Vänsterpartiet har medvind. I Ekots månatliga sammanvägning av opinionsundersökningar låg partiets stöd på 8,9 procent i maj. Det är det högsta stödet under de knappa tio år som indexet täcker. I förra veckans Sifo-undersökning hamnade partiet ännu högre på 9,8 procent. Efter tre val på raken där vänstern inte nått över 6 procent – vilket man man för övrigt bara gjort tre gånger under efterkrigstiden – skulle ett resultat i linje med dessa siffror vara en stor framgång för partiet.
Det finns många tänkbara förklaringar till att Vänsterpartiet går framåt. Man har utan tvekan gynnats av att frågan om vinster i välfärden stått högt på dagordningen det senaste året, vilket i sin tur beror på partiets idoga och långsiktiga arbete med att lyfta den. Trots rollen som stödparti har man också lyckats framstå som regeringens skarpaste kritiker i enskilda uppmärksammade frågor som den cyniska sjukförsäkringspolitiken. Att Vänsterpartiet på det lokala planet ofta stått ensamt mot omstridda utförsäljningar av allmännyttans lägenheter och nedläggningar av BB och sjukstugor har också lönat sig.
Efter att ha försummat den i flera år har Vänsterpartiet också gjort bostadspolitiken till en prioriterad fråga. Här har man en stark talesperson i Nooshi Dadgostar, som dessutom lyfts fram till positionen som vice ordförande. Att utnyttja den stora mediala uppmärksamheten kring ett tillfälle som Järvaveckan till att lansera en satsning på lägre hyror för nyproducerade lägenheter är helt rätt i ett läge när högern och bostadskapitalet driver på i motsatt riktning.
Att partiet inlett valrörelsen med att presentera en tandvårdsreform som första större vallöfte är också det helt rätt. Ett högkostnadsskydd i tandvården skulle göra stor skillnad för många människor. Det är i högsta grad en klassfråga – där många med obefintliga marginaler hellre drar ut en tand än gör dyra lagningar, eller skjuter upp besök tills det är för sent.
Många väljare lockas uppenbarligen av ett parti som står fast vid sin egen politik när andra leker Följa John med Jimmie Åkesson. Det kan kännas som en klen tröst när allt ändå pekar på ett katastrofval där SD blir tredje eller andra största parti och någon slags mittenregering ser ut som det minst dåliga realistiska regeringsalternativet. Men samtidigt är det just mot bakgrund av de starka högervindarna som Vänsterpartiets framgångar i opinionen måste ses: som en av få källor till hopp i ett annars kompakt mörker.
Om Vänsterpartiet verkligen vill växa måste man lyckas mobilisera de 20 000 medlemmar som man gärna lyfter fram att man har idag.
Mycket kan hända fram till valet. Partier har säckat ihop i slutspurten förut. Om Vänsterpartiet kan fortsätta på den inslagna vägen så finns dock inget som säger att partiet inte kan fortsätta växa. Nya vänsterväljare behöver inte heller tillkomma enbart genom ”kannibalism” inom det rödgröna blocket. Människor som vill ha ett mer jämlikt samhälle och en välfärd utan privata vinstintressen finns i alla partier. De finns också i områden och i grupper med lågt valdeltagande.
Rätt politik räcker långt, men långtifrån hela vägen. Om Vänsterpartiet verkligen vill växa måste man lyckas mobilisera de 20 000 medlemmar som man gärna lyfter fram att man har i dag. Man måste hitta nya sätt att nå ut till och engagera potentiella väljare på nätet – helst redan igår. Varje partisympatisör kan bli en valarbetare som självmant delar partiets budskap i sociala medier.
De centralt uttänkta budskapen och smarta utspelen måste helt enkelt kompletteras med lite jävlar anamma, kreativitet och initiativtagande underifrån. Då kan Vänsterpartiet bibehålla sitt momentum fram till valet – och vidare efter det.
