Vid det här laget har ett 40-tal UberPop-förare ställts inför rätta. De har utan trafiktillstånd och utan taxikörkort tagit betalt för att köra folk i sina privata bilar. Flera av förarna hävdade, och kunde i några fall bevisa, att de faktiskt frågat polisen innan de började köra UberPop: är det lagligt? Och polisen hade inte gett tydliga besked om att de skulle göra sig skyldiga till brott.
Försvaret menade: folk litar på polisen. Om man begår ett brott men inte tror sig göra det, saknas uppsåt. Alltså borde domstolen fria.
Åklagarna menade att sådant inte är någon ursäkt. Man är ändå skyldig att ta reda på vad som gäller. Hovrätten gick på åklagarnas linje. I ett prejudicerande fall fälldes en förare för olaga yrkesmässig trafik.
Bra, tycker föralldel undertecknad, men en fråga hänger kvar i luften; polisens roll.
I vintras infördes gränskontroller för att stoppa flyktingvågen. Här ingick nya skyldigheter för bussbolagen att kontrollera och avvisa passagerare utan tillräckliga ID-handlingar. I januari ringde en förare till den svenska polisen. Han befann sig i Tyskland och hade upptäckt en ung passagerare utan ordentliga papper. Men denne vägrade lämna bussen (kanske för att det var tolv minusgrader ute). Vad göra?
Han fick klartecken att åka vidare till Sverige, där polisen skulle möta upp bussen och ta hand om migranten. Så skedde.
Efteråt anmälde polisen föraren för människosmuggling, och han riskerar nu fängelse. Han trodde sig göra rätt och litade på polisens besked. Rentav: utan det beskedet hade knappast brottet begåtts.
Nu börjar det smaka illa. I höstas valde polisens presstalesman i Skåne att aktivt gå ut med information som tog ställning i skuldfrågan, överdrev bevisbilden, samt namngav den anklagade – Vänsterpartiets riksdagsman Daniel Sestrajcic – innan förundersökning ens var inledd.
Härom veckan tvingades polisens presstalesmän i Stockholm erkänna att man ljugit om en skottlossning i juni, där en man blev dödad av polisen. Först hade man påstått att mannen skjutit mot polisen. Men av en slump – internutredningen skickades av misstag till mannens mor – framkom att han aldrig avlossat några skott.
I dessa två fall kan man förstås lägga en del av skulden på kommunikationsavdelningen. Det är en problembild som återfinns i många myndigheter och kommuner. Å ena sidan har vi offentlighetsprincipen, meddelarfriheten, människors rätt till demokratisk insyn, idealet om den oförvitlige självständige tjänstemannen. Å andra sidan har vi organisationens egenintresse. Där kommunikationschefer, inte sällan med näringslivsbakgrund, söker lägga sordin på enskilda tjänstemän till förmån för att bilden utåt ska hänga ihop och skötas av pressproffsen.
Men räcker det? Dick Sundevall, redaktör för tidningen Paragraf, påpekar i en krönika att sanningen om skotten måste ha varit känd hos ett antal personer – åklagare, chefer, polistekniker – efter bara några dagar.
Ändå tyckte uppenbarligen ingen av dessa att den tidigare lögnen behövde korrigeras. Troligen var det ingen som påpekade för pressfolket. Definitivt var det ingen som vände sig utåt, varken i sin tjänst eller som anonym tipsare – trots att ingen skulle hindrat eller straffat det. Sanningen blev känd av en slump.
Kårandan, eller det dåliga omdömet, går bortom vad man skylla på pressfolket. Lögner och dålig insyn är goda recept för korruption och maktmissbruk. Med den roll och befogenheter som polisen har, blir det särskilt allvarligt. Inte minst när antalet dödsskjutningar från polisens sida ökar.
Misstag eller medvetet, stort eller smått: tveksam, felaktig eller direkt lögnaktig information från en så viktig myndighet är inte okej. Varför får det inga konsekvenser?
