Kommunaliseringen av skolan genomfördes med tanken att öka elev- och lärarinflytande. Reformen skulle ge ett mer samlat ansvar: dels genom att skolan skulle slippa ha olika huvudmän, dels genom att kommunen redan hade ansvar för förskola och fritidsgårdar. Det skulle alltså bli enklare för skolorna att samarbeta med närliggande verksamheter.
Redan från början hade många lärare farhågor. Göran Persson, den nye skolministern, påstod att kommunerna, mer än staten, skulle vara tvingade till att hålla hög kvalitet i skolorna på grund av deras närvaro till väljarna. Förslaget kryddades med löneförhöjningar och sänkning av undervisningstiden för lärarna. Det tystade mycket av kritiken.
– Vi var ju också ganska säkra på att en kommunalisering skulle komma vad vi än sa. Så det gällde att haka på, säger Per Hellström, från Lärarförbundets styrelse, till Lärarnas tidning nr 4 2008.
Den politiska majoriteten för reformen var socialdemokraterna, och ett splittrat vpk som övertalats med löften om ett maxantal på 25 elever i varje klass. Löftet infriades aldrig, men reformen dunkades igenom snabbt och med knapp majoritet i december 1989.
Snart 20 år senare går meningarna starkt isär. Reformens försvarare säger att skolan inte blivit sämre av kommunaliseringen, utan av 1990-talets nedskärningar, och att lärarnas frihet ökat efter kommunaliseringen. De kritiska anför att lärarnas status sjönk när de gick från att vara anställda av staten till kommunerna, samt påstår att 1990-talets nedskärningar var lättare att genomföra på kommunal nivå. Ökad frihet blir en börda om resurserna samtidigt minskar, säger de.
Problemet är att det är svårt att säga vad som skulle ha hänt om skolan fortfarande varit i statlig regi. Därför är det mest märkliga är att det aldrig utförts en rejäl utvärdering av reformen i sig.
Nu finns det en hel del ur vänsterperspektiv som talar för ett återförstatligande. En verksamhet som skolan, där kravet på likvärdighet är centralt, skall inte överlåtas på kommuner, som idag nästan alltid står under svår ekonomisk press och har helt olika ekonomiska förutsättningar. Att vissa skolor måste inleda terminen med att klippa suddgummin i bitar för att de skall räcka till, medan andra ordnar lärarkonferenser utomlands, är hårresande. Inte heller är det vettigt att kommuner kan bestämma vilken roll lärarna skall ha – även om det sker inom läroplansramar.
Det är inte heller säkert att det yttersta argumentet, decentraliseringstanken, håller. Fungerande, välutbildade lärarlag med demokratiska processer på skolan borde vara betydligt viktigare än ett skifte av nivå på arbetsgivarsidan.
Politiskt är kommunaliseringen en fråga som splittrar både lärarfacken och partier till höger och vänster. Lärarnas Riksförbund (Saco), som nu samlas för kongress har stark önskan om förstatligande av skolan. Däri skiljer de sig från Lärarförbundet (TCO), som tycker inte huvudmannaskapet spelar stor roll. Folkpartiet är hittills det enda parti som är för förstatligande, men det är i praktiken delat. Vänsterpartiet meddelade förra veckan att man också ser kritiskt på kommunaliseringen, efter lång tids tystnad.
Man kan vara för en sorteringsskola eller för en skola för alla. Och ändå inse att kommunaliseringen blev ett misslyckande.