära gren al-Qassam-brigaderna begravs i Khan Younis, södra Gaza. Foto: Yousef Masoud/AP.
Om man går med på att en palestinsk stat ska etableras enligt 1967 års gränser (22 procent av det förisraeliska Palestina) så accepterar man i praktiken att en annan stat ska få existera i övriga 78 procent av landet mellan floden och havet. Men när man i samma andetag inte erkänner staten Israel handlar det, enligt Hamas, om att inte göra våld på palestinsk historieskrivning. Hamas menar att ett erkännande av staten Israel i dess nuvarande form legitimerar den sionistiska ideologin som genom bosättarkolonialism fördrev och förstörde den palestinska nationen år 1948.
Samtidigt drar Hamas i programmet en praktisk lärdom från Osloprocessen och PLO:s erkännande av staten Israel innan förhandlingarna inleddes. Hamas anser att PLO spelade ut alla sina kort för tidigt och saknade förhandlingsutrymme när israelerna till slut vägrade gå med på en palestinsk stat.
Här någonstans ligger kruxet i Hamas världsbild. Hamas har sett på när PLO och numera den palestinska myndigheten försökt förhandla med israeliska socialdemokrater i form av Yitzhak Rabin. Det gick som bekant åt helvete. Sedan med israeliska moderater i form av Ariel Sharon och Benjamin Netanyahus regeringar på 90-talet. Det gick också åt helvete. Och i dag domineras israelisk politik av ultranationalism och bosättarfascism. Nu är vi i helvetet.
För Hamas är alla israeler lika goda kålsupare – det är ingen skillnad på fredspristagaren Rabin och Israels terrorhyllande säkerhetsminister Itamar Ben Gvir, i alla fall inte utifrån palestiniernas perspektiv. Det är så man rättfärdigar de brutala massakrerna på israeliska kibbutzer i närheten av Gaza, varav många befolkades av medlemmar i den lilla israeliska fredsrörelsen
När jag frågade Hamas talesperson Bassem Naim, i en intervju för Sveriges Radio i höstas, varför man dödade civila svarade han:
– Israeler som har gjort militärtjänstgöring är inte civila, de är en del av slagfältet.
I Israel är det lag på att nästan alla judiska medborgare gör militärtjänstgöring.
Tillbaka till Sara i Amman, hon som hängt en tavla på Abu Obaida i sitt vardagsrum. Med tanke på hennes religion, könsidentitet, queeridentitet, politiska uppfattning, alkohol- och drogvanor och tankar om sex utanför äktenskapet borde hon vara diametralt mot Hamas.
Men i konfrontationen med Israel hejar hon på dem. Och det är för att Sara och Hamas i grunden gör samma grundläggande analys av staten Israel: oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken. 800 000 israeler, eller 11 procent av landets judiska befolkning, bor nu på illegala bosättningar.
Men det är förstås inte bara Sara och Hamas som gör den analysen, och det finns många andra politiska krafter inom Palestina som drar samma slutsatser av de senaste 76 åren av israelisk ockupation. Men Fatah och PLO har tappat i stort sett allt förtroende på grund av den palestinska myndighetens samarbete med Israel och deras inhemska korruption. Det finns många alla andra väpnade grupper som Islamiska jihad, socialistiska PFLP, marxist-leninistiska DFLP, Lejonkulan i Nablus, Jeninbrigaderna och många fler.
Det finns även helt annorlunda rörelser som Mostafa Barghoutis Palestinska nationella initiativet som tror på demokrati och icke-våld. Men i mörka tider är det mörka krafter som växer sig starka.
– Min terapeut i Haifa är judinna från Tyskland. Hon gjorde aliyah [utvandrade till Israel] när hon var 21 år gammal. Fatta att invandra till det här landet som vuxen, berättar Sara, och fortsätter:
– Hon kallar sig i alla fall vänster och hjälper mig med mina trauman. Ofta skriker jag på henne och kallar henne för kolonisatör. Det skulle vara ett roligt tv-program.
Volvos fackklubb ville köpa företaget men stoppades
av byråkrati – i stället gick företaget till kinesiska Geely. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.
I Sverige har facken varit skeptiska till arbetarägda företag. I stället är det regeringen som vill förenkla ägarskiften till personalen. Det är synd att vänstern inte äger frågan.
”Skulle vi inte kunna driva det här själva?” Den frågan ställde sig några anställda på Volvo personvagnar i slutet av 00-talet. Ford ville göra sig av med bolaget och det lokala akademikerfacket fick en idé – det borde köpas upp av de anställda.
Avsaknad av ekonomisk och juridisk infrastruktur gjorde dock att fackklubbens nystartade aktiebolag inte fick in nödvändigt kapital. Affären gick i stället till kinesiska Geely, ägt av en ensam miljardär.
Historien om hur Västsveriges stolthet nästan blev personalägt inleder Patrik Witkowskys nyutgivna bok Vi kan styra oss själva: En bok om ekonomisk demokrati (Atlas förlag). Boken väcker förhoppningsvis den slumrande svenska debatten om ekonomisk demokrati till liv.
Trots att vi tar den politiska demokratin för given, framstår ett demokratiskt arbetsliv som en utopi. Ernst Wigforss uttryckte det på sin tid som att vi blivit ”politiska medborgare” men ”ekonomiska undersåtar”. Sedan dess har inte mycket hänt.
Personalägande må vara ovanligt i Sverige, men inte runt om i Europa. I kapitalismens högborg USA arbetar nästan tio procent av den privata arbetskraften i ett personalägt företag. I stället för att styrelse tillsätts och vinst fördelas genom principen ”en aktie en röst”, är det ”en anställd en röst” som gäller.
De personalägda bolagen omger sig av udda vänner. I Sverige drivs frågan av Kristdemokraterna och S-föreningen Reformisterna. I USA av såväl hårdföra republikaner som senator Bernie Sanders.
Trots att vi tar den politiska demokratin för given, framstår ett demokratiskt arbetsliv närmast som en utopi.
Medan det från vänster handlar om att jämna ut den ekonomiska makten, sprida förmögenheter och förbättra villkoren i arbetslivet, värdesätter högern ägandet som motiverande kraft. Oavsett politisk färg så är personalägande god landsbygdspolitik. Livskraftiga företag som riskerar att läggas ned eller flyttas när nuvarande ägare drar sig tillbaka, kan överleva vid ett ägarskifte till de anställda.
I förordet citerar statsvetaren Bo Rothstein forskning som visar att personalägda företag i genomsnitt är mer produktiva och uthålliga, betalar högre löner och pensioner, har lägre personalomsättning och högre arbetstillfredsställelse. Som av en händelse bryr vi oss alltså mer om något som tillhör oss, än osynliga aktieägare.
Hur kommer det sig då att personalägande är så ovanligt i Sverige? Witkowsky, som också är medgrundare till Centrum för personalägande, ger flera potentiella förklaringar. Historien mynnar oavsett ut i något väldigt konkret – avsaknad av ekonomiska och juridiska stödfunktioner. Att göra ett ägarskifte är helt enkelt för svårt.
Ett viktigt första steg skulle vara att införa en svensk version av den amerikanska finansieringsmodellen. Det innebär i korthet att personalen företräds av en juridisk person som har möjlighet att uppta lån för förvärvet med bolaget som säkerhet. På så sätt övergår ägandet utan att de anställda står den ekonomiska risken. Personalförvärv borde dessutom främjas genom skattelättnader och fördelaktiga krediter.
Geely köpte Volvo för 13 miljarder. I dag är bolaget värt över 100 miljarder. I en alternativ historia skulle frukterna av tiotusentals västsvenskars arbete tillfallit dem själva – inte en kinesisk miljardär. Vi är bara ett par politiska beslut bort från en framtid där det kan bli möjligt
Ekonomisk demokrati borde vara ett av arbetarrörelsens självklara mål. Så var också fallet under 1900-talets första del, för att sedan trängas undan av samförståndsanda och fokus på socialpolitik. Efter det uppsving som ledde till förslagen om löntagarfonder – vilka skulle förvaltas av fackföreningar och därför inte ska förväxlas med personalägande – har frågan om att ta makten över arbetsmarknaden tyvärr tystnat inom vänstern.
I stället kommer nu ett förslag om personalägda företag från oväntat håll. För tro det eller ej – men bland Tidöavtalets brunblå vatten går det att fiska upp bra förslag. Där stadgas att ”ägarskiften […] till personal bör förenklas och underlättas för att inte livskraftiga företag ska läggas ned i onödan.”
Statsministern tar varje tillfälle att påtala hur regeringen ”får saker gjorda” – men än har ingen utredning tillsatts om förutsättningarna för personalägande. Nu när regeringen suttit halva sin mandatperiod behöver vi lägga in ytterligare en växel för att blockera så mycket som möjligt av deras repressiva samarbetsavtal. Förutom för klausulen om personalägande – där vi borde göra precis tvärt om. Väljer den värsta regeringen i svensk modern historia att ta steg mot ökad ekonomisk demokrati, är det inte mig emot.
Ekobrottsmyndigheten har i uppdrag att utreda ekonomisk brottslighet i Sverige. Foto: Christine Olsson/TT.
Fyra av fem europeiska kriminella nätverk bedriver sin olagliga verksamhet via helt legala företag, enligt Europol. En ny rapport från researchföretaget Acta Publica riktar strålkastaren mot en industri av mellanhänder och möjliggörare.
– Ren penningtvätt, där man gömmer inkomster från brott och plockar ut det i lön från bolaget. Bedrägerier, både mot privatpersoner och andra företag, även välfärdsbrott, säger Patrik Lillqvist, underrättelsechef på Skatteverket.
Han räknar upp vilka brott som begås via så kallade historikbolag – företag som tidigare ägnat sig åt legitim verksamhet, och redan kommer med god kreditvärdighet och reko årsredovisningar. Skatteverket har kallat historikbolagen för ”aktiebolag som lever på andras meriter”. Dessa utgör en viktig tillgång för yrkeskriminella, då de gör det möjligt för personer med tidigare domar, massiva skulder eller näringsförbud att köpa färdiga historikbolag.
– Egentligen är det bara fantasin som sätter gränser, säger Patrik Lillqvist.
Dessa hittas hos bolagsförmedlare – bolag som köper och säljer andra bolag. Förmedlarna är de ”ekobrottsfabriker” som namnet på researchgruppen Acta Publicas senaste rapport syftar på. 15 företag av denna typ har granskats, varav nio mer ingående, som sammanlagt förmedlat uppemot 5 500 bolag.
För att få tag i historikbolag riktar sig bolagsförmedlarna ofta till personer som vill lägga ned sina företag, och erbjuder dem att stå för avvecklingen. Bolagen avvecklas dock aldrig, utan döps om och säljs vidare. Detta hände bland annat den före detta sverigedemokraten Ted Ekeroth när han ville lägga ned sitt bolag – och det i stället såldes till den kritiserade muslimska friskolan al-Zahraa.
Den ”nätsajt med förmånliga priser” som Ekeroth använde sig av förekommer också i rapporten. Där kallas personerna bakom sajten för ”Enprocentarna”, på grund av deras täta band till Bandidos, Hells Angels och Satudarah. Kopplingar mellan just kriminella mc-gäng och företag som knyter samma den ”övre” och ”undre” världens ekonomi uppmärksammades tidigare i år i dokumentären Den svarta svanen, där advokaten Amira Smajic gav danska TV2 en inblick i den djupa korruption hon själv möjliggjort under lång tid.
– Den svarta svanen satte den här sortens företeelser under lupp, säger Ulf Fahlén, redaktör för Acta Publicas rapport.
– Man börjar prata allt mer om att gängkriminalitet inte bara är skjutningarna, utan att det som faktiskt är systemhotande är när kriminella nästlar sig in i hela samhället. Näringslivet används på väldigt många olika sätt i det, förstås, men det här systemet är instrumentellt och vi kände att det var angeläget att belysa.
I rapporten citeras Ekobrottsmyndighetens vice chefsåklagare Jerker Asplund, som i somras menade att precis det den danska dokumentären uppdagar även pågår i Sverige – ”men i mycket större skala”. Totalt 33,8 procent av de polisen klassat som organiserat kriminella har också drivit näringsverksamhet, och statistik från Europol menar att detta gäller 80 procent av Europas kriminella nätverk.
– Jag skulle säga att det är rimligt att tänka på det som två sidor av samma mynt. Många av de som verkar i företagsförmedlarbranschen ser nog bara sig själva som smarta affärsmän, jag tror inte de tänker att de har skuld i gängskjutningar. Vissa rör sig säkert mellan båda världarna, säger Ulf Fahlén, och fortsätter:
– Men de blir möjliggörarna, som knyter samman de intet ont anande och sådana som kanske någonstans vet vad de pysslar med, men inte vill ta i det direkt.
Anställda går av sitt skift vid Northvolts fabrik i Skellefteå dagen efter beskedet att 1 000 personer kommer få lämna anläggningen. Foto: Pontus Lundahl/TT.
Krisen på Northvolt visar att usla arbetsvillkor står i vägen för både omställningen och industrin.
”Den gröne Jesus”, som Northvolts vd Peter Carlsson har kallats, skulle inte bara frälsa Sveriges industri och skapa tusentals jobb i Norrland. Genom Europas främsta elbatterifabrik skulle han även hjälpa kontinenten från att köras ifrån av Kina, för att inte tala om att rädda jorden själv. Hajpen närmade sig en väckelse.
”Framtiden är i Skellefteå”, lovade Stefan Löfven under ett besök i staden hösten 2021. När bolaget snart därefter köpte upp ett nedlagt pappersbruk i Borlänge – ännu en småort som utlovades återfödelse – utbrast näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson: ”Herregud, jag svävar.”
Men snart kom orosmoln. Det varnades om att efterfrågan på batterier hade varit kraftigt uppblåst, och i juli skrotade Northvolt planerna i Borlänge, samtidigt som BMW avbröt en order på nästan 22 miljarder kronor. Sedan kom nyheterna om fyra mystiska dödsfall efter arbetstid, medan Dagens Nyheter publicerade en granskning (1/7) som visade på 26 allvarliga olyckor på företaget – med allt från drunkningar till brännskador och avkapade lemmar.
Det har rapporterats om en internkultur där oerfarna anställda med rappa tungor snabbt kan stiga i rang
Den 23 september varslade företaget 1 600 personer, en fjärdedel av arbetsstyrkan, varav 1 000 i Sundsvall. Undret närmar sig undergång.
De allvarliga säkerhetsbristerna bekräftas i Liz Fällmans reportage i Flamman (2/10), som bygger på intervjuer med flera tidigare medarbetare. Företaget riktade in sig på unga arbetssökande utan erfarenheter från kemitillverkning, och personalen kom från så många länder att det bildades ”getton” som inte talade med varandra. Anställda med arbetsvisum måste dessutom hitta ett nytt arbete i Sverige inom tre månader, så vem vågar protestera?
När en spansk medarbetare frågade efter europeiska CE-certifikat hos den kinesiska maskinleverantören visste de inte ens vad det var. Han tillägger: ”Det här är inte en ordentlig fabrik redo att producera något. Det är ett utställningsexemplar, som visar hur en batterifabrik hade kunnat se ut.”
Fabriken som skulle göra EU oberoende av Kina var dessutom fylld med maskiner som endast kunde skötas av personer som talade kinesiska, något som troligen med fog har kallats industriellt ”sabotage”. En arbetare berättar att han ibland behövde använda den kinesiska samtalsappen Wechat för att kunna utföra sitt arbete.
Men allt detta har glömts bort i den nyandliga atmosfären. De båda grundarna är tidigare Teslachefer, och det har rapporterats om en internkultur där oerfarna anställda med rappa tungor snabbt kan stiga i rang och få ansvar för stora arbetslag.
Som klimatdoktoranden och Flamman-skribenten Jonas Algers säger till The Guardian älskar alla en karismatisk vd som lovar revolutionera en sektor, men ord räcker inte för att bygga Europas största fabrik. Det behövs tålmodig uppbyggnad av kompetens, ett gediget säkerhetstänkande, och en kvalificerad och erfaren arbetsstyrka. ”Inget av detta är enkelt.”
Algers lyfter också fram hur förslumningen av den svenska arbetsmarknaden börjat stå i vägen för omställningen, där kryphål i arbetsrätten och ett överbruk av underleverantörer gör sådana här jätteprojekt omöjliga.
Hur trygg kommer svensk kärnkraft att vara om den produceras i det nya slit-och-släng-Sverige? Föreställ er urandallrande reaktorer som sköts av utmattade gästarbetare via Wechat.
Den svenska industrin har varit en grundbult för folkhemmet – det är tack vare våra rika naturtillgångar med skog och gruvor som vi också fick världens mäktigaste arbetarrörelse, som använde intäkterna för att skapa en välfärdsstat. Och för första gången på decennier ser vi en nytändning i norr, med landets lägsta arbetslöshet. Jag förstår att Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson blev så upphetsade av Peter Carlssons löften att ”spruta ut” bilbatterier ”12 gånger så snabbt som det föds barn i världen”.
Men när Sverige ger sig in i en andra, grön industrivåg är problemen med osäkra arbetsvillkor och skrupellösa fabrikörer desamma – även om cigarren har bytts ut mot en vejp. I stället för att låta struntpratande teknikbrorsor lova guld och gröna omställningar, behöver staten ta ledarrollen för att säkerställa projektens hållbarhet. Framför allt måste vi börja respektera arbetarnas kompetens igen – avskaffa systemet med oändliga underleverantörer, sluta utnyttja utländsk arbetskraft för att dumpa villkoren, stärka upp Arbetsmiljöverket, samt skydda arbetare och fackliga som vill vittna om missförhållanden. (Något för Sveriges alla yttrandefrihetsriddare att skriva en endaste rad om.)
Facken har länge varnat för att bristande arbetsmiljö angår hela samhället – och nu visar den sig stå i vägen för både svensk industri och den gröna omställningen. Det spelar ingen roll om du är en cyklande innerstadsvegan eller hoppas att jobben äntligen återvänder till din bygd, vi har alla ett intresse av att arbetarnas villkor tas på allvar.
Varningsklockorna borde ringa även på regeringskansliet. För nog borde även de oroa sig över hur utarmad den svenska industriella kompetensen har blivit, i ett läge där man oroar sig över Kinas växande makt. Och hur trygg kommer svensk kärnkraft att vara om den produceras i det nya slit-och-släng-Sverige? Föreställ er urandallrande reaktorer som sköts av utmattade gästarbetare via Wechat.
Industrin klarar sig bra utan snicksnackiga chefer. Men den är ingenting utan sina arbetare.
Anställda går av sitt skift vid Northvolts fabrik i Skellefteå dagen efter beskedet att 1 000 personer kommer att få lämna anläggningen. Foto: Pontus Lundahl/TT.
Efter en rad uppmärksammade dödsfall vilar Sveriges ögon på en krisande batterifabrik. Flamman har intervjuat tre före detta anställda, som talar ut om sin tid på Northvolt.
När ”Rasmus” sökte jobb på Northvolt 2022 var han 23 år gammal, och hade ingen tidigare industrierfarenhet. Efter bara några dagars process satt han med ett påskrivet kontrakt.
– Det har framkommit senare att de sökte aktivt efter unga, främst med restaurangerfarenhet. Man ville aktivt ta avstånd från de gamla industrirävarna som ställer en massa frågor, och ha fler unga snabbtänkta människor med ”go”.
Flamman har talat med tre tidigare anställda på fabriken, som alla vittnar om en arbetsplats fylld med ungdomar utan större erfarenhet från branschen. Mikael Stenmark, IF Metalls skyddsombud på Northvolt, bekräftar att företaget framför allt rekryterade otränade unga:
– Gärna sådana som inte vet vad som är okej, och inte kommer att sätta ned hälarna.
”Ravi”, 29, är från Indien och arbetade på avdelningen för kvalitetskontroll av material och importer. Han är masterutbildad, men i management och marknadsföring. En av hans kollegor var advokat. Deras enda kemiska ingenjörsutbildning var Northvolts månadslånga företagskurs på Vux i Skellefteå.
– De försökte trycka in tolv eller 13 års kemiutbildning på tre veckor, det var hemskt. De brydde sig inte om vi blev godkända eller underkända på proven, bara vi jobbade.
Rasmus första vecka bestod av hemarbete med en serie digitala föreläsningar och Youtube-videor, som han beskriver som ”väldigt flummig”.
Start. Batterifabriken i Skellefteå invigdes med loppet Northvolt Open. Bolagets vd Peter Carlsson (till höger) värmer upp. Foto: Erland Segerstedt/TT.
– Det blir läskigt när man aldrig varit inne i fabriken, man hade inga referenser för saker och ting. De sade att ”det här är anodmaterial och det här är katodmaterial, de får inte röra vid varandra”. Jaha, vad fan är det då?
”Sebastian” kom i 45-årsåldern från Spanien till Sverige, för att arbeta på Northvolt under samma period som Rasmus, och var med om samma introduktion.
– Det var hjärntvätt. Denna sorts intro kan man klara av på en dag, inte fem med en massa information som var helt irrelevant.
När Rasmus väl var på plats upplevde han att pratet om att ta säkerheten på stort allvar inte efterlevdes.
– Nej, inte för fem öre. För det första så var det en byggarbetsplats när vi kom dit. Har man inte varit på en innan så blir det en väldigt förvirrande miljö. Gränserna mellan vem som fick och inte fick göra vad suddades ut ganska fort.
Bland de utländska gästarbetarna från alla världens hörn uppfattade han en tydlig hierarki.
– Man kunde se ett samband mellan hur bra det är att bo i ett visst land, och hur säkra de behövde vara på arbetsplatsen. Om du var från ett land som det kan vara jobbigt att bo i, hade du fria tyglar. Då var det bara att köra.
Sebastian instämmer i mönstret.
– Absolut. Det blev som ”getton” av nationaliteter, och säkerheten inne på området var generellt inget som värderades högt.
På Ravis avdelning var nästan alla från Indien eller Sri Lanka. De första månaderna upplevde han säkerheten och arbetsmiljön inom sin arbetsgrupp som mycket bra, vilket han främst tackar en enskild chef för. När denne fick sparken under oklara omständigheter blev läget snabbt värre.
– Det var som ett korthus, där ett kort blåste ner och resten föll med det. Massor av nya människor utan erfarenhet började och gamla som hade det slutade, det fanns ingen stabilitet.
De värst utsatta, enligt Rasmus, tenderade att vara gästarbetarna från Östeuropa och Kina. Vissa maskiners operativsystem fanns bara på kinesiska, och kunde därmed bara hanteras av kineserna på plats. Behövde någon lyftkranen fick man skicka över instruktioner på Wechat, Kinas mest populära kommunikationsapp, och hoppas på det bästa.
Företaget beskrev det som en övergångsfas, men hanteringen av de kinesiska maskinerna har fått så pass hård kritik att den till och med kallats ”sofistikerat sabotage”, något både Northvolts kommunikationschef och kinesiska Wuxi Lead avfärdat. ”Närvaron av Wuxi Lead-personal på produktionsplatser är praxis i branschen”, sade leverantören till tidningen Allt Om Elbil.
– För Wuxi Lead var säkerhet ett skämt, säger Sebastian.
– Vi frågade efter europeiska CE-certifikat på maskinerna, och det var inte bara att de inte hade dem, utan vi fick förklara för dem vad det var. När du behöver förklara säkerhetsstandarder för din leverantör, så har något inte gått rätt till. Jag och människor ännu högre upp sade åt våra överordnade att sluta köpa från dem, men ingen lyssnade.
Sebastian menar att han och andra från Northvolt ofta försökte få Wuxi Lead-arbetarna att sakta ned, men att de bara lydde sina kinesiska chefer. Rasmus berättar:
De försökte trycka in 13 års kemiutbildning på tre veckor.
– De hade det fan inte lätt. Vi hade en kille som kallades ”Mr. Peng”, som nämnde att de jobbade typ en månad i sträck, tolv timmar per dag, i stort sett varje dag. Sedan fick de åka hem, och komma tillbaka efter en ledig period. Det var som ett skift, fast psykotiskt.
Även Rasmus själv hade skift där han inte tog av sig skyddsdräkten eller lämnade renrummet på tolv timmar. Men även sådana dygn var snäppet värre för Mr. Peng.
– Han kunde vara där från det att jag började mitt tolvtimmarsskift, och stanna kvar efter att vi for. Det var galet. De låg uppe i kontrolltornen eller inne i renrummet och sov, tog sådana absorbentkuddar som man skulle använda om man spillde ut någon kemikalie, och använde som huvudkuddar när de inte orkade mer. Om det var lugnt.
Mikael Stenmark menar att facket haft kännedom om liknande villkor, och att situationen bör se bättre ut i dag efter vidtagna åtgärder.
– Men historiskt så köper jag det. Jag ser en trend och ett beteende, även om jag inte kan verifiera det här enskilda fallet, och jag blir bestört av att höra att detta har förekommit på svensk mark.
Under 2024 har fyra Northvolt-arbetare avlidit efter sina arbetspass, av orsaker som fortfarande är oklara efter flera månaders utredning. Fabrikens säkerhetsrutiner kring hälsofarliga ämnen har ifrågasatts av forskare, och bolaget misstänks nu även för grovt vållande till annans död efter en explosion förra hösten där en tekniker dog av sina skador. Rasmus sitter på fler än en nära-döden-historia, som han delvis skyller på en bredare branschkultur, där man förväntas ”vara lite Rambo” och inte dra sig för att ta risker.
– Vi fick ett tillbud en gång, då en byggarbetare hade fäst en säkerhetsvinsch i ett transportrör för kemikalier och jobbat på hög höjd. När situationen utreddes kom man fram till att vätskan, som hade läckt ut om man dragit ned röret, skulle ha dragit till sig allt kalcium från hans skelett. Det största problemet var dock att vinschen var för låg, så även om inte kemikalien hade dödat honom hade han slagit i betonggolvet från 15 meter.
Men han berättar även om mer systematiska faror, till exempel vagt formulerade instruktioner, för att få anställda att själva lista ut farliga lösningar de egentligen inte fick uppmanas till.
Man kunde se ett samband mellan hur bra det är att bo i ett visst land, och hur säkra de behövde vara på arbetsplatsen.
– I kamrarna där batterierna laddas upp för första gången satt det små munstycken, som du behövde rengöra för att batterivätskan kristalliserades. I stället för att förklara exakt hur du skulle göra det tryggt och säkert stod det bara ”öppna luckan, rengör munstycken, stäng luckan”. De kan inte skriva ut ”kryp in i kammaren, rengör munstyckena, kryp ut ur kammaren” utan att göra sig skyldiga till ett fel, för det är farligt att krypa in där. De var lite hala med sådant.
Mikael Stenmark säger att han hade agerat utan tvekan om han fått höra om detta när det skedde, och oroas av att kulturen Rasmus beskriver kan sättas i system.
– Det ska vara klockrent hur man gör rätt, och du ska alltid veta vilka risker du utsätter dig för. Det är farligt om man börjar köra med MacGyver-lösningar och machostil, känner man att ”en riktig karl inte behöver skyddsutrustning” så har man inte fattat vad vi håller på med. Då är frågan bara hur många som dör.
Ravi är bekant med ”lös-det-själv”-inställningen från sin tid som kvalitetskontrollant.
– Det var bara ett fåtal av oss som faktiskt visste hur man skulle hantera kemiskt avfall. Vi hade inga ordentliga instruktioner, och behövde lista ut mycket på egen hand och med internets hjälp.
Han reagerar med fasa när han får höra om tolvtimmarsskiften i renrummet.
– Herregud, det är så illa. Ventilationssystemet gick sönder där hela tiden, det var inte bra för varken utrustningen eller dem där inne. När vi rapporterade om problemet gång på gång kallade de in någon som gjorde den mest temporära möjliga lagningen, och sen kom samma fel tillbaka. De satte upp nån regel om max tre personer där inne, för att sedan ta in 14. Samma chefer som förde in reglerna bröt också mot dem.
Trots sina upplevelser planerar Rasmus, som har rötter i norra Sverige, att åka tillbaka och arbeta inom en annan industri. Ett tag tänkte han söka jobb på Northvolt igen, men i dagsläget har det slutat kännas som en möjlighet. Han bekymras av att tänka på ett framtida Skellefteå utan fabriken.
– Skulle Northvolt gå på rygg är jag orolig för vad som ska hända med kommunen. Det känns som Detroit, det kommer bli en fruktansvärt deprimerad stad. Det kommer inte finnas jobb, och folk har börjat slå rot där. Jag vet inte exakt vad som kommer att hända, men det är definitivt ett sjunkande skepp.
Sebastian är däremot inte lika sugen på att återvända till Skellefteå.
– Jag ska vara ärlig med dig. En vecka efter att jag kom dit stod det klart för mig att jag borde stanna max ett år. Det här är inte en ordentlig fabrik redo att producera något. Det är ett utställningsexemplar, som visar hur en batterifabrik hade kunnat se ut.
Flamman har sökt Northvolts presstjänst. ”Rasmus”, ”Sebastian” och ”Ravi” heter egentligen något annat.
Som borgmästare i New York City har Eric Adams över åtta miljoner undersåtar. Foto: Yuki Iwamura/AP.
New Yorks skandalomsusade borgmästare Eric Adams är avskydd i stora delar av staden. Det nya åtalet mot honom är en seger för vänstern och stadens mest utsatta invånare.
När New Yorks åklagarämbete meddelade att man väcker åtal mot stadens borgmästare Eric Adams i förra veckan utbröt jubel på flera håll i staden. Adams ska bland annat ha tagit emot illegala kampanjbidrag från turkiska affärsmän samt flugit på bjudresor med ett turkiskt flygbolag och bott på lyxhotell utan att redovisa det för myndigheterna. I utbyte gav han bland annat grönt ljus för öppnandet av ett turkiskt diplomatiskt kontor på Manhattan, trots att frågetecken kvarstår kring skyskrapans brandsäkerhet.
Sådan korruption sticker i ögonen, men är knappast unik i New York. Det som gör åtalet mot Adams så viktigt är den antisociala politik han har bedrivit. Sedan han tillträdde 2022 har han stramat åt budgeten, vilket har fått effekter på allt ifrån stadsbiblioteken till skolanslagen och härbärgen för hemlösa.
Kombinationen av reaktionär politik, korruption, oduglighet och bisarra utspel påminner om Donald Trump och hans första regering.
Den tidigare polischefens hjärtefråga är dock lag och ordning. Adams har ökat den polisiära närvaron i tunnelbanan med över 1 000 poliser och soldater ur nationalgardet, vars uppdrag är att godtyckligt söka igenom folks väskor. Det är ingen slump att antalet polisskjutningar i tunnelbanan har ökat under Adams: så sent som för en dryg vecka sedan sköts en man till döds för att ha plankat. Borgmästaren placerade även ut en ”Robocop”-liknande polisrobot i stationen vid Times Square – den drogs dock tillbaka sedan det visat sig att den inte ens kunde gå i trappan.
Men Adams administration präglas inte bara av antisocial politik, utan även av naivitet och inkompetens. Den senaste veckan har sociala medier svämmat över med klipp med den excentriska borgmästaren, där han visar föräldrar hur deras barn kan gömma droger och vapen i kuddar, och hyllar New York för att det är den enda staden där man kan vakna upp till att ”ett flygplan kraschar i ens byggnad”.
Kombinationen av reaktionär politik, korruption, oduglighet och bisarra utspel påminner om Donald Trump och hans första regering. Åtalet mot honom är en seger för New Yorks invånare.
På X utlyste Mathias Wåg en tävling i att namnge vårt band, och jag tror vinnaren blev Greidful Red. (Har du något annat förslag?)
I söndags skulle jag ha pratat om vänstern och populismen med Daniel Suhonen och Jan Emanuel, men den ena skäggiga alternativsossen ställde in.
Han hade nämligen glömt bort att Jimmie Åkesson gifte sig i Sölvesborg samma helg, så han ställde in alla samtal och kastade sig i bilen. ”Jag gasar på”, sade han till Expressen, ”men nu lär väl körkortet ryka igen.”
Jag vet inte vad som säger mest om vår tid – en ”socialdemokrat” och välfärdskapitalist som lämnar en bokhelg för att festa med extremhögern, eller en kristdemokratisk partiledare som gör djävulstecknet på samma fest – men nu är vi här.
Själv ska jag inte klaga då den betydligt trevligare Göran Greider tog hans plats i panelen. Nu tyckte jag mest synd om Björn Wiman som hade den otacksamma uppgiften att hålla vårt babbel i styr.
Vi beklagade oss över att tidigare folkrörelsearbete som att sälja lotter lagts ut på entreprenad till Spanien. Jag minns själv hur jag som tonårig fotbollsspelare sålde Bingolotter för att dra ihop pengar till laget. Vi pratade om hur många politiker blivit slicka pr-proffs som inte väcker engagemang, och om att vänstern misslyckats med att slå mynt av den rättmätiga vreden över finanskrisen och klimatet.
Men tiden gick fort och när Björn Wiman försökte schasa ned oss ropade vi ”Occupy montern” och fortsatte gapa. Till slut kom mässnestorn Jan Guillou upp bakifrån och pekade mot trappan, så vi hann aldrig fram till något svar på frågan om varför ett parti som hade två miljoner medlemmar år 1980 i dag bara är 75 000.
Här har jag två tankar.
Den första är att det finns en bredare rörelse bort från gräsrotsengagemang i hela västvärlden, som även gäller allt från kyrkor till fotbollslag. Jag engagerade mig nyligen i en bostadsrättsförening (en form för kollektivt ägande som vänstern borde göra anspråk på!) men kände snabbt hur mycket det tog emot att lägga kvällstimmar på styrelsemöten samtidigt som jag har småbarn och jobb.
Vi har skiftat från ett samhälle där vi tänker på oss själva som medborgare, till ett där vi ser på oss som kunder, en förvandling som inte enbart gäller vänstern. Det här är en utmaning mot den svenska socialistiska demokratimodellen, som bygger på ett aktivt deltagande från medborgare och folkrörelser. Det här betyder inte att vi ska ge upp, utan snarare fråga oss hur vi ändå kan upprätthålla ett så stort engagemang som möjligt.
Vilket tar mig till min andra tanke. Om vänstersidan med Socialdemokraterna i spetsen inte erbjuder ett tydligt alternativ, kommer ingen att vilja organisera sig.
Det finns ett starkt stöd för att kasta ut koncernerna från välfärden och skolan, och satsningar på klimat och järnvägar. Men Magdalena Andersson argumenterar emot låneinvesteringar med argument som låter hämtade från Timbro. Och varför ska man organisera sig om partiet ändå inte kommer att ”göra något stort”?
Utöver det nämnda samtalet hann jag prata om så vitt skilda saker som:
• Den trevliga staden, med PM Nilsson, Jan Jörnmark, Ida Ölmedal och Katrine Kielos-Marçal. • Så ska vänstern vinna, med Fanny Jönsson och Henrik Jalalian. • Postliberalism, med Joel Halldorf, Andreas Johansson Heinö och Catarina Starfelt. • Kritikens villkor, med Rasmus Fleischer och Alexander Svedberg. • Islams plats i Sverige, med Andreas Johansson Heinö, Rizwan Ilahi och Kashif Virk.
Jag ska erkänna att jag älskar bokmässan, även om jag hade för fullt upp för att njuta. Som besökaren Joyce Carol Oates skrev på X: ”Göteborgs enorma bokmässa vittnar om kärleken till boken och läsandet i Skandinavien.”
Människor som samlas för att hylla bildningen och det respektfulla samtalet, och fina små förlag som Arkiv, Daidalos och Verbal får chansen att sälja vänsterböcker – inte konstigt att Jan Emanuel bränner därifrån.
Jag blev också glad över alla människor som kom fram och berömde Flamman, och hoppas att vi ses där även nästa år.
I stället för att spela ned hatet mot muslimer hade Ulf Kristersson kunnat förklara att all rasism är förkastlig, oavsett vem den drabbar. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Det är lovvärt att regeringen tar antisemitismen på allvar – men varför behöver Ulf Kristersson samtidigt spela ned hatet mot muslimer?
”Judisk kultur är en del av svensk kultur. Judisk historia är en del av vår gemensamma historia. Och den judiska framtiden är en del av Sveriges framtid.”
Orden kommer från Ulf Kristerssons tal under veckans symposium om antisemitism, och precis så är det. Det judiska har varit en del av det svenska i århundraden, och det är en skam att föraktet mot Sveriges judar har skenat sedan den 7 oktober, vilket även vi på Flamman har rapporterat om.
Paulina Sokolow skrev nyligen om vänsterjudar som blir attackerade av Palestinaaktivister för att de visar sin religiösa identitet öppet, medan jag har förklarat att bilder på Netanyahu som föreställer Satan anspelar på historiens mest centrala antisemitiska myter från Bibeln. Regeringens åtgärder för att stärka judiskt liv och kunskap om antisemitismen är därför välkomna, för att inte säga akuta, och något vi alla borde vara överens om – från höger till vänster.
I stället för att förena människor i en fråga där vi alla borde vara eniga, väljer statsministern att skapa splittring för att vinna politiska poäng.
Därför är det synd att Ulf Kristersson väljer att framställa det som att åtgärderna står i motsättning till kampen mot andra former av rasism. I en intervju med Dagens Nyheter inför rapportsläppet säger han att islamhat inte är lika illa som antisemitism, när han hade kunnat säga det självklara: all rasism är lika förkastlig. I stället för att förena människor i en fråga där vi alla borde vara eniga, väljer statsministern att skapa splittring för att vinna politiska poäng.
Rapporten tar upp svåra frågor för oss som motsätter oss Israels krigsförbrytelser i Gaza, nämligen gråzoner i kritiken mot landet. Ibland tycker jag att författarna går för långt, som när de diskuterar anklagelser om ”apartheid” – en historisk jämförelse som jag själv menar är rimlig, och som även används av människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch, samt i ett rådgivande utlåtande av FN:s internationella domstol den 19 juli.
Samtidigt gör man det för enkelt för sig om man från vänster förnekar existensen av dessa gråzoner. Som när Israels förvisso brutala folkfördrivning i Gaza jämförs med Förintelsens industriella massmord, när numera uteslutna vänsterpartisten Ali Hadrous påstår att ”sionister” styr medierna eller bandet Kofia bjuds in att sjunga om att ”skjuta raketer mot våra fiender” medan sådana regnar ned över civila områden. Varför inte vara tydlig med att även civila israeliska liv har ett värde?
Men som jag skrev i min förra ledare borde samma respekt prägla samtalet om rasismen mot muslimer, där åsikter som tidigare bara återfunnits på forumet Flashback och inom extremhögern, i dag kan uttalas och ursäktas från högsta politiska ort. Att ta antisemitism på allvar kräver inte att man spelar ned annan rasism. I stället för att rangordna landets medborgare efter bakgrund, hoppas jag att Ulf Kristersson nästa gång svarar:
I stället för att rangordna landets medborgare efter bakgrund, hoppas jag att Ulf Kristersson nästa gång svarar: ”Muslimsk kultur är en del av svensk kultur. Muslimsk historia är en del av vår gemensamma historia. Och den muslimska framtiden är en del av Sveriges framtid.”
Men snarare än självklara känns orden tabubelagda. Bara det säger en del.
Jacob Lundberg: Giftermålet i Sölvesborg kan sluta i skilsmässa
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup anländer till sin bröllopsfest i Slottslängorna Sölvesborg på lördagen. Foto: Johan Nilsson / TT.
Under lördagen bjöd Jimmie Åkesson och fästmön Matilda Kärnerup in till bröllop i SD-ledarens hemort Sölvesborg. Festen var påkostad – trots årslönen på 1,6 miljoner kronor önskade sig SD-ledaren endast pengar i bröllopsgåva.
”Om Ni ändå vill ge oss något utöver detta, tar vi – istället för presenter – gärna emot valfritt bidrag till evenemanget och kommande bröllopsresa”, skrev paret i inbjudningen.
I söndags anlände gästerna till Slottslängorna i Sölvesborg, intill ortens borgruin från senmedeltiden. Utöver ett slagsmål ska festen ha gått lugnt till.
Bland de fem hundra gästerna fanns flera välkända ansikten. Ebba Busch, vice statsminister och ledare för Kristdemokraterna, var en av dem som deltog, medan Tidökollegorna Ulf Kristersson och Johan Pehrson stannade hemma. Statsministern motiverade beslutet med att han och Åkesson ”inte är privata vänner”, skriver Expressen.
Från Sverigedemokraterna närvarade profiler som Richard Jomshof, Rebecka Fallenkvist, Jessica Stegrud och Jörgen Fogelklou – den sistnämnda iförd skelettmönstrad kostym. Även den medieprofilerna Henrik Jönsson och Jan Emanuel var på plats.
Men det fanns andra intressanta namn på gästlistan. Erik Almqvist, tidigare chefredaktör för den högerextrema nättidningen Exakt24, tog flyget upp från Budapest för att lyckönska sin tidigare partikamrat.
Johanna Larsson dyker ned i missionerandet som översättning och kulturkatastrof. Foto: Ellerströms förlag.
Johanna Larsson kopplar samman missionerandets brutalitet med översättandets. Alva Hedlund läser en debut som fascinerar, men ibland far i väg på onödiga stickspår.
Sett utifrån framstår det religiösa missionerandet som något som kan gränsa till ett övertramp. Det är som att övertala en nykterist att ändå smaka, bara smaka, på en skvätt vin. Oavsett Guds eller spritens förtjänster, spökar känslan av att det är ett beslut som man bör fatta på egen hand.
Johanna Larssons debutbok Bokstavstro (Ellerströms, 2024) kretsar kring John Allen Chau, som skapade stort nyhetsuppbåd när han dödades under en missionsresa, endast 26 år gammal. Han ställde frågan om missionens anspråk på sin spets när han 2018 reste till Norra Sentinel, en ö i Bengaliska viken, i syfte att frälsa öns ursprungsbefolkning. Chau gick på Oral Roberts, ett evangeliskt universitet grundat av en tv-predikant, där han tränades på att missionera på främmande platser.
Under sitt sista kontaktförsök bad Allen Chau (bilden) de fiskare som han betalade för att lotsa honom dit, att lämna honom ensam i sin kanot. Nästa dag fick de se hans kropp begravas på stranden. Sentineleserna lever i självvald isolation på sin ö, med minimal kontakt med den övriga världen. Sådant väcker fascination i västvärlden, en känsla av att det finns människor som lever utanför det vi uppfattar som tidens gång.
Men så har också missionen täta band med översättningen, och på så sätt litteraturhistorien. Bibeln är världens mest översatta bok, och Johanna Larsson visar hur semantiken om mission letar sig in i modernare utgåvor. Det som tidigare översattes som verbet lära blir senare göra till lärjungar, vilket väcker frågan om vi har missförstått originaltexten, eller medvetet har läst in en ursäkt för att våldgästa andra folk. Vilket leder till en ännu större fråga: Har vi förargat Gud?
Missionsförsöket är våldsamt, mordet är våldsamt.
Missionären vandrar både i spåren av och rensar stigarna åt den koloniala världsordningen. Där storsamhället når fram till isolerade grupper och stammar, följer ofta både stora sjukdomsutbrott, kulturell förstörelse och långtgående exploatering av naturresurser.
Denna poäng är intressant, och jag önskar att Larsson hade nöjt sig här. Men hon vill mer, kanske för mycket. Någonstans, bland variationen av direkta tilltal, bibelverser, kommentarer på Reddit, översättningshistoria och själva huvudberättelsen, tappar jag bort mig. Den egentligt intressanta berättelsen, om missionären som både ensam människa och del av historien, störs av stickspår. Jag vill stanna hos Chau, i kanoten. I stället dyker det upp en lista över ”universella ord”, alltså en samling begrepp som har uppkommit på i princip alla språk, som fisk eller blod. Det hade kunnat platsa i en bok om översättning, om det bearbetats och förts in i kontexten.
Missionsförsöket är våldsamt, mordet är våldsamt. Johanna Larsson skriver rakt och klarsynt, utan att moralisera kring Chaus missionsresa, eller fastna i eftervärldens sensationalisering. Han är där för att följa Guds bud, även när det går emot lagen. Det är ett intressant grepp, i den mån att våldet står för sig självt. Det är sedan 1997 olagligt att resa till Norra Sentinel, vilket Chau rimligen visste. En sämre författare hade ändå försökt trycka ned övertrampet i halsen på läsaren.
När nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris tillkännagavs tidigare i år var Fredrik Prosts bok Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa bland de nominerade. Han hade tidigt bestämt att inte låta boken översättas till svenska, eller något annat majoritetsspråk. Orsaken var hans oro över att innehållet, samiska trummor och naturtro, enkelt kan kapitaliseras på av icke-samer. Han belyser samma insikt som Johanna Larsson beskriver: att en översättning kan vara våldsam.
