Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg.
Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.
Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.
Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.
Förra året blev reaktionen på attacken enorm. Alla partiledare markerade sitt avstånd och höll ett gemensamt möte i riksdagen. Justitieminister Gunnar Strömmer konstaterade angreppet var ”väldigt nära terrorism”. Magdalena Andersson, Amanda Lind och Nooshi Dadgostar talade på den stora manifestation som hölls i Gubbängen helgen efter attacken, inför tusentals församlade antirasister.
Vad var det som hände den våren? Fyra dagar innan attacken, på Hitlers födelsedag den 20 april, hölls en högerextrem kampsportsturnering av White Boys Fight Club, i en gymnastiksal inte långt från Gubbängen. Samtidigt hade flygblad och affischer för tillställningen på Teater Moment spridits i hela Söderort.
Allt blev en konspiration. Attackerna hade inte ägt rum, det var vänstern som själva iscensatt dem.
Det är svårt att inte se kopplingen mellan de två händelserna. Jag kände igen personen som slog mig, jag har mött honom på många högerextrema demonstrationer innan och fotograferat honom. För mig råder inga tvivel om vilka de är.
En vecka efter attacken brandskadades ett kulturkafé i en angränsande söderförort, när någon kastade en brandbomb mot dess fasad. Kaféägaren hade besökt min rättegång, då jag förtalsanmäldes för att ha kallat en nazist för nazist. Hon hängdes ut på en högerextrem sida som min vän. Sedan i juli genomförde samma grupp en attack mot antifascister bredvid Pridetåget. Vid alla tillfällen hade samma högerextrema personer, Christian Peterson och Nick Alinia, snabbt kameror där för att stolt dokumentera attackerna.
Tillvägagångssättet har blivit vanligt inom ytterhögern. Och när medierna inte är där dokumenterar de ofta attackerna själva i korta klipp.
Filmen från den här attacken släpptes dock aldrig. Kanske för att det helt enkelt inte ser bra ut att spreja ner och välta pensionärer. ”Dålig optik”, med deras ord. Att dessutom ta på sig en attack skulle leda polisen till dem.
I stället byttes tonen inom ytterhögern. Allt blev en konspiration. Attackerna hade inte ägt rum, det var vänstern som själva iscensatt dem. Gubbängsattacken kopplades samman med TV4:s granskning av Sverigedemokraternas trollfabrik, som en organiserad kampanj för att dra Sverigedemokraterna i smutsen inför Europavalet. Jag var i maskopi med Magdalena Andersson och TV4.
I Swebbtv:s årskrönika förklarade Katerina Janouch och Lennart Matikainen att bara tanken på en attack mot ett antirasistiskt möte i Gubbängen faller på sin egen orimlighet. Skulle fem högerungdomar våga rusa in i en teater fullspäckad med tvåhundra militanta antifascister? Det tjugotalet fikande vänsterpensionärer som drabbades hade vuxit till antifascistiska supersoldater, med mig som härförare.
I ett års tid på plattformen X publiceras dagligen en rad inlägg om att attacken aldrig skett. Varje ny rasistisk händelse beskrivs ironiskt som ”det största terrordådet sen Gubbängen”, då ”Wåg fick en örfil”. Gubbängen har blivit nättrollens favorittema att alltid dra upp, eftersom ännu inga gripits för attacken.
Men polisutredningen pågår. Den har bara bytt åklagare och bedrivs parallellt med andra utredningar, där raden av högerextrema attacker och trakasserier utreds samlat.
På årsdagen föreläste journalisten My Vingren och berättade hur de högerextrema slagsmålsklubbarna, så kallade aktivklubbar, nu kryper nedåt i åldrarna och lockar unga i åldrarna 11–15 att hetsas till att begå grova våldsbrott. I panelsamtalet efteråt berättade Åsa Lindhagen, Stockholms miljö- och klimatborgarråd, hur staden sedan förra året framtagit sin första handlingsplan mot rasism. Gubbängen har satt spår i politiken.
Men medan Gubbängsmötet gav hopp hölls ett annat möte samtidigt i södra förorterna. I Aspudden försöker paraplyorganisationen Aktivklubb Sverige upprätta en ”nationell zon”, med återkommande sprejningar och nattliga besök.
Division 4-laget IFK Aspudden-Tellus har motvilligt blivit en samlingsplats för den högerextrema scen som vill skapa en ny generation slagskämpar. Den sömniga stämningen på läktaren, med några barnfamiljer som tittar på syskon som spelar, har nu fått konkurrens av en egen ultrasgrupp som står med banderoller, bengaler och andra tifo.
De unga pojkarna har börjat göra sin egen propaganda och söka konfrontationer med andra lag i division 4. Under sommaren efter Gubbängsattacken fick de stöd av aktivklubbar och har radikaliserats.
Läs mer
Ungdomsgänget har under våren deklarerat ”nolltolerans mot antifascism och sionism” i Aspudden. Nu tvingas fotbollsföreningen hålla ett extramöte för att hantera detta oväntade problem med att se sin idrottsplats och läktare bli en samlingsplats för brölande fascister som skrämmer bort de lokala familjerna.
Måttet blev rågat måndagen den 21 april när högerextremisternas slagsmål tvingade föreningen att avbryta matchen. När Gubbängen samlat sig mot rasism, måste föräldrarna i Aspudden nu göra detsamma.
