När Vänsterpartiet nu sätter listor till kommuner, landsting och riksdag måste vi bli bättre på att skilja på vad som är våra egna gåshudstriggers, och vad väljaren går igång på. Vi måste sluta föreläsa om vad som är rätt, och lyssna mer på vad människor faktiskt upplever, menar kommunikationskonsulten Tobias Smedberg.
Jag har försök ta del av hur kandidater till olika listor profilerar sig. Fram träder ett engagemang inom allt från vinster i välfärden till att vi ska tala klarspråk om kapitalismen, stärka den arbetsplatsnära demokratin, få bort nyliberala styrmodeller eller stärka partiets interndemokrati. Genomgående viktiga saker.
Vi vet av erfarenhet och flera studier att de som gillar vår politik är fler än dom som gillar vårt parti. Här finns en potential. Jag kan ha helt fel, men jag tror att det i denna potential sällan pratas som de saker våra kandidater ägnar mest tid åt belysa.
Jag tror att människors oro och längtan tar sig uttryck i oerhört mycket mer konkreta vardagsföreteelser. Oron över att ens snart vuxna barn inte har någonstans att bo, ilskan över att bli bortvald på grund av ens efternamn, drömmen om att ha råd med den där semesterresan till skärgården, frustrationen över att ingen av ens grannar har ett jobb att gå till eller rädslan över vad det betyder att det blir allt mindre snö i pulkabackarna på vintern.
Det är snart tio år sedan Drew Westen i sin bok The Political Brain med gediget analysmaterial konstaterade att människor inte går till valurnan och väljer utifrån hjärnans rationella resonemang om vad som är rätt och fel, utan med maggropen. Vem och vad ”känns” rätt.
Vi vet av erfarenhet och flera studier att de som gillar vår politik är fler än dom som gillar vårt parti. Här finns en potential.
Vi ska utforma strategier för antikapitalism, vi ska totalrenovera Sverige och vi ska få en bättre fungerande interndemokrati i vårt parti. Men den som förväntas axla rollen som parlamentariker måste ägna mer energi åt att hitta sätt att skapa engagemang kring och en koppling mellan det som händer i beslutsrummen och det som berör i människors vardag. Jag är rädd att vi annars framstår som mästrande lärare, obegripliga teoretiker eller utopiska hippies.
Vi ska gå till val på ett samhälle som ska vara till för de många, inte bara de rikaste. Vi ska bära berättelsen om det jämlika samhället och vi ska skapa en välfärd som människor kan lita på. Allt detta har goda förutsättningar att skapa ett engagemang i såväl tv-studios som vid var och ens frukostbord. Första steget är att lyssna mer, först då kan vi göra oss mer folkliga och begripliga.
En affisch i argentinska La Rioja avbildar Javier Milei som katt, med texten ”skulle du kunna skära av din arm med motorsåg?” Foto: Natalia Diaz / AP.
Har du också tänkt på hur besynnerligt hår alla högerpopulister har?
Donald Trumps vulgärrika tupéimitation, Boris Johnsons privatskolerufs, Geert Wilders vampyrlika bakåtslick, och så Javier Mileis varulvspolisonger – tillsammans är de som hämtade från en 70-talsskräckis. Inte minst med tanke på den motorsåg som den sistnämnda ofta poserar med.
Så vad handlar det om?
Som jag tidigareskrivit finns det en strategisk poäng med att se märklig ut. De vill visa sig komma utifrån ”etablissemanget”, eller ”kasten” som Milei kallar den för, trots att man själv tillhör den yppersta eliten. Och har man inga svetsarminnen att falla tillbaka på är håret alltid böjligt!
Nu har Javier Milei styrt Argentina i ett år, och nog är det en motorsågsmassaker.
Han har sparkat minst 24 000 statsanställda, skurit ned på vården och andra delar av välfärden i väntan på privatisering, och halverat antalet myndigheter. Han har även dragit ned på reproduktiv hälsa, och eftersom hans försök att förbjuda abort (som legaliserades 2021) inte gått igenom parlamenten har regeringen i stället strypt tillgången på viktiga mediciner så att sjukhusen inte får tag på dem.
Keynesianer, alltså ekonomer som tror på statliga investeringar i ekonomin, jämför han med nazister. Staten är nämligen en ”folkförrädare” – en term han även använder om alla som säger emot honom, inte minst journalister, socialister och feminister.
Argentinare protesterar mot Milei i juni 2024. Foto: Natacha Pisarenko/AP.
Jag påminns om refrängen i en av mina favoritlåtar, ”Jag älskar Östermalm”, av Rex Ljungkvist – som även han har bra hår:
Jag hatar alla feminister, jag hatar hela Södermalm. Jag hatar alla journalister, och jag älskar Östermalm!
Resultatet är väntat. Bara under det första halvåret har fattigdomen i landet ökat från 42 till 53 procent. Visserligen har inflationen dämpats, men hushållens utgifter har ändå skenat på grund av indragna subventioner på basvaror som el, vatten och bränsle. Samtidigt har landet genomgått en mindre avindustrialisering – med en produktion som krympt med mellan 5 och 22 procent per månad. Tillväxten har inte heller hämtat sig, utan förväntas vara fortsatt negativ kring två procent.
Det ska sägas att Argentina under landets dominerande vänsterpopulistiska rörelse peronismen har varit oerhört misskött, med stundtals unikt hög inflation på över 200 procent. Högern har å sin sida – precis som i övriga Latinamerika under större delen av 1900-talet – haft som centralt politiskt projekt att stödja en militärjunta, ledd av Jorge Rafael Videla mellan 1974 och 1983. Resultatet är ett unikt havererat land, och det är inte konstigt att folk röstade på drastisk förändring. (Som ekonomen Simon Kuznets sagt finns det fyra sorters ekonomier – utvecklade, outvecklade, Japan och Argentina.)
Från högerhåll lovar man att belöningen kommer. Det gjorde exempelvis Rutger Brattström, med den marxistiskt korrekta titeln ”projektledare inom ideologi” på Timbro, när vi debatterade Mileis första år i Studio Ett.
Och auktoritära populister brukar vara duktiga på just det, att utlova smaskiga omeletter till sina befolkningar, bara de har lite tålamod. Men nu när argentinarna sett landets alla ägg knäckas har magarna börjat kurra, samtidigt som de anar att måltiden aldrig kommer. Det gick visst inte att tjuvstarta ekonomin genom att slunga ut tre miljoner människor i fattigdom, medan de fattigaste barnen introduceras till skörbjugg. Tänka sig!
Ändå har Milei blivit en inspirationskälla för den globala radikalhögern, och syns gärna på bild med sådana som Donald Trump och Santiago Abascal, ledare för spanska Vox. Han kallas gärna felaktigt för ”frihetlig” men den frihet han förespråkar är landägarnas, investerarnas och männens frihet, inte kvinnornas eller arbetarnas. Det är samma visa överallt, oavsett vad de kallar sig: nyliberal ekonomisk politik plus konservativ socialpolitik. För om staten krossas kommer omsorgsarbetet att återgå till kvinnorna, som än en gång underkastas sina män.
Men nu har hans siffror slutligen börjat rasa. Det har tidigare talats om att Milei motstått gravitationen med ständiga popularitetssiffror på runt 60 procent. Men nu visar två färska enkäter tapp på 15–17 procentenheter. Vi får se om han klarar sig till nästa val, eller om även folket tröttnar och tar fram motorsågen.
Mathias Wåg: Anarkisttidningen som enade extremhögern
Sverigedemokraterna har gått till
attack mot tidningen Brands finansiering. Foto: Jacob Lundberg.
En kampanj mot världens äldsta anarkistiska tidning har nått från terrorklassade NMR hela vägen in i riksdagens kammare.
Den anarkistiska tidskriften Brand vill ”störta demokratin och vårt samhälle”. Det var inga små ord som Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesman Alexander Christiansson tog till i riksdagens frågestund den 7 november. Han frågade ut kulturminister Parisa Liljestrand om hur hon skulle stoppa att statliga skattemedel via Kulturrådet finansierar en tidning ”som har täta kopplingar till AFA”.
Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert var kritisk, och sade till Dagens ETC att vi riskerar ”att få en typ av styrning av mediepolitiken som inte hör hemma i en demokrati som Sverige”.
Det hör till ovanligheterna att Sverigedemokraterna direkt pekar ut en tidskrift de kräver ska förlora kulturstöd. Det hör också till ovanligheterna att aktivister sprungna ur Nordiska motståndsrörelsen lyckas få Sverigedemokraterna att driva deras fråga i riksdagen.
Brand, som jag är ansvarig utgivare för, är en av Sveriges äldsta vänstertidningar. Den startades 1898 som organ för den ungsocialistiska rörelsen, socialdemokraternas första ungdomsförbund som bröt med partiet och bildade syndikalistiska SAC.
Sedan dess har den genomgått många inkarnationer. På 70-talet skrev Brand om de fängslade medlemmarna från vänsterterroristiska stadsgerillor, på 80-talet var det ett uppkäftigt punkfanzin och på 90-talet en hemlighetsfull aktivisttidning full med anonyma pressmeddelanden från aktionsgrupper.
Sin nuvarande konstellation har den haft sedan 2010, då den nylanserades som en frihetlig kulturtidskrift. De senaste åren har den haft temanummer om matsuveränitet, norrländska kamper och att leva i Tidös inferno. Ofta görs numren i samarbete med en organisation: senaste numret gjordes med Akademiker för Palestina och nästa med nätverket Ingen människa är illegal. Det grafiska är en stor del av Brand, där många av Sveriges nya illustratörer bidragit med bilder.
Hur länge behöver vi vänta tills attackerna kommer inifrån självaste Rosenbad?
Inget av det här har väckt extremhögerns intresse, förrän Brand hösten 2023 släppte ett nummer inför Antifascistisk aktions 30-årsjubileum. Nordiska motståndsrörelsens uthängningssida Avmaskerat påbörjade då en riktad kampanj för att stoppa Brandnumret att komma ut. De hotade föreningar och politiker som driver Nätverkstan, som sköter distributionen av många av Sveriges kulturtidskrifter. När NMR i juni 2024 terrorstämplades i USA var den utlösande faktorn att Avmaskerat flyttat sin server med kartläggningar av vänstern dit.
I dag ligger uthängningssajten nere, men innehållet har funnit en ny fristad på den självutnämnda Förtalsombudsmannen Christian Petersons blogg. I början av oktober publicerade han den kartläggning av Brands redaktion och skribenter som NMR hade påbörjat. Peterson tog uthängningen ett snäpp längre och granskade dessutom ledamöterna i Kulturrådets referensgrupp, som gör kvalitetsbedömningen av de tidskrifter som ska få bidrag. Han lade ut deras namn, gick igenom deras personliga sociala mediekonton och lade ut brottsdomar. Allt för att sätta press på dem att dra in kulturstödet till Brand.
Artikeln gavs medvetet ingen spridning. Peterson lät den ligga uppe i det tysta tills Alexander Christiansson lyfte uppgifterna ur den i riksdagsutfrågningen om Brands stöd. Därefter spreds kartläggningen i sociala medier, främst som betald reklam på plattformen X, tillsammans med videoklipp från riksdagsutfrågningen.
Det är inte första gången Avmaskerat och Peterson genomför påtryckningskampanjer för att få vänstertidningar att förlora bidrag.
I november 2021 avslöjade jag i Aftonbladet kultur hur extremhögern drev en riktad kampanj mot Mediestödsnämnden och Myndigheten för press, radio och tv, i form av anmälningar mot Dagens ETC och Proletären för påstått fusk med mediestödet.
Inte heller den gången stannade det där: via sajten Nya Riks hängdes handläggare ut som ”antidemokrater” och deras sociala mediekonton genomsöktes. I ett 30-tal artiklar granskades ekonomin hos tidningar som Arbetaren, Blankspot och Feministiskt Perspektiv.
Den gången kom kampanjen från perifera hatsajter. Med Brand är det första gången attacken kommer från ett parti som är med att styra Sverige. Hur länge behöver vi vänta tills attackerna kommer inifrån självaste Rosenbad?
På grund av besparingar och dålig planering körde SJ utan bromsbelägg på bistrovagnarna i SJ-3000-tågen förra vintern. Personalen larmar nu om att besparingshetsen är en säkerhetsfara, och fasar inför kommande kyla.
Ett arktiskt köldutbrott gjorde årets vinter extra frostig.
Det märktes inte minst på landets järnvägar, där 14 699 tågavgångar ställdes in mellan den 1 december och 28 februari. I ett öppet brev beskrev SJ:s vd Monica Lingegård vintern som ”den sämsta på över tio år för den svenska järnvägen”, och förklarade kaoset med ihållande kyla, extrema snömängder, och en järnväg i dåligt skick. ”Alla ni kunder och hela svenska folket förtjänar något bättre.”
Nu kan Flamman visa att problemen är djupare än så, och att Lingegård själv knappast är oskyldig. Tågarbetare vi har pratat med pratar om en besparingshets som påverkar arbetsmiljön, säkerheten och tågens punktlighet.
Förlorarna är både resenärerna och de anställda.
Den 19 september inkommer ett anonymt brev med rubriken ”Visselblåsning SJ” till finansminister Elisabeth Svantesson och infrastrukturminister Anders Carlson. Undertecknarna säger sig ha ledande position.
”Vi vågar inte berätta vilka vi är eftersom det sannolikt skulle innebära avsked”, står det i brevet som Flamman har tagit del av.
De är amatörer helt enkelt. Har du en verkstad så måste du ha reservdelar i god tid.
Bifogat finns även ett brev som sändes till SJ:s styrelse i våras, där allvarliga problem med vd:n Monica Lingegård påtalades. De hävdar att hon är ”känd internt för att inte lyssna” och att sedan hon anställdes 2020 har ”det ekonomiska resultatet såväl som punktlighet, kundnöjdhet och varumärke haft en mycket negativ utveckling”.
De berättar också att hon handplockar ”gamla vänner” till höga positioner i stället för att lägga ut jobben externt, såsom ekonomichef och HR-direktören Monica Höglind. Hon ska i sin tur ha hämtat sin närmaste personal från deras tidigare arbetsplats Samhall.
Det har även utvecklats en kultur där man skyller på samarbetsorganisationer som Trafikverket i stället för att ta itu med sina egna problem.
I följebrevet beskrivs djupgående problem med SJ:s fordonsflotta:
”Vårt enskilt största problem är att våra fordon inte underhålls och hanteras på ett professionellt sätt. […] Dessutom är de fordon som vi kör i trafik i mycket dåligt skick. De har trasiga toaletter, dörrar, lampor, kassaapparater, korglutning mm.”
”Fordonsproblemen gör att vi inte kan köra planerad trafik. Vi tappar intäkter. Kostnader för ersättningstrafik, övertid, ob, tidsförskjutningstillägg, service recovery [kundersättning], hotell till kunder, kvalitetsavgifter mm skenar.”
Utpekad. SJ:s koncernchef Monica Lingegård på Stockholm centralstation i samband med bolagets årsstämma den 25 april 2023. Foto: Jonas Ekströmer/ TT.
Visselblåsarna ger också exempel på hur kommunikationen ser ut från vd:n: ”Punktligheten kan vi inte påverka. Vi är ett offer för Trafikverkets problem.” Samt att ledningen skyller på vintern, i stället för att prioritera att få ordning på flottan.
”Det behövs ett inkluderande ledarskap där kompetens och förmågor kan utvecklas”, avslutas brevet till de båda ministrarna. ”Vd är mest intresserad av sig själv.”
På fredagen samlades SJ:s styrelse, med ordförande Kenneth Bengtsson, för att diskutera den anonyma kritiken. På mötet beslutade styrelsen enligt Dagens Industri om ett åtgärdspaket i fyra delar. I ett gemensamt uttalande till tidningen beskriver Kenneth Bengtsson och Monica Lingegård läget som extraordinärt.
I åtgärderna ingår att se över ledningsgruppen, genomföra en extra medarbetarundersökning, en fördjupad facklig dialog, och en oberoende juridisk utredning av de rekryteringar som har gjorts av vd Monica Lingegård och hennes företrädare Christer Fritzson.
Det stannar dock inte vid visselblåsarnas vittnesmål. Flamman kan nu avslöja att SJ förra vintern körde restaurangvagnarna på SJ-3000-tågen utan bromsar, för att spara bromsbelägg. Det berättar en lokförare för Flamman som har varit fackligt engagerad i mer än 40 år.
– De är amatörer helt enkelt. Har du en verkstad så måste du ha reservdelar i god tid. Jag vet inte hur de har burit sig åt. Det har varit vinter, och det kanske går lite mer bromsbelägg.
Den erfarna lokföraren, som vill prata under anonymitet av rädsla för repressalier från ledningen, säger att det inför förra vintern gick ut ett ”SJM”, SJ-meddelande, om att tågen får gå ut från verkstad utan fungerande bromsar. Något som tidigare har varit otänkbart.
Han säger också att de ständiga sparkraven på SJ har blivit omöjliga att dölja för kunderna.
Röjigt. Personal från dåvarande Banverket röjer spåren utanför Stockholm vintern 2010. Foto: Tomas Oneborg/SvD/Scanpix.
– Man snålar in på allt. Det finns kameror på tågen som varit trasiga i fyra år. Vissa toalettdörrar på X55:orna är helt utslitna och går nästan inte att låsa längre. De tömmer toaletterna så sällan det bara går, så blir det stopp i stället, och så är det svårt att få dem att fungera igen. Har du åkt X40, de med två våningar? Förut var det ju företag som tvättade sätena, men nu är de alltid tokskitiga. Men det har man gett fan i av dumsnåla budgetskäl för att mata in pengar till statskassan, säger han och fortsätter:
– Jag ringer alltid och felanmäler, för det man skriver i apparna är inte för att få problemet åtgärdat, det är mer för statistik.
Han säger att problemen går långt utöver att det är ostädat. Vinterns förseningar beror inte på kylan, utan på att man inte genomför de åtgärder som krävs för att minska förseningarna. Man behöver ställa om till vinterläge på växelvärmen, anlägga fler ”avvisningsanläggningar”, det vill säga hallar där man kan tina av fordonen, och bygga verkstäder på fler ställen än bara i Stockholm.
En aktör äger banan, en annan anläggningen, allt är så uppstyckat.
De här problemen är ingen naturlag, utan beror på de ständiga kraven på att spara in pengar.
– Från 2000–2010 gick järnvägen så jävla bra. Det var bara rutinerad personal som körde. I dag är det ett överskott på förare då det är så många trasiga och inställda tåg. Men det är ingen som lagar dem.
Förut kunde de ha betalda raster på ett par timmar, men ledningen ville kapa alla onödiga pauser. Resultatet blev dock ökade förseningar. Lokförarna hann inte alltid rusa från en avgång till en annan, och om den ena resan är försenad blev även nästa det.
Han säger att det värsta med de ständiga försämringarna är att det har skadat hans yrkesheder.
– Fram till för fem år sedan hade vi världens bästa jobb. Trygghet under ansvar. Nu ska de styra allting från Stockholm och ha järnkoll på oss.
En annan fackligt engagerad lokförare berättar för Flamman att droppen svämmade över när hans förarhytt var reparerad med silvertejp. Även han vill vara anonym av rädsla för att förlora jobbet, då han säger att SJ:s nuvarande ledning inte tål kritik.
Tillsyn. Stinsen i Linköping befarar ännu ett snökaos. Foto: Jeppe Gustafsson/Shutterstock.
– Då känner man: vad är det för behandling av mig och min arbetsmiljö, men också av fordon som kostade miljoner en gång i tiden? Man kan inte behandla en fordonsflotta på det här sättet och tro att det ska vara hållbart.
Men det värsta är inte de kosmetiska, säger han.
– Jag körde senast i söndags, och tar ut fordonslistan för att se vilka aktuella fel som finns. Då läser jag om ett direkt besvärande fel inskrivet innan vintern, som borde ha åtgärdats tidigare, men som fortfarande står kvar – en vagnaxel i extra behov av hjulbyte inför vintern. Hur ska jag som lokförare kunna ta ansvar för säkerheten, om andra inte tar ansvar för sina delar?
Han säger att Seko har lyft sådana här frågor länge i skyddskommittéer. Då gäller det främst ändringar i schemat på grund av fordonsbrist.
– Det beror dels på lok som står på verkstad och inte blir åtgärdade i tid. Det saknas ofta restaurangvagnar på grund av en brist på reservdelar. Vad gäller RC-loken [tillverkade 1967–1988] saknas kompetens att åtgärda dem så de är ofta helt stillastående.
Men problemen gäller inte bara de äldre loken utan flottan i övrigt också.
– Man har kört fordonsflottan i botten. Det är inte vintern som har orsakat det här. Snarare är det tur för SJ att det kommer en vinter som de kan skylla på, medan vi andra väntade det här utslaget.
Han bekräftar Flammans uppgifter om att SJ har stängt av bromsverkan på vissa vagnar för att spara på bromsbeläggen.
– Ett mantra när man utbildar sig till lokförare är att säkerheten är högst prioriterad. Då är det märkligt att sänka bromsverkan på tågen. Det är en trist utveckling och ytterligare ett inslag i mitt yrke som känns oerhört tråkigt. Det är än så länge inget som påverkar trafiksäkerheten, men när man märker hur dålig ordning det är känner jag mig inte säker på att det inte kommer att få en konsekvens, som att det faktiskt inträffar en olycka. Allt ifrån vårdslös schemaläggning till skador på tågen, och allt landar om och om igen på enskilda lokförare, som i slutändan har ansvar för trafiksäkerheten.
Mikael Hedlund, ordförande på Seko klubb 106 som organiserar SJ:s lokförare i Stockholm, och styrelseledamot i Seko SJ, berättar för Flamman att han känner igen bilden.
– Det är i slutändan vi som tjänstgör ombord på tågen som får betala priset. Oftast genom en försämrad arbetsmiljö eller genom att offra vår fritid.
Han förklarar också situationen med alla avregleringar, och myllret av aktörer som frånsäger sig ansvar för fel som dyker upp.
– En aktör äger banan, en annan anläggningen, allt är så uppstyckat. Det är så det fungerar på marknaden i det nyliberala Sverige. Man blir less på att allt är så kortsiktigt, kan man spara in på något så gör vi det. Människans existens på den här planeten börjar mer och mer kännas som att vi bara är här för att utplåna oss själva. Men det var väl inte vad du tänkte på när du ställde frågan.
Kalle Söderberg: Vänstern hör inte hemma i ett kuddrum
En X-logotyp monterades upp på Twitters tak efter att Elon Musk tagit över företaget från de tidigare ägarna. Foto: Noah Berger/AP.
Användarna flyr X. Sedan valet i USA har miljontals användare och flera stora medier sagt upp sina konton och skapat nya på konkurrerande plattformar. Många motiverar flykten med att plattformen blivit ett så uppenbart verktyg till stöd för Donald Trumps presidentkandidatur. När ägaren Elon Musk nu blir en del av Trumps själva statsapparat så är det svårt att inte se X som något annat än ett rent propagandaorgan.
Jag förstår motivationen att lämna för att värna om sitt mående, och märker själv att den tid jag lägger på X (”alltihopa-appen”) inte är tid jag mår bättre av. Varje dag möts man av nya former av rasism, som verkar ha muterats fram på laboratorium.
Jag scrollar vidare genom reklam för mer eller mindre innovativa bedrägerier, där jag blir lovad rikedom om jag ger bort mina personuppgifter till en tecknad apa som smälter.
I Dagens ETC skriver Myra Åhbeck Öhrman att plattformen på sikt kommer att implodera om alla progressiva människor lämnar den. Detta då den högerextrema användarbasen frodas i konfliktsökande och lever på att skriva taskiga saker till folk- och opinionsbildare på vänstersidan. Om det inte går att skriva könsord till kulturskribenterna på Aftonbladet, vad ska de då ha plattformen till?
Men bilden hon målar upp stämmer inte längre. I dag skapar i stället allt fler användare sina egna trygga rum, fria från konfrontationer med den andre. Å ena sidan bortom användarens kontroll genom mer algoritmiskt kurerade flöden som Tiktok, å andra sidan genom självvald flykt till grupper och kanaler på Facebook, Discord och Telegram, eller premiumtjänster som Patreon och Twitch.
Om det inte går att skriva könsord till kulturskribenterna på Aftonbladet, vad ska de då ha plattformen till?
I de slutna rummen, på behörigt avstånd från ens fiender, kan man tryggt konsumera konfliktsökande innehåll där politiska motståndare trakasseras eller blir uthängda. Martin Hansson, också på Dagens ETC, skrev förra sommaren om en hel subkultur av män som bakom skärmen delar klipp på våld som utövas mot människor de av olika skäl (ofta rasism) tycker illa om.
Vår tids näthöger söker alltså inte själva konflikt, utan låter sina influerare spela ut deras politiska konflikter och kamper. En hejarklack på behörigt avstånd från andra människor. Näthat på entreprenad.
Därför gör det mig besviken att det alternativ som lagts fram av progressiva för att hantera förändringarna av X har varit att backa in i ett eget kuddrum. Kravmärkta plattformar som Mastodon och Bluesky har lyfts fram som alternativ för den som vill fortsätta konsumera korta textposter med gott samvete. Stämningen på båda har av evangelisterna beskrivits som ”Twitter före Musk”.
Min poäng är inte att det är fel att lämna X, eller för den delen logga ut och kasta telefonen i kanalen. Men vi bör inte ha några illusioner om att den radikala högern skadas av att bli lämnad i fred. Den fungerar inte bara bra i isolering: slutenhet och vikänsla är deras politiska kärna.
Vi till vänster måste däremot fundera kring vad vi gör när vi skapar våra egna slutna rum. Jag tror inte att vi progressiva hör hemma där. Snarare har vi en skyldighet att inte fly till platser fria från människor som tänker annorlunda.
Så om man inte mår bra av att vara kvar på X så finns bättre alternativ än kloner för liktänkande. Det kanske i stället är dags att skriva insändare i lokaltidningen, prata mer med grannar och kollegor, eller börja podda och skicka nyhetsbrev till nya publiker.
Låt det förfall Elon Musk satt i gång leda dig till något produktivt i stället för att ta den bekväma vägen ut. Jag själv blir nog, i min dumhet, kvar.
Centralfigur. Benito Mussolini (mitten) och medlemmar ur det italienska fascistpartiet i Rom den 28 oktober 1922. Foto: AP.
Den nya biografin över Mussolini är högklassig infotainment om den monumentala ensamheten på samhällspyramidens topp. Men den som vill förstå hur fascismen lyckades ta Italien med storm gör bäst i att läsa moderna ekonomer.
Efter att ha läst Maurizio Serras Mysteriet Mussolini (Fri tanke, 2024) så kommer jag alltid se det där breda tjurhuvudet och den stålblanka blicken med en liten löjlig mjölkmustasch under. Mussolini hade nämligen en känslig mage, och oavsett om han satt med Hitler i en ölkällare eller vid skrivbordet under sina långa arbetspass, klunkade han i sig mjölk och yoghurt.
Ofta är detta en stor njutning vid läsningen av välskrivna biografier över diktatorer: revären lossnar, uniformen trillar av och blottar en barnunge. I Mussolinis fall med ibs.
Mussolini är på många sätt den mest intressanta men också minst förstådda av 1900-talets diktatorer. Son till en syndikalistisk hovslagare, och en brinnande revolutionär i den italienska arbetarrörelsen. Två årtionden senare: Hitlers stora förebild, imperialist i Etiopien och känd för att hälla ricinolja spetsad med frätande syra i sina meningsmotståndares strupar.
Samtidigt är Mussolini paradoxal: hans brist på blodtörst är omvittnad, han hade inte smak för Lenins abstrakta våld i form av massvält, han vämjdes av den tyska antisemitismen och tog emot tusentals judiska flyktingar fram till 1938. I slutet av sitt liv satt han i Salórepubliken och översatte Stendal. Mussolini var kort sagt något annat än Stalin och Hitler. Ja, rentav än den puckelryggige förförare som Thomas Mann framställer i novellen Mario och trollkarlen (1930) – troligtvis det mest stilbildande porträttet av Mussolini. Där en illusionist får en småstad att följa hans befallningar när han slår med sin ridpiska.
Maurizio Serra har ett gediget cv bakom sig. Diplomat, medlem av franska akademien och Goncourtprisvinnare. Mysteriet Mussolini – i fin översättning av Sofia Warkander – är en gedigen lunta på 522 sidor där författaren gått till leggen. I förordet påstår Serra rentav att boken inte är en traditionell biografi, utan ett försök att ”blottlägga ett mysterium”.
Mångsysslare. Maurizio Serra är en italiensk författare, diplomat och ledamot av Franska akademien. Mysteriet Mussolini är den första av hans böcker som översätts till svenska. Foto: Bruno Klein.
Nåväl, paradoxal var han nog – men något mysterium framstår Il duce knappast som. Och nog är det en ganska traditionell biografi: den påminner om ett shakespeareskt kungadrama där protagonisten gör allt för att klamra sig fast vid makten. Och så till slut står han där och ropar ”ett kungarike för en häst”. I Serras tappning blir diktatorn nermejad med sin älskarinna av kommunistiska motståndsmän. The End i bloddrypande bokstäver.
Med detta sagt ärMysteriet Mussolini finfin idéhistorisk infotainment, kryddad med militaria. Det Serra gör så bra är att han lyckas betrakta fascismen bakifrån, från 1800-talets horisont. För det man bör komma ihåg är att Mussolini formade fascismen som en klump obearbetad lera – han var inte bara störst, utan först. Samtidigt framstår hans projekt som en kulmen av seklets stridslystna individualism, företrädd av Nietzsche, Wagner och Le Bon, populär inom både arbetarrörelsen och högern. Diktatorn var den som bestyckade tron på den ensamma individen med tunga vapen.
Mussolini börjar sinbana som skribent och tidningsmakare för den revolutionära arbetarrörelsen. Men i slutet av första världskriget sker en vändning och han börjar drömma om en ”nationell revolution”. 1922 sker svartskjortornas ”marsch mot Rom” och Mussolini tar makten ett decennium före Hitler. 1935 invaderar han Etiopien av imperialistiska – snarare än koloniala – skäl och förebådar på så sätt tredje rikets idé om ”Lebensraum”. Även raslagarna är han först med att införa 1938 – trots att han troligen inte var rasist. Här får man lust att vända på Marx gamla uttalande om att historien upprepar sig: först som fars, sedan som tragedi. Hitler beundrade honom ända in i krigsbunkern, men själv kände Mussolini vämjelse inför den österrikiska barbaren.
På ett liknande sätt slås man av fascismens paradoxala förhållande till folkmassan. Stigen ur en genuin folkrörelse, men med målet att ställa den ensamma individen i centrum. Mussolini är på många sätt den som gick längst i denna strävan. Runt honom fanns inte ens någon Goebbels eller Himmler, inte någon Pétain eller Brasillach. Bara han – diktatorn allena. Serra skulle aldrig vulgarisera sin text med paralleller till samtida högerpopulister, men själv kan jag inte låta bli. Jag ser Trump framför mig med sina urdruckna colaburkar och monumentala ensamhet i ovala rummet. Talar vi bara om rasismen, bigotteriet, ”elakheten” kommer vi aldrig att förstå fascismens ideologiska dna. Den aggressiva individualismen – sprungen ur 1800-talet – är dess starkaste gen.
Den som vill förstå hur Mussolini kunde nå sina politiska framgångar bör i stället söka sig till historiematerialistiska analyser.
Men även om Serra med bravur lyckas blottlägga fascismens ideologi så innehåller Mysteriet Mussolini få ledtrådar till diktatorns politiska framgångar. Gång på gång upprepar författaren att Mussolini ”ljuger” och ”intrigerar” sig till tronen. Som läsare får man nästan känslan av att Serra delar Mussolinis syn på makten: folkmassan är en lättledd skock, homo homini lupus. Så såg också Thomas Manns borgerliga analys av Mussolini ut i Mario och trollkarlen. Varför kunde diktatorn förleda en hel stad? Jo, för att ”folket” är just den där dumma massan som Le Bon beskrev (och Mussolini inspirerades av).
Det duger inte. Den som vill förstå hur Mussolini kunde nå sina politiska framgångar bör i stället söka sig till historiematerialistiska analyser: från Arthur Rosenbergs Fascismen som massrörelse till Clara E. Matteis Kapitalets ordning. De visar att Mussolini blir framgångsrik först när han börjar förespråka åtstramningspolitik, avskaffande av 8 timmars arbetsdag och nedskärningar i socialförsäkringarna. Då ansluter sig högerns teknokrater, och fascisterna blir borgerlighetens ”bruna svans”. Det är inte med hjälp av någon ”masspsykologi” som fascismens svarta fana placeras permanent i parlamentet, utan Alberto de Stefanis ekonomiska reformer 1923. Som avskaffar efterkrigstidens progressiva beskattning och olycksfallsförsäkringar.
Om de Stefani kan man dock inte lära sig någonting av Serra – han nämns bara vid ett tillfälle som en ”respekterad ekonom”. Gång på gång poängterar Serra också att Mussolini inte trodde på en ”fri marknad”, och att hans själ därför var ”socialistisk”. Det är en ren villfarelse: kapitalet har väl för sjutton andra ideologier än manchesterliberalismens. Till exempel corporate welfare. Mellan 1927 och 1930 fördubblades vinstkvoten i Italien. Det kan man inte heller läsa sig till hos Serra – trots att det är helt centralt om man vill förstå Mussolinis framgångar.
Detta gör att Mysteriet Mussolini ter sig mera mystisk än vad den borde vara. I boken träder Mussolini in i atlasfodrad pellerin och silverkrycka, förför folket med sin metalliska röst, och lämnar scenen hastigt för mjölkkylen. Lika förhäxande som en trollkarl, lika svårtydd som en hieroglyf. Bakom ridån förblir hans armé av teknokrater.
Kylie Jenner på röda mattan i Los Angeles den 19 oktober. Foto: Jordan Strauss/Invision/AP/TT.
Att fylla unga kvinnors läppar har blivit ett säkert sätt att fylla plånboken. Själv har jag ett annat begär – en vård som tar hand om de sjuka.
För tio år sedan spreds en utmaning på nätet under titeln #kyliejennerchallenge. Den gick ut på att fans sög luft ur shotglas eller flaskor i flera minuter, för att efterlikna Kylie Jenners plutiga läppar. Den resulterade sexiga svullnaden ledde inte sällan till bestående skador, och en amerikansk plastikkirurg liknade hemmabehandlingen med att ”slå dig själv på käften eller dunka ansiktet mot en vägg”.
Kylie Jenner själv kommenterade fenomenet med att hon inte ville uppmuntra andra tjejer att se ut som hon. Samtidigt är hon medveten om att det är precis vad en stor andel av hennes knappt 400 miljoner följare vill. (Vilket är vad som gjort henne till miljardär).
Förra torsdagen presenterade Inspektionen för vård och omsorg en granskning av verksamheter som genomför estetiska injektioner eller kirurgi. Granskningen visade på omfattande säkerhetsbrister. Allmänläkare eller personal utan legitimation har utfört ”kirurgiska ingrepp så som ögonlocksplastik, armplastik, bukplastik, ansiktslyft och Brazilian Butt Lift (BBL)”. I flera fall har patienter fått allvarliga skador, inklusive enstaka dödsfall. Bristerna grundas enligt myndigheten i vissa fall på bristande kompetens, i andra fall systematiskt fusk. Som en konsekvens har IVO åtalsanmält 38 personer som gjort ”grova avsteg från gällande lagstiftning”.
Bara en dag senare kom en angränsande nyhet – unga kvinnor söker mest vård i de digitala vårdapparna. Lättare oro och stress var den vanligaste besöksorsaken, följt av hud- och hårproblem. Kry och Min Doktor påstår att de avlastar den övriga vården, medan den samlade expertisen vittnar om något annat. Apparnas överbehandling av friskare patienter pressar regionernas redan skrala kassor och tränger därmed undan patienter med större behov.
Apparnas överbehandling av friskare patienter pressar regionernas redan skrala kassor och tränger därmed undan patienter med större behov.
I Inne i spegelsalen(Nordstedts, 2021) kopplar Liv Strömqvist ihop längtan efter Kylie Jenners vackra (injicerade) läppar med den fransk-amerikanska filosofen René Girards teori om mimetiskt begär. Teorin går ut på att människan – utöver behov som hunger – inte vet vad hon önskar. Vi vill därför ha det andra har, ofta utifrån förebilder med hög status. Enligt Girard har effekten exploderat i vårt moderna konsumtionssamhälle, där moralsystem inte längre styr vad vi ska och får begära. Begärskopiering kan därför användas för att sälja i princip vad som helst.
Någon skulle kanske rikta udden mot unga kvinnors fåfänga. ”Unga kvinnors divalater sabbar svensk sjukvård”, skriver Expressens ledarredaktion (18/11), och frikänner därmed både de skrupellösa vårdbolagen och de i bästa fall naiva politiker som infört systemet.
Jag tycker att det är mer intressant att rikta blicken mot ett annat mimetiskt begär – den status som kan köpas för mycket pengar. I ett system där det är lätt att sko sig på att injicera botox med smutsiga nålar eller behandla hudproblem i storstäderna, har den enes möjlighet att köpa en sportbil eller åka till sitt andra sommarhus i Marbella, prioriterats framför andras cancerbehandlingar.
Ivo vill växla upp tillsynen av skönhetskliniker, men menar att det inte kommer vara tillräckligt. Oseriösa aktörer har nämligen möjlighet att starta upp nya verksamheter i andra namn, eller på olika sätt hålla sig från tillsynsmyndigheten. Men marknaden ska som bekant vara ”fri”.
En supermajoritet av det svenska folket är mot vinster i välfärden. Trots detta har marknadsfundalism och mäktiga lobbykrafter säkerställt att Krys vd och grundare Johannes Schildt lyckats omvandla våra skattepengar till en privat förmögenhet som placerar honom bland Sveriges drygt 500 miljardärer.
Den som vill göra sig en hacka kan förstås lukta sig till unga kvinnors osäkerhet, för att tjäna pengar på hälsofarliga injektioner och onödiga nätläkarbesök. Vi må ha fått fylligare läppar och bättre hy – men nåde oss den dagen vi blir sjuka eller gamla.
Kvinnor i Argentinas huvudstad Buenos Aires demonstrerar mot det amerikanska beslutet att avskaffa den federala rätten till abort. Foto: Natacha Pisarenko/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Inget sex, ingen dejting, inga giftermål och inga barn. Så ser framtiden ut för de män som röstat på republikanerna i USA – åtminstone om man ska tro den nya rörelsen som fått kraft i landets sociala medier.
Rörelsen heter 4B och har sitt ursprung i Sydkorea, där den startade som en protest mot ojämlikhet och våld mot kvinnor. Förkortningen beskriver de fyra buden man ska följa i rörelsen, där ”B” ungefär betyder ”nej” på koreanska. Buden är ”bisekseu”(inte ha sex med män), ”biyeonae” (inte dejta män), ”bihon” (inte gifta sig med män) och ”bichulsan” (inte skaffa barn).
Kvinnorna som propagerar för rörelsen poängterar att om män ska rösta emot kvinnornas rättigheter, så vill kvinnorna inte längre ha med männen att göra. Frågan som får mest rum i det amerikanska sammanhanget är aborträtten. Det var 2022 som den av Trumptillsatta amerikanska högsta domstolen röstade i majoritet för att upphäva Roe v Wade, domstolsbeslutet från 1937 som innebar att kvinnor hade konsitutionell rätt till abort. I och med att beslutet revs blev det upp till varje delstat huruvida abort skulle förbjudas eller inte.
När kvinnorna strejkade för jämställdhet på Island år 1975, genom att vägra att utföra något arbete, deltog 90 procent av Islands kvinnor.
Donald Trump har själv nekat att han vill införa nationellt förbud mot abort. Han har uttryckt stöd för abort i vecka 15, såväl som i situationer som våldtäkt, incest eller medicinska skäl.
Detta är dock inget som märks i debatten, eller som hans väljare verkar höra. Det hjälper inte heller att Trump sprider skräckpropagande där han påstår att demokraterna utför abort efter själva födseln. Inte heller hjälper hans personliga åsikt när Roe v Wade är upphävd. Nu har 14 delstater gjort kraftiga inskränkningar i aborträtten. I delstaten Florida är abort förbjudet efter vecka 6, utan undantag.
Nej, de hjälper inte att USA:s nya president hävdar att han är för abort. I efterspelet av valet blir Trumpanhängaren och nynazisten Nick Fuentes viral med tweeten ”Din kropp. Mitt val. För evigt”. Kvinnor rättigheter inskränks, hjälplöshet börjar gro. Kanske kan 4B ge kvinnor en känsla av auktoritet, ett sista sätt att bevisa att de fortfarande har makten över sin egen kropp. Som Tiktok-användaren Tera Chantelle sa i en video om 4B: ”Vi har makten att göra idioter lika utrotade som dinosaurier.”
Men den faktiska inverkan på 4B är oklar. De källor jag har hittat hävdar att rörelsen har 4 000 följare i Sydkorea. Man kan anta varför de inte är fler – för innebär inte rörelsen att kvinnor har sex och bildar familj för männens skull, inte sig själva? När kvinnorna strejkade för jämställdhet på Island år 1975, genom att vägra att utföra något arbete, deltog 90 procent av Islands kvinnor. Men att arbeta och att älska är ju två olika saker.
Johan Pehrson, tidigare arbetsmarknadsminister och utbildad jurist, gjorde en dags ”praktik” på Aros Pizzeria i Västerås i januari 2023. Foto: Jonas Ekströmer / TT.
Medan kvinnor, invandrare och unga fått en tydligare plats i svensk politik lyser arbetarna alltjämt med sin frånvaro, enligt en ny studie. Det har påverkan på politikens innehåll, menar professor Johanna Rickne.
– Väldigt få med arbetarklassjobb tar sig in i politiken, i nästan alla länder, säger Johanna Rickne (bilden), professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet.
Tillsammans med statsvetaren Olle Folke står hon bakom en ny studie med titeln The class ceiling in politics, som undersöker frånvaron av personer med arbetarbakgrund i svensk politik.
– Det är slående när vi jämför med både kvinnors, ungdomars och utrikesföddas underrepresentation, som alla blivit bättre under samma tid. För arbetarklassjobb är utvecklingen nästan platt, säger hon till Flamman.
Studien visar att underrepresentationen är värst på riksdagsnivå, där bara 13 procent av ledamöterna mellan 1973 och 2018 hade arbetarbakgrund, jämfört med 50 procent av den röstberättigade befolkningen.
– Vi har jämfört andelen som har arbetaryrken på alla dessa nivåer. Det är ett lågt antal från början, och sjunker gradvis för varje nivå.
Bland riksdagspartiernas folkvalda är andelen arbetare högst i Sverigedemokraterna, följt av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. I de fyra borgerliga partierna är andelen betydligt lägre – men allra lägst är den i Miljöpartiet.
Rebecka Forsberg (bilden) är ett undantag. Hon är språkrör för Grön ungdom, och uppväxt i en arbetarstadsdel i Frölunda i Göteborg
– Farsan har jobbat som fotograf hela sitt liv, både som anställd och egen, men aldrig pluggat vidare. Morsan var förskollärare, tills hon inte pallade med det längre och startade en fotvårdssalong, berättar hon för Flamman.
Till skillnad från många partikamrater har Rebecka Forsberg inte läst vidare efter gymnasiet, utan arbetat som ledsagare och butiksbiträde innan hon valde att utbilda sig till målare. Hon hann med knappt två år som lärling innan hon blev vald till språkrör, och planerar att fortsätta med utbildningen i framtiden.
– Jag kan fortfarande inte göra armhävningar, för att mina handleder blev så fuckade på den korta tiden. Det sitter i mig hela tiden, säger hon.
Socialdemokraterna har inte gjort en analys av vad som faktiskt händer när arbetare inte är med i beslutsrummen.
– Det är en sak att förstå i teorin vad det innebär att ha ett yrke som sliter på kroppen, men en annan att göra det åtta timmar om dagen varje vecka.
Enligt Johanna Rickne har politikers bakgrund en stor inverkan på vilken politik de står för.
– Vi har data på vad politiker tycker i olika frågor, och det är tydligt att det påverkar om ens föräldrar är arbetare eller inte. Att själv vara arbetare skiftar dina åsikter ytterligare.
Rebecka Forsberg beskriver sitt eget stora projekt som att föra in mer klassanalys i Grön ungdom och Miljöpartiet. Samtidigt är hon tveksam till att problemet kan lösas genom att bara se över vilka yrken som finns på valsedlarna, och beskriver en ”fetischisering” av arbetare inom de rödgröna partierna.
– Det känns som att Socialdemokraterna i dag ser arbetare som något som ska kvoteras in för syns skull. Man har inte gjort en analys av vad som faktiskt händer när arbetare inte är med i beslutsrummen, säger hon, och fyller sedan i:
– Det var samma i mitt parti, när jag berättade att jag skulle söka till målare. ”Det kommer se snyggt ut på valsedeln”. Tror du på riktigt att jag väljer yrke för att kunna kokettera med någon slags status?
Hon menar att ett större problem är att arbetare hindras från att delta i det politiska arbetet, och lyfter bland annat behovet av kontakter och nätverk. Hon berättar också att hon under sin tid i kommunpolitiken förlorat ”flera tusen” på att kommunens system för ersättning för förlorad arbetstid inte var anpassat för timanställda. Även den egna partistyrelsens fredagsmöten har varit ett problem.
– Inte konstigt att vi har så märklig representation, om man inte ens tänkt tanken att anpassa arbetet till de som inte kan ta ledigt en hel fredag.
Förutom att jämföra andelen arbetare i riksdagspartierna tittar studien också på politikernas band till den organiserade arbetarrörelsen, vilket i studien definieras som att ha haft betalda uppdrag för ett fackförbund vid något tillfälle efter 1985. Där ligger Sverigedemokraterna lägre än både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – samt Liberalerna.
– En stor del av arbetarna inom dagens politik finns inom SD, men trots det är andelen med facklig bakgrund jättelåg, säger Johanna Rickne, och lägger till:
– Vad kommer det innebära för den politik som bedrivs?
Jimmie Åkesson lämnar Migrationsverkets förvar i Åstorp efter en presskonferens med Sveriges dåvarande migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Foto: Johan Nilsson/TT.
”Effektivisera återvändandet”. Så motiverar regeringen sin nya lagändring, där preskriptionstiden för utvisningsbeslut förändras.
Lagändringen innebär att den som fått avslag på sitt uppehållstillstånd men stannat kvar i Sverige inte längre kommer ha möjlighet att ansöka om det igen, förrän personen lämnat landet och preskriptionstiden löpt ut. Motivet bakom förslaget är att se till att personer med utvisningsbeslut faktiskt tar sig härifrån.
Högerregeringen säger sig vilja stärka incitamenten att lämna Sverige. I praktiken innebär det att göra det riktigt jävligt för människor att komma hit – så pass att det trumfar de faror och svåra livsvillkor som driver människor från hem och familj.
Flyktinggruppernas riksråd (FARR) betonar i sitt utlåtande om förslaget att det främst riskerar att leda till att människor fastnar i papperslöshet. Det finns många orsaker till att en person med utvisningsbeslut stannar i Sverige. Att preskriptionstiden är fyra, och inte fem år, är inte en av dem. Behöver det nämnas att utredningen bakom lagändringen inte innehåller något faktaunderlag som pekar på att reformen faktiskt skulle leda till ökat återvändande?
Vanligt är i stället att utvisningen helt enkelt inte går att verkställa för att mottagarlandet inte kan eller vill ta emot personen. Eller ännu vanligare: att riskerna med att återvända är långt värre än att leva ett liv i papperslöshet i Sverige.
Förslaget vore givetvis bara ett i raden av beslut som syftar till att kringskära människors möjlighet till ett drägligt liv, som Tidöpartierna kan ta åt sig äran för. Det är inte fråga om signalpolitik – lagförändringar, som den förra året om höjt krav på inkomst för att få arbetstillstånd, får hårda konsekvenser för en stor grupp människor.
Och även på andra, mer ljusskygga områden, flyttas högerns positioner fram (även av oppositionen). En tendens vi har lagt märke till är att det blir vanligare att det är mammorna i papperslösa familjer som sätts i förvar. Eftersom barn inte får hållas fängslade mer än en kort tid – förvaren är inget annat än fängelser – har det oftast varit papporna som blir inlåsta, men detta tycks alltså vara på väg att förändras.
Ett annat exempel såg vi efter en demonstration som hölls utanför förvaret i Märsta nyligen. Personalen nekade då tre barn som rest långt för att besöka sin mamma som sitter inlåst. Orsaken var att de ”riskerade att störa ordningen” på förvaret, eftersom att de kom i sällskap med en vuxen som deltagit i demonstrationen. Barnen och mamman är bara några av dem som får betala priset för den politik som vill straffa människor som försöker ta sig till Sverige. Förmodligen ska detta ses som ytterligare sätt att ”effektivisera återvändandet”.
Men inget nytt under solen. Det är viktigt att vi uppmärksammar när repressionen hårdnar och människors livsvillkor medvetet försämras. Å andra sidan vet vi redan tillräckligt. Det är hög tid att inse att vi inte kan förlita oss på någon regering oavsett färg. För att verkställa den politik vi vill ha ligger ansvaret hos oss, och i det har vi bara varandra. Det är hög tid att organisera sig. Vårt arbete fortsätter och vi behöver allt stöd vi kan få. Ingen är fri förrän alla är fria!
I sin roman spårar Elise Karlsson stunden då svensken övergav föreningskunskapen. Foto: Elvira Glänte.
Romanen ”Det finns liv här” skildrar ett förlorat Sverige – som snart kan vara tillbaka, vare sig vi vill det eller inte.
Är du bra på att samarbeta med dina grannar? Kanske det, men troligen hade du varit ännu bättre på 1970-talet. Det hävdar i alla fall både min juridiklärare och författaren Elise Karlsson, som i sin roman Det finns liv här (Natur & kultur, 2024), skildrar Rinkeby under den ovan nämnda tidsperioden.
I Karlssons bok lever karaktärerna i gemenskap. När de inte engagerar sig i Hyresgästföreningen, studiecirkeln eller demonstrationen så umgås de med varandra på på innergårdarna i det nybyggda miljonprogrammet. Alla känner alla, barn spontanleker med varandra. Som läsare sugs jag in i ett varmt, gult ljus, långt ifrån twitterkrig och gentrifieringsmedvetna brf-styrelser.
Vad har hänt? Min lärare säger: ”Svensken har tappat föreningsvanan!”
Det säger han i en juridisk kurs i vägföreningar som jag går genom mitt dagjobb som fastighetsförvaltare, där jag representerar min arbetsgivare i en mängd vägföreningar. Vad är en vägförening ens? Det är en förening för fastighetsägare med syfte att ta hand om den gemensamma vägen när det offentliga av olika skäl inte står för vägunderhållet. Över kaffe och vetebröd diskuterar man typer av makadam, frekvens på snöröjning och om det är värt att höja årsavgiften med 100 kronor för att ha kvar gatubelysningen.
För var ska svensken i dag lära sig att renskriva ett protokoll? Partier och intresseorganisationer har under lång tid tappat medlemmar.
Låter det torrt? Glöm det. I mitt arbete häpnar jag ständigt över alla känslor som spelas upp – allt på grund av en ynklig grusväg. Hat, förtvivlan, lidande. En sur gubbe stämmer föreningen för att styrelsen tog 500 kronor ur kassan för att bekosta korvgrillning efter städdagen. En luttrad småbarnsmamma sätter upp en bom för den gemensamma infarten tills alla har betalat. Alla bråkar, ingen begriper hur det ska gå till. Ingen förstår hur man justerar protokollet eller sköter röstlängden. Styrelsen avgår, grannar stämmer varandra.
Låt mig vara tydlig: Några hundra meters asfalt är en existentiell fråga.
I slutet av Det finns liv här anas fortsättningen. Ungdomarna vill inte längre engagera sig i ortens SSU-förening eller den marxistiska bokcirkeln. I stället ska de satsa på sig själva, tjäna pengar och ha dyr kostym. Helt i linje med vad Abba-Frida käckt säger i Svenskt Näringslivs kampanj ”Satsa på dig själv”.
Karlssons roman ger perspektiv på tårarna som faller över grusvägen. För var ska svensken i dag lära sig att renskriva ett protokoll? Partier och intresseorganisationer har under lång tid tappat medlemmar.
I samhället som kommit ur det skifte som Karlsson målar upp vill allt fler bo i en kommun med låg skatt, och röstar därefter. Utifrån det jag har sett tror jag dock att de allra flesta egentligen, oavsett politisk färg, hellre betalar några kronor extra för att kommunen ska sköta vägeländet åt dem. Framöver kan det dock bli en sällsynt lyx. Generellt sett har vägföreningar tidigare främst funnits på landsbygden. Dock har det skett ett skifte i det tysta. Kommunen rullar allt mer tillbaka sin närvaro. I stället använder de sig av sin rätt att tvinga invånarna att bilda vägförening. Nya stadsdelsområden planläggs rentav utifrån att de boende själva ska sköta trottoarerna.
Detta är inte för att kommunen tror att vi tycker om att samarbeta, utan för att spara pengar. Med det tuffare ekonomiska läget och minskade födelsetal kommer vi att se en utveckling där medborgarna själva kommer att behöva ombesörja allt fler domäner i livet. Det blir inte längre givet att kunna lägga farmors dagliga promenader eller förskolans städdagar på entreprenad.
Svensken kommer alltså att tvingas att bli föreningsvan igen. Men kanske är det inte så hemskt som vi tror. Kanske blir samhället till och med bättre av att vi förstår att vi behöver varandra.
