Mordet på Tjetjeniens president Ahmed Kadyrov har skapat ett vakuum i republiken. Kreml har inte någon ersättare för Kadyrov i kulisserna. Den nu döde ledaren slogs genom att använda sina egna metoder: där armén visade sig vara inkapabel att neutralisera rebellerna med våld, kunde Kadyrov många gånger vinna över dem till sin sida genom övertalning. Han var fruktad men också något sånär respekterad. Som det nu är kan ett enda felsteg av federationens kärna vara tillräckligt för att få de ”reformerade” rebellerna att springa upp i bergen.
Kreml har tillräckliga resurser för att styra skeenden i den riktning man önskar. Problemet är bara att Kreml inte vet vad Kreml vill. Det ryska ledarskapet förefaller ha tagit en time-out tills i augusti då ett nytt val hålls i Tjetjenien. De vet inte vem de skall tillsätta som nästa president eller, kanske mer intressant, vad den personen skall spela för roll.
Om viljan fanns skulle krisen lösas relativt enkelt. Nuförtiden begriper många tjetjener att det är bra att behålla banden till Ryssland. Tjetjeniens status inom Ryska federationen måste naturligtvis bli föremål för förhandlingar, som Kadyrov själv ju insisterade på. Kärnfrågan är inte tjetjenskt självstyre eller territoriell integritet för ryssarna utan demokrati i de båda länderna. Fria val är nödvändiga som kan komma att resultera i ett folkligt förtroende för myndigheterna. Kadyrovregimen var diktatorisk och styrde med terror. Tjetjenerna själva skulle knappast fått det bättre om den regimen plötsligt lovats oberoende. Å andra sidan, om fria val hölls och om en hederlig och tillräknelig administration formades, skulle en sådan administration inte bara kunna nå en överenskommelse med Moskva, utan även att garantera fullföljandet av överenskommelsen. Problemet är att fram tills nu har krafterna i Ryssland inte haft något behov av fred i Tjetjenien. Precis som i George Orwells 1984, behöver myndigheterna ett permanent lågintensivt krig. Kriget i Tjetjenien har ingenting med territorier att göra utan med helt andra problem: PR och psykologiska problem i Putinregimen. Nyckeln till lösningen på det tjetjenska problemet kan finnas i Moskva, inte i Groznyj och detta påverkar landets demokratiska omvandling. Karakteristiskt är att Kreml förkastade vädjandena från vissa nationalistiska politiker att ta itu med problemet genom att ta bort presidentposten i Tjetjenien och tillsätta en guvernör från Moskva. Detta skulle betyda ett erkännande av kollaps av de senaste årens strategi, men den kollapsen är uppenbar för alla ändå.
Man skulle kunna tillsätta en guvernör men vad skulle det leda till? Mer repression? Då skulle allting som åstadkoms under Kadyrov varit förgäves. Den tjetjenska polisen skulle bli rebeller som med sina nya vapen flydde upp i bergen. Vi skulle kunna lämna allt som det är men utan Kadyrovs erfarenhet och kontaktnät skulle en rysk utsänd administratör inte hänga med. Den enda anledningen för att utse en rysk guvernör skulle vara som ett första steg på vägen till förhandlingar.
Det finns fortfarande folk i Moskva som förstår kaukasierna. En bra befattningshavare från Kreml kan agera tufft men effektivt i förhandlingar om man använder den väg av gradvisa förändringar i en konflikt som på Nordirland. Det värsta är att Kreml inte är redo för detta och som ett resultat av detta förblir allt ett vakuum.
Det finns inga självklara lokala kandidater till att efterträda Ahmed Kadyrov. Förre borgmästaren i Groznyj, Bislan Gantamirov, har deklarerat att han vill bli president men låter inte alltför säker. Moskvabaserade tjetjener litar man inte på i republiken och de verkar inte vilja åka tillbaka hur som helst.
Då återstår Salambek Majgov som ställde upp i valet till duman med löfte om att söka kompromissa och uppnå samförstånd i Tjetjenien. Alla fattar ändå att när det kommer till kritan så fattas inte besluten i valdistrikten utan i Kreml. Så det verkar som om Kreml väntar tills i höst och då satsa på den första troliga kandidat som dyker upp.
Därför är det viktigt att rätt person är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Allt annat kommer bero på diplomatisk förmåga hos kandidaten, som måste visa stor simultankapacitet för att hantera fyra olika politiska partier, den federala administrationen, den beväpnade oppositionen och sist men inte minst det tjetjenska folket.
