Häromdan offentliggjordes planer på att skära bort en femtedel av Nytorps gärde, en stor grön lunga i södra Stockholm. Den har säkert sina motsvarigheter i andra större städer. Motivet till att på det sättet förtäta – bygga bostäder mellan de befintliga istället för att låta staden växa utåt – kan bekrivas vackert: som att staden tar ansvar för att unga kan bo kvar i sin egen stad och för att andra kan skapa sig ett nytt liv här. Det kan också beskrivas mer cyniskt: som att staden gärna vill behålla skattebetalarna inom kommungränsen. Breder stadsbebyggelsen istället ut sig så kommer människor att jobba i Stockholm men bo och betala skatt i Vallentuna eller Botkyrka. Det vill man gärna undvika. Lägg därtill billigheten: inga nya tunnelbanestationer behöver byggas, inga nya vägar, inga nya lekparker. Och det finns gott om fattigförorter där man kan köra över medborgarna: mycket få rika villaområden (med högljuddare invånare) blir av med sin grönska.
För det är ju grönska det ofta handlar om. Ingen är emot förtätning i sig. Det är rimligt att bygga på industritomter, på vägbanor när trafiken letts ned i tunnlar, på övergivna grusplaner eller på parkeringsplatser. Och lite mer på höjden också för den delen, när det passar stadsbilden. Det är omvandlingen av grönska till betong som är problemet.
De som vill ha den omvandlingen (ofta liberaler, men också en del socialister som vurmar för bostadsbyggande) anklagar ofta motståndarna för egoism, att inte vilja dela med sig av sina grönområden för att ge fler människor en bostad. Men det finns inget egoistiskt i att försvara sin rätt att få trivas där man bor. Att bortse från sådant, till förmån för det övergripande samhällsintresset, brukar vara ett fel som liberaler gärna kritiserar hos efterkrigstidens miljonprogram och andra storskaliga satsningar. Nu är de där själva och pratar om att samhällsintresset inte har något utrymme för att uppskatta fri utsikt och sus i talltoppar. Tillgång till grönytor beskrivs som ett privilegium, en lyx. Javisst är det lyx, eller ”välfärd” om man så vill – något som går utanför det absolut nödvändiga. Boende måste få handla om mer än tak över huvudet, precis som vi måste kunna tala om arbetets innehåll. För gröna socialister bör det varken duga med att bara ha ett jobb (vilket som helst) eller att bara ha någonstans att bo (hur som helst).
Förtätningsförespråkarna ser sig gärna som framstegsvänliga. ”[Det] är lite Bullerbyvarning över argumenten mot tät och hög bebyggelse” (ekonomen Johan P Larsson på Jusektidningen.se 24 april). Men det var inte landsbygden som var idealet när de förtätningshotade områdena byggdes på 1900-talet, utan modernismens idéer om ljus och luft. Stockholms ytterkanter byggdes glesa och gröna för att det var en utveckling jämfört med att behöva bo trångt och grått. Det blev inte glest för att man inte förstod att befolkningen skulle växa i framtiden, utan för att modernismen också satte ett egenvärde i de fria ytorna. Nu verkar samma fria ytor bara ses som outnyttjad tomtmark. Man skänker en sorgsen tanke åt de gamla stadsplanerare som ville att människorna skulle må bra också i storstaden.
Det sämsta med förtätningsfrågan är att den har en förmåga att hamna i mitten av debatten hela tiden, så att det nästan verkar som om det enda bostadspolitiska problemet är att hitta tomma platser att bygga på. Den bilden underblåses ibland av välmenande kampanjer (från t ex Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen) där man pekar ut sådana platser. I själva verket är det större problem att både marknadens och politikens vilja att bygga är låg, att det som byggs blir så dyrt, att allmännyttan säljs ut och att hyresrätter ombildas till bostadsrätter. Det är om de här frågorna vänstern borde prata. Att liberaler inte ser problemet med ombildningar, och istället pratar förtätning, är inte så konstigt. Då kan de dessutom utmåla vänstern som skurken: att det är det politiska motståndet mot förtätning som är orsaken till bostadsbristen. Som grädde på moset kan de se fram emot att förtätningsdebatten skapar intern splittring inom vänstern, där en del trots allt hellre väljer bostäder före grönytor när de ställs mot varandra. Gå inte på den finten. I allt väsentligt kan man både värna grönytor och vara trovärdig bostadsbyggare samtidigt.