Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Jag tror att Melinda Kandel hamnar fel när hon menar att alla som kritiserar Vänsterpartiets utveckling förenas av att vi är individualister från medelklassen. Inlägg som handlar mer om personer än politik bidrar snarare till att låsa de motsättningar som finns än att lösa dem.
Jag som relativt ny medlem har svårt att uttala mig i personfrågorna men efter ett halvsekel som politiskt aktiv, varav större delen som fackligt aktiv på verkstadsgolvet, har jag fått lära mig att sätta politiken främst. Först då kan vi komma vidare, oavsett vad vi tycker om varandra som personer.
Melinda Kandel skriver att V har gått från att se miljöfrågor som personliga livsstilsfrågor till att behandla dem som klassfrågor. Jag uppfattar det inte så. Snarare har partiet, eller åtminstone den centrala ledningen, varit oförmögen att presentera en socialistisk politik i de konkreta fall där saker ställts på sin spets.
Två exempel:
I Cementafallet ställde ett storföretag jobb mot miljö på klassiskt vis. De fackliga ledningarna hakade på och V-ledningen svalde tämligen okritiskt jobbargumentet. I stället hade vi kunnat använda situationen offensivt för att visa att varken miljö eller brister kan hanteras av det kapitalistiska systemet, det leder till spekulation och att resurser fördelas efter köpkraft snarare än samhällsnytta. Mot detta hade vi kunnat ställa vårt alternativ: en fördelning av resurser under demokratisk kontroll, alltså en antikapitalistisk argumentation som förenade behovet av jobb med klimat- och samhällsintressen.
Samma sak med bensinskatten. I ett läge där många arbetare drabbades av höjda energipriser med en koppling till kriget i Ukraina borde vi ha kommit med förslag som svarade på detta och samtidigt pekade åt rätt håll för klimatet. Skattelättnader på fossila bränslen är raka motsatsen, det leder bara till att förbrukningen hålls uppe till glädje för oljebolagen. Att dessutom göra det tillsammans med öppet arbetarfientliga partier är inte att vrida vapnet ur deras händer, det är tvärtom att stärka dem.
I stället hade Vänsterpartiet kunnat dra igång en kampanj som kopplade samman klimatkrisen med kriget i Ukraina och föreslagit en rad konkreta åtgärder för minskad fossilanvändning, alltifrån gratis kollektivtrafik, som snabbt kunnat utvidgas genom rekvirering och inventering av bussar och ”avrostningskurser” för bussförare, till organisering av samåkning och skyldighet för företag att organisera distansarbete för dem som kan, kollektiva transporter av mat och annat i glesbygdsområden, och så vidare. Hellre än bilsubventioner kunde de låginkomsttagare som drabbats kompenserats skattevägen, finansierat av värnskatt på de rika. Klasspolitik och klimatpolitik i samma andetag!
När det gäller det grova språket i tv-reportaget om V är jag inte så upprörd. Det som förvånar mig är den ilska den inre kretsen i partiet visar mot S-ledningen. Inte över den försvagade strejkrätten, urholkningen av las, Natoanslutningen eller ojämlikhetsexplosionen – det hade varit rimligt – utan för att V nekats en post som vice talman! Det tyder på att de befinner sig i en lite annan verklighet än de flesta av oss.
Om Vänsterpartiet ska bli ett parti för den breda arbetarklassen krävs det något annat än att partiledaren sätter på sig en gul skyddshjälm och håller ”industrisamtal” med bolagsledningar. Vi behöver ge politiska svar som ifrågasätter de rådande makt- och ägandeförhållandena i de konkreta stridsfrågor som dyker upp. Men också att vi inser att folkrörelsearbete underifrån, tillsammans med arbetskamrater och grannar, är minst lika viktigt som det parlamentariska arbetet och att vi låter partiet genomsyras av detta på alla nivåer.
Lars Henriksson, bilarbetare vid Volvo Personvagnars monteringsfabrik i Torslanda.
