Wikileaks är ett av de mer mytomspunna fenomenen. Till viss del har organisationen själv bidragit till den bilden. Här kommer en diskussion om de vanligaste frågorna, kritiken och missförstånden som cirkulerar.
Hur vet man om det som Wikileaks släpper är sant?
Det vet man förstås inte. Men läsaren får möjlighet att själv ta ställning till originaldokument, vilket är ett av Wikileaks kvalitetskriterier på offentliggjorda handlingar. Ett annat är att källan som lämnar över dokumenten inte får vara samma person som författat dem.
Wikileaks försätter enskilda i fara när de publicerar känsliga uppgifter.
Enligt organisationens egen utsago har inte någon kommit till skada på grund av de uppgifter man offentliggjort under de fyra år man har varit verksam. Det har heller inte förekommit uppgifter från andra håll om att så skulle vara fallet.
Wikileaks publicerar hej vilt allt de kommer över, utan tanke på konsekvenserna.
Nej. Idag samarbetar man med en rad medier i olika länder. Det som släpps har kontrollerats av journalister och ansvariga utgivare, bland annat för att undvika att personer som verkar i exempelvis krigförande länder utsätts för fara.
Vad är den där konstiga ”försäkringen” som en del talar om?
I juli i år släppte Wikileak en krypterad fil med namnet ”insurance” (försäkring). Exakt vad den innehåller är oklart eftersom ingen hittills har lyckats dekryptera den. Assange har antytt att filen innehåller Wikileaks kompletta dokumentarkiv vid tillfället den släpptes och att nyckeln till filen släpps om det händer honom eller Wikileaks något. Om det är sant är omöjligt att säga, men då filen finns på populära nedladdningsajter har ett stort antal människor världen över laddat ner den på sina datorer.
Varför är Julian Assange det enda ansiktet utåt?
Det är en av de saker Wikileaks har kritiserats för, i synnerhet när Assanges vandel har kommit i fokus under det senaste halvåret. Organisationens förklaring är att man länge försökte att enbart bestå av anonyma medarbetare. Vilket blev problematiskt när det började cirkulera falska dokument som utgav sig att vara från Wikileaks. Det behövdes ett namn och ett ansikte som kunde gå ut och bekräfta eller dementera. En rimlig hållning borde vara att öppna upp ännu mer och utse fler officiella talespersoner, kanske en i varje land om möjligt. I längden skulle det förmodligen även vara säkrare för medarbetarna och garantera Wikileaks fortlevnad.