I söndags satt jag på en stol vid ”Världens längsta bokbord” i Stockholm. Det är i själva verket inte alls det längsta bokbordet, det jag satt vid var bara två meter. Men tillsammans blev den mängd bokbord som stod i rad på Drottninggatan från Rosenbad och en bit bortom Olof Palmes gata en ansenlig sträcka.
Det har blivit en tradition att sätta upp de här borden en söndag i augusti. Mest är det antikvariat som säljer ut böcker billigt och en hel del privata småförlag som specialiserat sig på andra världskriget, fiske, olika religioner och särskilda författare som har egna bord. Och längst bort där jag satt får författare sälja sina egna böcker.
Det är roligt om än inte särskilt lönsamt att sitta där, vilket ju är typiskt för livet som författare – intressant och olönsamt. För man måste sälja sina egna böcker billigt, högst en femtiolapp styck, om de ska gå åt, för priskonkurrensen är hård. Författarna får betala för sina böcker till förlaget när de köper restupplagor och därför blir det små förtjänster, för min del ingenting eftersom jag ger bort en del till bekanta som kommer förbi. Och det gör Bosse Schön som skrivit böcker om svenska nazisoldater och andra brännbara ämnen ännu mer. Det är den generösaste författare som jag vet – han ger bort det mesta, med mycket vänliga dedikationer.
Annars var det i år som alltid tunnsått med mer etablerade författare. I år var det ingen alls. De enda jag kan komma på som varit med genom åren är Aino Trosell och Gunnar Ohrlander. Det är synd att inte kändisarna ställer upp, det skulle ge litet draghjälp åt de andra. Men de kända kanske tycker att det är för olönsamt eller så vill de helt snällt inte ta upp plats för de mindre kända författare som ofta gett ut sina böcker på eget förlag.
Den mest kända i år var väl Hälsinglands Kjell Genberg som är Sveriges genom tiderna mest produktiva författare, som skrivit tvåhundrafyrtio olika böcker. Flera av dem om västernhjälten Ben Hogan, som han inte längre säljer. Men också en del mer solida titlar.
Det är tradition att det ska regna, och det gjorde det även i år. Fast mycket lite och bara en kort stund.
Jag tycker att det är väldigt roligt att sitta vid bokbordet. Jag träffade en rad av mina vänner som jag inte sett under sommaren och som kom förbi, och två döttrar och en bror. Och en hel del personer som jag inte alls kände, men som gärna ville prata. Som vanligt fick en hel del intressanta synpunkter och informationer av dessa besökare.
Jag tycker att idén med ett sådant här bokbord är mycket fin. På Muskö där jag är på söndagarna där man har bokbytarbord där man kan lägga egna böcker som man vill bli av med och ta nya som man vill ha istället. Det fungerar utmärkt. För längre bokbord som det i Stockholm är nog Muskö ändå för litet. Men i de flesta städer skulle det gå bra.
