”Sverige reser sig”, var Stefan Löfvens budskap under helgens S-konferens i Örebro. Han pratade om ökad tillväxt, ökad export och fler jobb. Optimismen bekräftades av siffror från SCB på måndagen. Många siffror pekar åt rätt håll.
Så Sverige reser sig. Men från en låg nivå. Från liggande har vi nu tagit oss upp på armbågarna. Ja, det är tröttsamt när vänsterns uppgift i förhållande till socialdemokratin blir att vara dysterkvistar, men hallå – arbetslösheten är 7,5 procent. Ingen progressiv rörelse kan ha något annat mål än att den ska vara högst hälften av det. Klyftorna ökar fortfarande, eller minskar alltför långsamt, beroende på vad man mäter. Men visst: det är bra att det går bra för Sverige. Det dåliga är att regeringen saknar en plan för hur man ska använda tillväxten.
Det som skiljer vänstern från högern är inte förmågan att vara vid makten under goda tider – tur jämnar ut sig – utan att man ser till att produktionsresultatet kommer alla till del. Välfärdssamhället hade aldrig blivit av om Socialdemokraterna hade trott att bara vi har tillväxt så ordnar sig resten av sig självt. Därför är det oroväckande att Stefan Löfven då och då rabblar ekonomiska nyckeltal som om siffrorna i sig enkelt skulle låta sig växlas in i starkare opinionsstöd. Så är det inte. Tillväxten kommer att vara till politisk nytta för Löfven först då han gör någon socialdemokratiskt med den.
Det är precis nu – och inte när tillväxten har mattats av – som förutsättningarna är som bäst att prata om rättvisare fördelning. Om vi ska få ut samma välfärd år 2040 som idag måste skatterna höjas med ungefär tre procentenheter, säger Konjunkturinstitutet. Det är ingen stor sak, bara en återgång till den storlek på skatteuttaget som fanns 2006. Ändå tvekar Löfven. I Örebro pratade han visserligen om rättvisare fördelning – men det ska åstadkommas av ”parterna”. Inte ett ord om en omfördelande skattepolitik. Om det inte är man själv som ska göra det, är då inte jämlikheten mer en förhoppning än en vision?
Regeringen saknar en plan för hur man ska använda tillväxten.
Än så länge fortsätter det komma rapporter om att klyftorna ökar. Eftersom inga sådana studier kan göras i realtid, är det fortfarande alliansens politik som ligger bakom de resultat som nu presenteras. Den nuvarande politiken är rättvisare. Men är rättviseprofilen tillräckligt tydlig? Räcker den för att öka jämlikheten? Tidsförskjutningen när det gäller mätningar och studier betyder att det är nu, precis nu, som kraftfull politik måste börja verka, om man ska hinna se ett trendbrott innan valet 2018. Visst, investeringarna ökar – men de offentliga investeringarna nådde sin lägsta nivå sedan 80-talet förra året. Det håller inte. Det går inte att bygga ett välfärdssamhälle på att hoppas att privat tillväxt och privata investeringar sipprar ned till det offentliga. Det går inte att tro att full sysselsättning fixar jämlikheten – det ger bara bättre förutsättningar.
Socialdemokraterna har alltid trott att man vinner förtroende genom resultat. Valförlusten 2006, när rekordlåg arbetslöshet inte hjälpte ett dugg, borde en gång för alla ha begravt den idén. Men i ett parti där det mesta har gått varvet runt sedan 2006, har även den naiva tron på ”leverans” återkommit. Samtidigt har den här vintern visat att politik tvärtom handlar om idéer: högern har lyckats sätta en bild av ett Sverige präglat av kris och oro, trots den starka tillväxt som statsministern beskrev i Örebro. Eftersom de har lyckats med det, framstår Löfven, absurt nog, som lite tondöv när han läser positiva SCB-siffror. Beskrivningen av verkligheten kan verkligen vinnas av precis vem som helst. Inte heller ökad jämlikhet skulle vinna opinionen per automatik. Men det skulle vara en bra mycket bättre utgångspunkt.
