Vårdnadsbidraget har kritiserats för att vara en kvinnofälla. Och det med all rätt. Men konsekvenser som reformen får för arbetarklassens kvinnor och deras barn är något som försvunnit ur debatten.
I Norge och Finland har vårdnadsbidrag funnits som ett alternativ till förskola och annan barnomsorg under flera år. I Finland är det i första hand lågbetalda kvinnor med svag förankring på arbetsmarknaden som nyttjar bidraget. I Norge visar utvärderingar att kvinnor som invandrat från utomeuropeiska länder i större utsträckning än ”etniska norrmän” använder sig av vårdnadsbidraget. Inget pekar på att det skulle uppstå ett annat mönster i Sverige. Tvärtom. Redan idag börjar barn till lågutbildade föräldrar (framför allt till lågutbildade mammor) i förskolan senare än barn till högutbildade och det är också tydligt att kvinnor stannar hemma längre med barn om de tillhör LO-kollektivet än om de är knutna till TCO och SACO.
I Sverige knyts olika former av ersättningar till inkomst av tjänst. För de personer som inte arbetat, ligger ersättningsnivåerna lågt eller så hänvisas de till socialbidrag för att få en inkomst. Arbetarklasskvinnor i allmänhet och arbetsklasskvinnor med utomeuropeisk bakgrund i synnerhet har en lösare anknytning och sämre tillgång till arbetsmarknaden än andra löntagargrupper i Sverige. De är ofta hänvisade till vikariat och deltidsanställningar. Och idag, när vi har ett allt hårdare klimat för långtidsarbetslösa där allt större krav på prestationer ställs, kan ett vårdnadsbidrag bli ett alternativ till socialbidrag för att slippa påtryckningar och orimliga krav från myndigheter. På det sättet riskerar personer som står långt ifrån arbetsmarknaden att hamna än längre bort.
Skolan har en oerhört viktig roll att spela i ett demokratiskt samhälle. Genom en likvärdig utbildning ska alla ges samma förutsättningar. Förskolan är inget undantag. Det är också i förskolan som barn med särskilda behov kan få hjälp redan i ett tidigt stadium. Men införs vårdnadsbidraget riskerar förskolan tappa ekonomiska resurser, barngruppernas storlek att öka och personalen att minska. De barn som behöver förskolan mest riskerar att få minst tillgång till den. En utbyggd barnomsorg är också en förutsättning för ett jämställt och jämlikt arbetsliv.
I Norge håller man på att avveckla vårdnadsbidraget, bland annat för att det har bidragit till att skillnaderna i barns uppväxtvillkor har ökat. Genom att införa ett vårdnadsbidrag i Sverige, skapar den borgerliga regeringen en reform som riskerar att öka klyftorna mellan olika grupper av barn än mer. De som gynnas av reformen är de som redan idag arbetar deltid för att vara hemma med barn liksom de som vill fortsätta att arbeta heltid och, istället för att ha barnen i förskola, anlita en barnflicka.
Därför säger FOFF Stockholm nej till ett vårdnadsbidrag. Som feminister och föräldrar kan vi omöjligt stödja en reform som bidrar till att redan utsatta barn och föräldrar riskerar att bli ännu mer marginaliserade. Vi måste slå hål på myten om att vårdnadsbidraget skapar en större frihet för föräldrar. Istället måste vi tala om vad konsekvenserna av ett vårdnadsbidrag blir. Att de barn som behöver förskolan mest för pedagogisk stimulans och språkutveckling, kommer att få mindre tillgång till den. Att de kvinnor som påverkas mest av ett införande av vårdnadsbidrag är de som redan från början saknar makt och inflytande. Att reformen bygger på en familjesyn där det finns två föräldrar, varav en är den huvudsakliga försörjaren.
Barns rätt att växa upp i ett jämställt och jämlikt samhälle är viktigare än enskilda föräldrars behov av att lösa sitt livspussel. Därför måste vårdnadsbidraget stoppas!
