Snart är det dags. Stridsvagnar har börjat rulla in på svensk mark inför Aurora 17, den största militära övningen som skett i Sverige på över 20 år. Tillsammans med flera Nato-länder samt Finland ska Sverige i september delta med cirka 19 000 soldater i den övning som för första gången testar det omdebatterade värdlandsavtalet i praktiken.
Närmandet till Nato är inget nytt. 1994 gick vi med i PFF (Partnerskap för fred) och genom åren har Sverige deltagit i en rad Nato-ledda operationer. Sverige har som PFF-land sedan 1995 deltagit i PARP (planning and Review Process) vilket syftar till att öka samverkan mellan medlemsländerna och Nato. 2010 antogs ett PARP-mål om värdlandstöd för Sveriges del, vilket utmynnade i att samtliga riksdagspartier, utom Vänsterpartiet, den 21 maj 2016 röstade igenom ett värdlandsavtal med Nato. Vänsterpartiets begäran om att återvisa regeringens proposition till konstitutionsutskottet röstades ned med siffrorna 291-21.
För ungefär en månad sedan, under denna halvgrå sommar, skrev Sveriges Försvarsminister Peter Hultqvist under ett medlemskap till den Nato-anknutna elitstyrkan Joint Expeditionary Force (JEF). JEF är en brittiskledd elitstyrka som ska kunna ställas under FN:s, EU:s och Natos förfogande. Samtliga länder som ingår i JEF är även medlemsländer i Nato med undantag för Sverige och Finland. Försvarsdepartementet menar att en anslutning ligger ”i linje med regeringens inriktning i den försvarspolitiska inriktningspropositionen om att Sverige aktivt bör söka deltagande i bilaterala och multilaterala samarbeten med tyngdpunkt i norra Europa.”
På vilket sätt har ett medlemskap i en brittiskledd styrka som leds på initiativ av Nato sin tyngdpunkt ”i ett samarbete i norra Europa”? Och hur väl går ett sådant medlemsskap ihop med alliansfriheten? Det gör det givetvis inte.
Alliansfriheten har länge haft och har ett starkt stöd bland Sveriges befolkning. När SVT i juli lät Novus fråga 1000 medborgare hur de ställer sig i frågan om ett svenskt Natomedlemskap svarade 43 procent att de var emot ett svenskt medlemskap, 32 procent svarade att de var för ett medlemskap medan 25 procent inte visste vad de tyckte i frågan.
Värdlandsavtalet var det endast Vänsterpartiet som röstade nej till
Vad det gäller riksdagspartierna är det viktigt att skilja på att vara mot ett Natomedlemskap i teorin och hur de agerar i den politiska praktiken. Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna samt Sverigedemokraterna är i teorin mot ett inträde i Nato. Trots detta har Socialdemokraterna aktivt drivit igenom en rad direkta Natonärmanden som tidigare nämnts och värdlandsavtalet var det endast Vänsterpartiet som röstade nej till.
Det talas ofta om att vi lever i en orolig omvärld. Senast jag hörde någon yttra de orden var då vår statsminister höll presskonferens angående skandalen kring Transportstyrelsen. Stefan Löven argumenterade för att Peter Hultqvist skulle vara kvar som försvarsminister genom att inleda med orden ”Vi lever i en orolig omvärld”.
Jag delar Stefan Lövens uppfattning, vi lever i en orolig omvärld. Låt oss därför fråga hur de krig vi sett och ser i vår omvärld uppstått?
Vi kan inte blunda för att USA är det land som med väldigt stor marginal lägger mest resurser på militär. USA står för 40 procent av hela världens militära utgifter. Vi kan inte bortse från att USA är den ledande stormakten i världen, som startat flest krig vilket i sin tur gett upphov till ytterligare krig. Självklart finns det även andra nationer med diverse intressen men det tar inte bort faktum att USA är de ledande.
Om statsministern menar allvar med att vi lever i en orolig omvärld, är det då en god idé att ha krigsövningar med den stormakt som överlägset startat flest krig i världen under de senaste decennierna? Självklart inte. Mellan den 11 och den 29 september sker militärövningen Aurora 17 på svensk mark. Om detta måste vi tala om och den breda vänstern bör vara de som driver frågan. Självklart ska vi inte ingå i den här typen av övningar. Vi bör riva upp värdlandsavtalet och avsluta samarbetet med Nato.