Arbetarrörelsen har i gott och väl 80 år vetat att den rena arbetarklassen – oavsett hur den definieras – inte utgör någon majoritet av befolkningen. Att det behövs allierade för att uppnå väljarmajoritet. Och, tyvärr, att de givna vännerna i mellanskikten är lite opålitliga och byter klassposition ibland.
Det krävs en sakpolitik och ett tilltal som bygger gemensamma intressen. Och den politik som sökte gynna denna folkmajoritet åtföljdes av ett budskap om vilka som hör ihop, vilka som är normala, vad som är normalt. En löntagare kan bli sjuk och arbetslös – därför skapar vi rimliga socialförsäkringar. Man behöver pension, vård, boende och skola till ungarna – det är normalt och därför bygger vi sådana institutioner.
Alliansens reptrick 2006 var att vända på klassalliansen. Här handlade det om att få mellanskikten och vissa LO-grupper att solidarisera sig uppåt. Nej, det är inte normalt att vara så där sjuk och arbetslös, det är normalt att jobba och göra rätt för sig. Som du gör.
Jobb kontra bidrag. Produktiva kontra parasiter.
Sverigedemokraterna bygger sin idé på en annan normalitet: du är normal som gillar midsommar, flaggan och Kalle Ankas jul. Du är normal som fortfarande säger negerboll. Din mormor är normal som jobbat hela livet och behöver en värdig pension. Och allt vore bra om det inte vore för… hotet.
När Vänsterpartiet driver kampanj mot vinster i välfärden är det inte heller siffrorna – de exakta vinsterna – som är det viktiga. Utan känslan av att profiterna står för ett rofferi som utmanar den svenska gör rätt för dig-moralen och eroderar det vi byggt upp.
Det finns inget politiskt projekt som kan utmana ”det normala” och hoppas på framgång.
Men många i den så kallade vänstern verkar inte ha lärt den läxan.
Som när regeringen kom med beskedet att man avsåg minska ROT-avdragen, varpå vederbörlig glädje utbröt på vänsterkanten.
Men mer än en uttryckte sin glädje i termer som ”haha, nu blir det slut på medelklassens köksrenoveringar”. Vilket är att rikta ilskan åt fel håll och göra folk förbannade i onödan.
Eller när de så kallade normkritikerna gör till huvudsak att debattera och moralisera sönder majoritetens begreppsbildning kring kön, etnicitet och sexualitet.
Eller när de så kallade intersektionalisterna förvirrar bort tanken om samverkande effekter till att istället handla om samverkande källa, och gör den vite medelklassmannen till huvudaktör i världens förtryck.
Eller när diskussionen om tiggeri bara går ut på att förfäras över högerextremisterna istället för att erkänna folks rättmätiga frustration över tiggeriet och presentera reella recept.
Eller när man följer debatter om arbetslivet och a-kassan och inser att människor i den unga prekära vänstern tillämpar helt andra skiljelinjer än en själv: de ser vanliga löntagare med 25-30 000 i månaden och fast anställning som privilegierade och därmed någon slags fiende.
Det är många som väljer en position som per definition är ett undantag, som alienerar en från stora mängder människor. Och som dessutom gör det utan djupare poäng än den egna moralen, begreppsfixeringen och positioneringen.
Själv har jag alltid utgått ifrån att jag är normal. Att vissa av oss må ”äga” bostaden och andra av oss må ha annan hudfärg eller bättre utbildning, men i grunden är vi samma. Vi behöver fortfarande sälja vårt arbete. Vi behöver alla nånstans att bo, någon framtidstro, fysisk trygghet, vettig tillgång till fungerande skola och vård, och ekonomisk trygghet vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom.
Högern kan inte erbjuda oss det. Det borde vara öppet mål för en vänster som återupprättar universalismen och slutar leta distinktioner.
