Feminismen är en bred politisk rörelse. Den ägs inte av någon. Den feministiska kampen bedrivs av fackföreningen som kämpar för högre löner på kvinnodominerade arbetsplatser, av Ung Vänster-klubben som driver igenom feministiskt självförsvar på kommunens alla högstadieskolor, av queerkollektivet som sprejar kvinnokampsmärken i sitt område, och av många fler. Vi behöver inte gulla med varandra, vi behöver inte hålla med varandra – men vi behöver respektera varandra.
När det blir debatt och oenighet feminister emellan blir det ofta hårdare än hos andra politiska rörelser. Det är inte konstigt, de frågor vi lyfter känns och bränner för alla som förhåller sig till kön och allt vad det innebär. Inom få andra teoribildningar är teorin samtidigt så konkret och påtaglig. Det ska vi inte vara rädda för.
Feminismen är och har alltid varit en teori som drivits framåt genom dialektiska processer, där olika åsikter ställs mot varandra och prövas.
Könsmaktsordning en är en struktur där män konsekvent överordnas kvinnor, och tar makt på kvinnors bekostnad. Den finns på alla områden i samhället, och över hela världen. För en feminism som förändrar maktrelationerna mellan män och kvinnor behöver vi peka ut vilket som är det politiska subjektet i könsmaktsordningen – vilken förtryckt grupp måste organisera sig för sin egen frigörelse? För mig är svaret på det frågan kvinnor. Det är kvinnor som huvudsakligen måste organisera sig och kräva sin rätt för att upphäva könsmaktsordningen.
Kvinnor är inte en homogen grupp – det kan man tycka är problematiskt för ett politiskt subjekt. Jag tycker snarare att det är en styrka. En grupp kan vara väldigt heterogen och ändå samlas kring politiska krav. Det handlar ibland om att hitta minsta gemensamma nämnare, och ibland om att solidarisera sig med krav som inte gynnar en själv i första ledet, men som i stort spelar roll för att förändra samhället och upphäva en maktordning.
De ojämlika arbetsmarknaden är en sådan gemensam nämnare, som även spelar stor roll för maktstrukturen i stort. Sexualiserat våld är en annan. När jag är ute och håller pass som instruktör i feministiskt självförsvar är alla historier lika och alla historier är olika. De är lika för att när vi varit utsatta för en våldtäkt känner vi själva skuld och skam. De är olika för att den kan ta sig uttryck i skuld över att ha varit full, skuld över att inte ha varit tillräckligt glad på parmiddagen så att ens kille blev arg eller skuld över att ha hånglat med den som senare våldtagit en.
De är lika för att den som slår oss är någon vi älskar. De är olika för att ibland är den personen en pojkvän, ibland är det en flickvän och ibland är det ens man som också är ens personliga assistent. Men också de som aldrig utsatts för våldet kan dela och bära historien, oavsett hur den ser ut. När andra utsätts vet vi att det kunde varit jag, därför att jag är kvinna.
Sexualiserat våld är inte den enda typen av våld som kvinnor utsätts för. Lesbiska kvinnor, transkvinnor och rasifierade kvinnor utsätts också för hatbrott, i de flesta fall av män, men även av andra kvinnor. Anledningen till varför vi arbetar hårt med frågan om sexualiserat våld handlar inte om att negligera annat våld som drabbar kvinnor. Det handlar om en teoretisk syn på det sexualiserade våldet som en bärande del av könsmaktsordningen, och en praktik som svarar mot det. Det står sällan, om någonsin, i motsättning till att lyfta fler frågor. Och det hindrar oss inte ifrån att solidarisera oss med varandra, samtala och gå i samma led när vi den 8 mars demonstrerar över hela världen.
På internationella kvinnodagen hyllar vi den feministiska kamp som kvinnor i generationer före oss bedrivit.
Vi har många segrar att minnas med stolthet. Jag är säker på att det kommer bli en dag för att stärka den praktiska feministiska kampen, vars resultat är fler feministiska segrar framöver.