Tolkningen av FN:s resolution 1973, att med alla medel skydda civila, innebar bombningar av marktrupper. Den 5 april proklamerade Nato att 30 procent av Gaddafis militära styrkor förstörts. Ganska snart rapporterades också att brittiska och amerikanska plan bombat oljefält under regeringens kontroll (The Guardian 7/4). Det är svårt att kalla de operationer som pågår i Libyen för något annat än ett krig.
Rebellerna, som i början av kriget antogs vinna en promenadseger – om bara Gaddafis övertag i flygvapen och artilleri bröts – visade sig efter veckor av Nato-bombningar för svaga för att gå på offensiven. Den brittiska militären räknar nu med att rebellarmén består av endast ett tusental militärt tränade. I stort sett ingen räknar längre med att rebellerna ensamma vinner kriget.
Under de fyra veckor som gått sedan FN-beslutet har många av de farhågor vi uttryckt besannats. Flygförbudszonen räckte inte till för att skydda övergrepp mot civila och har inte stoppat kriget. Det hastiga FN-beslutet verkar ha haft ett annat syfte – att rädda rebellerna i Benghazi. Alltmer har också kombinationen av Natos handlingar blivit tydlig: att åstadkomma regimskifte. Nato har medgett att man, trots vapenembargo hjälpt rebellerna att frakta vapen och samordnat operationer med dem. Än mer öppet är stödet för rebellerna i enskilda Nato-länder, där man bakom kulisserna uppmanat andra arabländer att finansiera och träna rebellstyrkorna.
Farhågan att Nato använder Libyen för att stärka sina positioner får också anses bekräftad. Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen säger i en DN-intervju (1/4) att han hoppas att FN:s resolution blir ett ”väldigt viktigt prejudikat” för att FN och Nato skall kunna ingripa i inomstatliga konflikter. Och tillägger att Nato nu stärker sin förmåga till snabb ”krishantering”. ”Det vi sett är det första testet av Natos strategiska koncept, som antogs i november.”
Det är inte svårt att se att detta kan bli ett formidabelt instrument för att bli av med misshagliga regimer: finansiera väpnad opposition, Nato griper in under FN-flagg för att skydda civila i inbördeskriget som följer. Enskilda medlemmar kan använda spaningsinformationen för att själva utföra militära operationer på oppositionens sida.
När Vänsterpartiet fattade besluten om att stödja FN-resolution 1973 och senare även att skicka svenska JAS-plan angavs, precis som Hans Linde i detta nummer av Flamman, skydd för civilbefolkningen som argument. Det finns stöd för en sådan linje i V:s internationella program, exempelvis i kraven på skydd för civilbefolkningen och kamp för demokrati. Men i samma program finns mer specifika meningar som direkt talar för motsatsen. Vänsterpartiet ställer upp en motsättning inom FN-systemet, där ”USA och EU-länderna försöker luckra upp FN:s grundläggande tes om fredliga medel och försvar för den nationella suveräniteten mot en överväldigande medlemsmajoritet som kategoriskt motsätter sig de mäktiga ländernas rätt att kränka de maktlösas nationella suveränitet.” Och ställer sig därefter på det man kallar FN:s grundläggande principer, att ”konfliktlösning med fredliga medel och respekt för den nationella suveräniteten ska hävdas.” I partiprogrammet slås också fast att partiet inte förbinder sig att ”förlita sig på FN mandat, en individuell bedömning måste ske i varje enskilt fall.”
Oavsett vad man anser väger tyngst i programmet står för Vänsterpartiet viktiga principer mot varandra i Libyenfrågan. Det borde logiskt sett vara en fråga där man inser att det krävs principiella diskussioner. Men – precis som i fallet med surrogatmödraskap där viktiga principer också står mot varandra – har snabbhet vägt tyngre. Det finns flera risker med det: dels att linjen inte håller speciellt länge internt, som i surrogatfrågan. Dels att vänsterpartiets brist på principer skadar trovärdigheten utåt.
I argumentationen slår Vänsterpartiet fast att Libyenaktionen skiljer sig från invasionen av Irak och Afghanistan eftersom den har folkrättsligt mandat och inte syftar till att störta regimen. Men när Nato-flyg attackerar marktrupper och flera av länderna i spetsen arbetar för regimskifte är distinktionen i praktiken omöjlig att göra. Den slutsatsen har också flera vänsterpartier utomlands dragit, varför de redan nu dragit tillbaka sitt stöd för kriget i Libyen trots att de var för flygförbudszonen.
Tyvärr är principlösheten ingen nyhet för V. Partiet tog ställning för svenska soldater i Afghanistan 2001. I ett ögonblick applåderades också störtandet av Saddam Hussein 2003 av Ulla Hoffman, då partiordförande. Men att framförallt kritisera krig som efter hand visat sig bli blodiga och omöjliga att vinna imponerar inte. Inte heller att ena dagen kräva att USA:s militärbaser avskaffas och Natos upplösning för att därefter ingå i ett krig där båda är fundamentala.
Troligen kommer det största problemet för V att bli fortsatt argumentation mot svenska trupper i Afghanistan. Ett bärande argument har varit att svenska trupper lättar trycket för USA:s trupper och riskerar sammanblandas med Natosoldater. I Libyen har faktiskt gått ett steg längre och ställt svenska soldater under Natokommando.
Det är bra att vänsterpartiet förstått att man måste ha populära krav. Men alltför kortsiktigt perspektiv bygger ingen långvarig popularitet.
Nu är bombningarna redan ett faktum. I Natokoalitionen råder missnöje med att de inte lett till regimskifte, samtidigt som inget land vill gå till nästa steg: marksoldater. Låt oss hoppas att dårskapen att utrusta rebellerna med fler vapen får ett slut. Ett säkrare sätt att få en blodig och utdragen konflikt får man leta efter. I andra länder börjar det nu talas om förhandlingar igen. I sig är det helt ologiskt eftersom Nato så länge man trodde rebellerna skulle vinna ansåg att det ”inte gick” att förhandla med Gaddafi. Men det är fortfarande vägen ut ur det som annars kan bli ett långvarigt och plågsamt krig.