Hugo Chávez är utan jämförelse världens mest förtalade statschef. Ju närmare presidentvalet den 7 oktober desto grövre smutskastningen, såväl i Caracas som i Frankrike och andra länder. Det vittnar om motståndarnas desperation inför den nya seger för Chávez som opinionsmätningarna verkar bekräfta. Varje politisk ledare bör dömas efter sina handlingar, inte efter alla illvilliga rykten. Kandidaterna utfärdar vallöften, vid makten är det få som uppfyller dem. Chávez vallöfte var från början mycket tydligt: att arbeta för de fattiga, de som då var de allra flesta venezuelaner. Och han höll i sitt ord.
Så när Venezuelas folk går till val är det dags att komma ihåg vad som verkligen står på spel. Venezuela är ett mycket rikt land tack vare sina fantastiska naturtillgångar, särskilt gas och olja. Men den politiska eliten och de transnationella bolagen hade lagt beslag på nästan alla dessa rikedomar. Fram till 1999 återstod bara smulor för folkflertalet. Socialdemokrater och kristdemokrater växlade med varandra vid regeringsmakten. Korrupta gick de marknaderna till mötes och privatiserade allt, utan urskillning. Över hälften av venezuelanerna levde då under fattigdomsgränsen – 70,8 procent år 1996.
Med Chávez har den politiska viljan fått råda. Han tämjde marknaderna, stoppade den nyliberala offensiven och med folkets deltagande kunde staten återta ekonomins strategiska sektorer. Han återvann den nationella suveräniteten. Och därmed kunde rikedomarna börja omfördelas till förmån för den offentliga tjänstesektorn och de bortglömda människorna.
Socialpolitik, offentliga investeringar, nationaliseringar, jordreform, nästan full sysselsättning, minimilön, ekologiska målsättningar, tillgång till bostäder, rätt till hälsovård, till utbildning, till pension… Chávez har ägnat sig åt att bygga upp en modern stat. Han har satt igång en ambitiös upprustning och utbyggnad av infrastrukturen i hela landet: vägar, järnvägar, hamnar, vattenkraftverk, gas och oljeledningar.
Inom utrikespolitiken satsade han på latinamerikansk integration och prioriterade samarbetet Syd-Syd medan han tvingade på USA ett förhållande av ömsesidig respekt… Venezuelas framgångar har satt igång en riktig våg av progressiva revolutioner i Latinamerika som gör världsdelen till en ö av vänstermotstånd i uppror mot nyliberalismens härjningar.
Denna förändringarnas orkan har vänt upp och ner på de traditionella maktstrukturerna och lagt ny grund för uppbyggnad av ett samhälle som dittills varit hierarkiskt, vertikalt, elitistiskt. Detta väckte så klart de härskande klassernas hat, övertygade som de är om att vara landets rättmätiga ägare. Det är dessa borgarklasser som, med sina beskyddare i Washington, finansierar de stora kampanjerna för att smutskasta Chávez. De gick till och med så långt – tillsammans med de stora mediebolagen, som de äger – som till statskupp den 11 april 2002.
Kampanjerna fortsätter än idag och vissa politiska och mediala grupper i Europa tar på sig uppgiften att falla in i kören. De enkla själar som – tyvärr – uppfattar upprepning som sanningsbevis tror till slut att Hugo Chávez verkligen förkroppsligar ”en diktatorisk regim utan yttrandefrihet”.
Men fakta insisterar. Har någon sett en ”diktatorisk regim” vidga demokratins gränser i stället för att snäva in dem? Och ge rösträtt till miljontals människor som dittills varit utestängda? Tidigare hölls val i Venezuela en gång vart fjärde år. Chávez har hållit fler än ett per år (14 val på 13 år) under fullt demokratiska former vilket erkänts av FN, EU, OAS, Carter Center med flera.
Chávez visar att det går att bygga socialism i frihet och demokrati. Och förutsätter denna demokratiska karaktär för att samhällsomvandlingen ska kunna genomföras. Genom att inte driva igenom den grundlagsförändring som väljarna avvisade i folkomröstning 2007 har Chávez visat att han respekterar folkets dom. Det är inte en slump att Kanadas Foundation for Democratic Advancement (FDA), i en studie som publicerades år 2011, satte Venezuela i främsta rummet när det gäller respekt för valrättvisa.
Hugo Chávez regering lägger 43,2 procent av budgeten på socialpolitiken. Resultat: Barnadödligheten har halverats. Analfabetismen har utrotats. Antalet lärare har femdubblats – från 65 000 till 350 000. Venezuela har den bästa ginikoefficienten (mäter ojämlikhet) i Latinamerika. I sin rapport i januari 2012 fastställer CEPAL, FN:s Ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien, att Venezuela är det sydamerikanska land som mellan åren 1996 och 2010, tillsammans med Ecuador, uppnått den största fattigdomsminskningen. Slutligen placerar USA-baserade Gallupinstitutet Venezuela som det sjätte ”lyckligaste landet i världen”.
Det mest upprörande i den pågående smutskastningen är påståendet att yttrandefriheten begränsas i Venezuela. Sanningen är att den privata sektorn, som är fientlig till Chávez, kontrollerar massmedierna i stor omfattning. Det kan vem som helst kontrollera. Av 111 tv-kanaler är 61 privata, 37 kontrolleras av ideella organisationer och folkrörelser och 13 tillhör offentlig sektor. Men, det ska tilläggas, de offentliga kanalernas tittare är inte fler än 5,4 procent medan de privata har 61 procent… Samma sak gäller för för radion. Och 80 procent av tryckta medier är oppositionens. Det gäller också de två största, mest inflytelserika tidningarna El Universal och El Nacional – motståndare till regeringen.
Självklart är inget land perfekt, inte heller det bolivarianska Venezuela. Var skulle den perfekta regimen finnas? Men ingenting rättfärdigar dessa lögn- och hatkampanjer. Det nya Venezuela är spjutspetsen i den demokratiska våg som svept bort de oligarkiska regimerna i nio länder i Latinamerika. Detta skedde ganska snart efter Berlinmurens fall, då några förutspådde att det enda som återstod för mänskligheten var ”historiens slut” och ”civilisationernas kamp”.
Bolivarianska Venezuela är en inspirationskälla som ger oss kraft, utan att låta oss förblindas eller förföras. Men vi känner oss stolta över att befinna oss på den goda sidan av barrikaden och att vår kamp riktas mot USA:s onda imperium och dess så starkt beskyddade skyltfönster i Främre orienten och mot alla system där pengar och privilegier härskar. Varför väcker Chávez så stark vrede bland sina motståndare? Otvivelaktigt därför att han, liksom Bolivar, lyckats befria sitt folk från hopplöshetens gissel och öppnat deras aptit för det omöjliga.