Opinion 15 juni, 2019

Vårt mål ska vara en helt annan värld

Mindre parlamentarism, mer aktivism. Vänsterpartiet måste bli ett radikalt systemkritiskt parti, skriver Mirjam Katzin och Showan Shattak.

Nu svettas partitoppen i sina försök att följa med i det parlamentariska lägets komplicerade strategi- och skådespel. Med dålig giv söker man efter något drag för att rädda sig kvar till nästa runda. Kanske ett utspel med Kristdemokraterna i en meningslös fråga?

Kanske ett typiskt sossigt reformförslag som sossarna tvingas säga nej till? Kanske några fyndiga formuleringar på Twitter? Men spelet är ju riggat, det vet vi ju! De andra spelar utan heder och med äss i rockärmen. Och de partianhängare som står bredvid och vid varje

vändning ropar på ledningen att göra andra drag (”spela misstroendekortet nu då!”), de är lika låsta vid det parlamentariska spelbordet själva. Det vi borde göra istället är att syna spelet, resa oss från bordet och gå ut och organisera en massrörelse.

 

Du som läser denna tidning är säkert en av många som, med vänstern i stort, slits isär av det allt större avståndet mellan den livsnödvändiga drömmen om en bättre värld och den politiska verklighet vi lever i. Vi befinner oss i och är på väg in i en ännu svårare kris för den liberala demokratin. Det handlar om dess oförmåga att bekämpa klimatförändringarna och den växande fascismen. För att ta oss ur den här situationen och röra oss mot ett annat system, måste vi alltså lyfta blicken bortom den parlamentariska modellen. Partiet bör dra andra strategiska slutsatser av våra starkt ökande medlemssiffror och vår nya oppositionsroll och se vilka andra uppdrag och möjligheter Vänsterpartiet har i dagsläget. Framtidskommissionen efterfrågade engagerade medlemmars åsikter om partiets utveckling. Här kommer några grundläggande förslag.

 

  1. Övervärdera inte parlamentarismen!

 

Det är viktigt att minnas att parlamentarismen inte är ett självändamål utan ett verktyg bland mängden i lådan. Parlamentarismen är ett sätt att konsolidera vunna strider, men det är inte där striderna vinns. Ett för stort fokus på parlamentariska strategier gör oss kortsiktiga och för bundna till läget som det är. Vad som sker där är inte det som avgör vad som kan göras politiskt, utan det är i själva verket resultatet av utvecklingen av det politiska samtalet och intressekonflikterna över betydligt längre tid.

 

En risk med att göra det parlamentariska arbetet till det mest centrala är också att partitoppen och våra parlamentariska representanter får alldeles för stor betydelse jämfört med den stora gruppen aktiva medlemmar, som då bara blir röstfiskare för representanterna. Istället bör aktivismen ses som det primära medlet, den sociala rörelse som faktiskt kan förändra det politiska landskapet. Deltagarna i denna sociala rörelse är de främsta aktörerna – det måste vara inställningen. Därför bör vi prioritera organisationsbyggande framför parlamentariska finter, låta vårt parlamentariska arbete vägledas av rörelsens röster, och inte begränsa de krav vi ställer på vad som är parlamentariskt genomförbart i nuläget. Klimatfrågan, om inte annat, visar med all önskvärd tydlighet att vi inte kan inskränka vårt politiska program till vad som tycks möjligt och rimligt i det rådande politiska läget, för det rådande politiska läget är både omöjligt och orimligt.

 

  1. Bygg massrörelse!

 

Vänsterpartiet har med en kraftigt ökad medlemsbas en möjlighet att verkligen bygga rörelse! Den sociala rörelsen skapar möjligheter för parlamentarismen – inte tvärtom. Det massrörelsen kan göra är att förändra makten över samtalet. Bara en organiserad massa kan sätta press på systemet. Att förflytta hegemonin är ett mycket viktigare mål än att vinna tillbaka styret, det är inget värt om inte möjlighetshorisonterna förändras samtidigt. Partiegoism är helt meningslöst, att förflytta samtalet, vad som är möjligt att tänka, säga och göra i det politiska landskapet, helt centralt.

 

Den sociala rörelsen är också målet i den mån att den gör människor till politiska subjekt, medvetna om sin möjlighet att ta makt och förändra sin och andras situation. Den öppnar dörren till andra livsmöjligheter, till annan samvaro, gemenskapen i den radikala massan öppnar nya horisonter för dem som deltar i dem.

 

För att skapa en massrörelse av det slaget måste vi ha låga trösklar, vara flexibla och organisera människor betydligt mer i utomparlamentariskt arbete än genom parlamentariska uppdrag. Den här sociala rörelsen måste också bygga på allianser. Det innebär att vi måste sluta ängslas för vilka vi associeras med. Vi måste vara välkomnande, modiga och breda. Vårt anseende i högermedia får inte vara viktigare än vår förmåga att leda en rörelse för förändring. I själva verket är det vår integritet som kommer att ge oss förtroende.

 

En helt central allians att bygga är förstås med den växande klimatrörelsen. Om vi är en livaktig aktör i denna rörelse och ser till att styra samtalet i den till att handla om kapitalism, så finns här chanser att på riktigt utmana systemet. Vi måste också bli mycket bättre på att organisera de människor som samtidigt drabbas av rasism, av klassamhällets förhårdnande och välfärdens nedmontering. Vi måste vara en levande kraft i den framväxande rörelsen i ”Orten” och för det krävs närvaro, alliansbyggande och förankring i den redan existerande rörelsen där, samt representation. De som organiserar sig i Orten-rörelsen har sett parlamentarismen svika, drabbas hårdas av förändringarna och kommer inte nöja sig med långsamma lösningar – det är en rörelse med en dynamik som kräver en verklig kritik av systemet.

 

  1. Kritisera kapitalismen!

 

Det finns ett ord som tycks ha blivit allt svårare för oss att uttala, ju mer vi anpassat oss till hegemonin. Det är dags att ta ordet i våra munnar igen, förtydliga vad det är vi egentligen kritiserar och vilken konflikt det är vi är inbegripna i. Vi måste leverera en tydlig analys av att det människor upplever i en svikande välfärdsstat, med förändrade livsvillkor på grund av sämre produktionsvillkor, det som förhindrar att vi på allvar tar tag i klimatomställningen och det som utgör grogrunden för fascismen, är samma sak – nämligen kapitalismen. Vår opposition mot makten måste visa att högerpolitiken är ett verktyg i den sociala konflikten, men inte dess grund. Bara genom att konkretisera systemet kan vi konkretisera utopin om något annat. Därför bör vi återigen ägna oss åt att kritisera kapitalismen, såväl i samtal på gatan, genom folkbildning och i partiledardebatten.

 

Anti-kapitalismen angår alla – dem med prekära livsförhållanden men också medelklassen. Den angår den framtid som hotas av fascism och klimatförändringar. Därför är anti-kapitalismen mobiliserande, den kan lova ett bättre liv för många. Att benämna kapitalismen är nödvändigt för att blottlägga vad som egentligen pågår bortom valfriheten, individualismen och konsumismen. Kopplat till analysen om samhällets grundproblem är visionen om en annan värld med bättre liv. Sådana visioner är förutsättningen för att vi ska kunna mobilisera människor till faktisk aktion. Att vara radikalt systemkritiskt skapar också trovärdighet – eftersom det blir allt mer uppenbart för många att det vi gör inom ramen för den här samhällsmodellen inte kommer räcka för att säkra mänsklighetens framtid.
Fascismen är ett våldsamt förtryck som drabbar dem som redan är drabbade av samhällets orättvisor hårdast. Samtidigt fungerar dess framväxt effektivt för att dölja de ekonomiska orättvisor som är grundläggande för vårt systems organisering och få samtalet att handla om värderingar istället för strukturer. Genom fascismen kan liberalismen ägna sig åt ett spel om gott och ont istället för att konflikten kretsar kring den ekonomiska organiseringen av samhället. Vi måste alltså ständigt visa hur dessa saker – nyliberalism, kapitalism och fascism – hänger ihop. På det viset kan vi mobilisera såväl klimatrörelsen som antifascismen för en vänstervision.

 

Hur indragna vi än är i partiet måste vi minnas att Vänsterpartiet inte är ett ändamål i sig, bara ett verktyg för att mobilisera och leda en massrörelse för förändring. Det är ett bra verktyg för att vi redan organiserar många människor, för att vi har förtroende och en god vana vid att mobilisera och analysera politiskt. Vänsterpartiet måste nu gå in i ett beredskapsläge för att den politiska situationen kan ändras ganska snabbt. Stora frågor om samhällsorganisering ställs på sin spets i och med klimatförändringarna och den liberala demokratin som vi känner den visar allt fler brister. Det har vi sett de senaste åren men vi har inte tillräckligt varit redo för att kunna utmana det som sker och använda kriserna för att vrida det politiska läget dit vi vill ha det.

 

För att lyckas mobilisera och utmana måste vi vara en riktig opposition som inte först och främst läser opinionssiffror utan återgår till vår kunskap om systemen och benämner dem. Vi måste hålla kompassen – inte bara som goda socialdemokrater utan som radikala antikapitalister med sikte på en helt annan värld. Att spela spelet utifrån det nuvarande läget i den parlamentariska politiken innebär också att spela högerns spel, en utveckling som rör sig stadigt mot ett styre med nyfascister i. Vi måste utmana spelet, inte anpassa oss efter det, det är vår enda förutsättning för att kunna få genomslag för en helt annan politik.

 

 

Mirjam Katzin

Showan Shattak

 

 

Krönika 07 april, 2025

Även de rika har börjat bojkotta USA – inte minst på Systembolaget. Foto: Vickan Mörk/TT.

”Solen påverkar nog försäljningen av rosévin mer än räntan”, konstaterar en av kollegorna på Systembolaget medan vi blickar ut över havet av kunder som köar inför fredagens släpp av det tillfälliga sortimentet.

Vi befinner oss i den sydostliga delen af hufvudstaden. Utanför fönstret trängs suvarna och cabbarna med varandra och har man riktigt tråkigt i kassan kan man ägna sin tid åt att studera exotiska rashundar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 06 april, 2025

Amerika är en opålitlig allierad – och har alltid varit det

En amerikansk och en ukrainsk flagga vajar framför Kapitolium i Washington D.C. Foto: J. Scott Applewhite/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag kommer ihåg tv-spelsnamnen på USA:s militära operationer i Mellanöstern: Desert Storm, Red Dawn, Relentless Strike, Iraqi Freedom. Jag minns också att i Södertälje, där jag växte upp, sades det att vi hade tagit emot fler irakiska flyktingar än hela Nordamerika sammantaget efter invasionen.

Det kanske var självklart att de inte ville fly till USA, men det fanns ett slags stolthet i det konstaterandet. Kanske för att den särskilde oss från de ryggradslösa amerikanerna. På nyheterna hörde vi om hur många irakier som miste sina liv under de USA-ledda styrkorna, i Södertälje togs de emot som flyktingar.

Amerikanerna torterade irakier i Abu Ghraib-fängelset – i Södertälje fick de jobb som lastbilsmontörer.

Det är väl känt att USA beväpnade den afghanska mujaheddinrörelsen genom underrättelsetjänsten CIA – för att tio år senare invadera Afghanistan och slåss mot sina egna vapen. Den USA-ledda koalitionen hade då förklarat krig mot Al-Qaida, som Usama bin Ladin grundat i spillrorna av rörelsen efter det sovjet-afghanska kriget. Al-Qaida betyder bokstavligen ”databasen”, och var ursprungligen benämningen på ett dokument med namn på tusentals mujaheddiner som CIA rekryterat och tränat.

Men även i Irak slogs USA mot de krafter som man tidigare delat bord med. Under kriget mellan Irak och Iran understödde USA Saddam Husseins styrkor när de genomförde några av historiens värsta attacker med kemiska vapen, för att bara 15 år senare invadera Irak för att de sades ha just kemiska vapen.

Amerikanerna är vana att överge tidigare allierade och slänga gamla principer över bord.

Det har framkommit senare att den amerikanska militären var väl medveten om att de irakiska styrkorna använde sarin- och senapsgas som dödade tusentals iranier. Trots det fortsatte det amerikanska stödet oförtrutet. USA bistod Saddam Husseins styrkor med satellitbilder och underrättelseuppgifter som bedöms ha varit avgörande för de kemiska attackerna som pågick till och med krigets slut.

Att USA:s utrikesminister Colin Powell visade upp ett provrör för FN:s säkerhetsråd med vad han menade var mjältbrand från Saddams Husseins lager av kemiska vapen – vilket visade sig vara en total lögn – är bara en detalj i sammanhanget. Powells tal i säkerhetsrådet har i efterhand beskrivits som avgörande för att underminera USA:s trovärdighet och globala roll.

Och nu har det alltså skett igen. USA har gått från att ge det enskilt största och viktigaste militära stödet till Ukraina – till att avbryta vapenleveranser och förhandla med Ryssland över huvudet på Volodymyr Zelenskyj.

Trumpadministrationens helomvändning har väckt starka reaktioner i Europa, men följer i allt väsentligt gamla mönster. Amerikanerna är vana att överge tidigare allierade och slänga gamla principer över bord. Det är viktigt att hålla i tankarna när europeisk säkerhet diskuteras efter att Trump antytt att de inte skulle komma till Natos undsättning i händelse av krig.

Läs mer

Fallet Irak och Afghanistan går inte att jämföra med Ukraina och det är inte poängen här; det är att understryka att USA alltid agerar efter egna intressen. Det är också just därför en så stor omläggning av det amerikanska stödet för Ukraina inte bör förvåna. I nästan tre års tid lyssnade vi på deras högstämda tal om att Ukraina slogs för vår frihet, värderingar och vårt sätt att leva – mot tyranniet.

Likt de tidigare gångerna var det som att den amerikanska ståndpunkten byttes mitt i en mening, från att oreserverat stå bakom Ukrainas suveränitet till att kalla Zelenskyj för en diktator som startade kriget.

Det borde tas på allvar av regeringen Kristersson, som hittills undvikit att kommentera Trumpadministrationens nya positioner. Om inte annat eftersom Sveriges försvar numera är helt uppknutet till USA med medlemskapet i Nato och försvarsavtalet DCA.

Inrikes 05 april, 2025

Modemagasinet Bon återlanseras – ägs av antiwoke-miljardär

Saga Cavallin, skribent i Dagens Nyheter och Flamman, blir ny chefredaktör för tidningen Bon. Foto: Anders Wiklund/TT.

Det klassiska modemagasinet Bon återstartas med Flammans Saga Cavallin som chefredaktör, som utlovar ett fokus på det smala och initierade. Högst upp i ägarkedjan finns Saeid Esmaeilzadeh, som i höstas drev en högerlutande ”svartklubb” på Östermalm.

”Vi vill erbjuda något som fattas inom svensk kulturjournalistik: välskrivna texter med en internationell utblick som tar det nischade på allvar.”

Så inleder modemagasinet Bon sin återlansering.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 05 april, 2025

Mina drömmars fristad

Författaren och konstnären Sam Hultin på gården utanför Nederländska ambassaden. Foto: Paulina Sokolow.

I Eva-Lisa Bengtsons arkiv finns allt från festannonser i porrtidningar till strikta mötesprotokoll. Konstnären Sam Hultin har gjort transpionjärens liv till en stadsvandring – och nu en roman.

En fyraåring som kallas lillebror och ibland ett pojknamn står framför spegeln och har på sig storasysters klänning. Det är 1930-tal, och barnet testar för sitt inre namnet Eva-Lisa. Det känns vackert och självklart.

Klipp till 1965. Den vuxna Eva-Lisa syns på ett foto iklädd en djupblå sammetsklänning. Hon lutar sig ömsint mot en annan dam i rosa sidenhatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 04 april, 2025

Snart är bara lobbyisterna kvar i L

Johan Pehrson, Romina Pourmokhtari och Simona Mohamssom. Foto: Adam Ihse / TT.

En lobbyist tar över som partisekreterare i det krisande Liberalerna. Partiets marsch mot undergången går snabbt nu.

I dag tar Simona Mohamsson över som partisekreterare i Liberalerna.

Hon sitter sedan 2021 i partistyrelsen, och i december kunde Flamman visa att hon vid sidan av politiken blev kommunikationskonsult för pr-byrån Narva Communications. 

Bland kunderna finns bjässar som Academedia, Volvo och SEB, företag som Liberalerna är med att stifta lagar om. Men också ett okänt antal kunder, som byrån medvetet håller hemliga. Vilka Mohamsson arbetat för under sin tid på pr-byrån kommer vi troligtvis aldrig att få veta.

Inte nog med att lobbyism inte är ett hinder för att sitta i partiets styrelse – det framstår nu som rena karriärvägen

”Jag kommer hjälpa myndigheter, företag och organisationer inom civilsamhället med allt ifrån budskap till hur de ska bygga trovärdighet kring sitt varumärke”, sade hon till oss. Men när vi frågar om samröret med Sveriges största skolkoncern avslutar hon snabbt intervjun: ”Det är inget jag kan kommentera.” 

Den lilla trovärdighet som partiet byggt upp i skolfrågan under det senaste året är snabbt på väg bort igen. Inte nog med att lobbyism inte är ett hinder för att sitta i partiets styrelse – det framstår nu som rena karriärvägen.

Annars sägs det ofta att pr-branschen är ett skafferi där partierna kan ställa in politiker de inte har omedelbar användning för, för att ta tillbaka dem när det behövs. Men Liberalerna verkar fungera tvärtom: ett slutet Almedalsmingel för lobbyister, som hoppar in ett tag för att rösta ned ett par regleringar.

Nu är medlemmarna i chock över alla tunga avhopp. I måndags avgick partisekreterare Jacob Olofsgård och jämställdhetsminister Paulina Brandberg inom en halvtimme, och samma dag även kanslichef Oscar Wåglund Söderström. Olofsgård har nu dessutom sjukskrivit sig.

Vilka kommer ens att bli kvar?

I en desperat räddningsaktion för att göra partiet attraktivt igen har de precis lanserat ”Vision Selma”, med hänvisning till medgrundaren Selma Lagerlöf, som en ”ny liberal vision för Sverige”. Även detta har gett upphov till interna splittringar, trots att ingen har lyckats förklara vad projektet innebär.

”Selma skulle vända sig i graven”, konstaterar i alla fall en partimedlem i en sluten grupp.

Med blågula färger och ett löfte om att lyssna till samtalen vid ”köksborden” anar man ännu ett närmande till Sverigedemokraterna. Jan Jönsson nämner specifikt klimatet som ett område där vanligt folk inte hänger med.

Det folk talar om vid köksbordet är nog snarare hur usla Liberalerna är numera, om de alls pratar om dem

Att Liberalerna är för offensiva i klimatfrågan låter som ett skämt. I januari rapporterade SCB om en ”unik ökning” av utsläppen, och frågan har blivit så pinsam att klimatminister Romina Pourmokhtari inte vågade visa sig när Klimatpolitiska rådet presenterade årets rapport.

Och så var det frågan om köksborden. Vad säger folk egentligen där?

Enligt en underlagsrapport till Klimatpolitiska rådet, som bygger på SOM-undersökningar från 2021 och 2022, stödjer tvärtom en majoritet av svenskarna en rad klimatåtgärder – som höjda utsläppsskatter, bygga ut kollektivtrafiken och cykelvägarna med skattemedel och förbjuda korta inrikesflyg.

Det folk talar om vid köksbordet är nog snarare hur usla Liberalerna är numera, om de alls pratar om dem. I den senaste mätningen av SVT/Verian får de endast 2,5 procent.

Trots att hon fått en grundlig kurs i krishantering under sin pr-karriär har alltså Simona Mohamsson har en tuff uppgift framför sig. Och inte ens glavprundringen av Selma Lagerlöf kommer att hjälpa.

Kommentar/Kultur 04 april, 2025

Konstnären Kjartan Slettemark klädde 1975 ut sig i sin pudelkostym utanför konsthallen i Malmö som protest mot konstbranschens flathet. Foto: Johan Nilsson/TT.

Regeringen har hittat ett perfekt läge för sin diskreta palatskupp på den svenska konstscenen.

Regeringen har utrett en sammanslagning av Moderna museet, design- och arkitekturcentrum Arkdes, och vill även passa på att integrera Statens konstråd under namnet ”Moderna – en ny myndighet för modern konst, arkitektur och design”. Förslaget har skakat branschen – men vad betyder det för alla andra, vad är problemet? Ganska många. 

En sammanslagning ”bör ske skyndsamt” står det i hastverket till utredning som bland annat föreslår en styrelse bestående av upp till nio ledamöter tillsammans med ordförande, vice och överintendent som samtliga ska utses av regeringen. Behöver jag vara övertydlig med hur nära politiken kommer innehållet? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 04 april, 2025

”Var och varannan dåre har sin egen valuta”

Tone Schunnesson och Karin Pettersson lanserar sin egen kryptovaluta. Foto: Emi Gunér.

Hej Karin! Grattis till lanseringen av din och Tone Schunnessons kryptovaluta Bambino.

Hur mycket har du investerat själv?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 04 april, 2025

Efter avhoppen: lobbyist får tung post i Liberalerna

Simona Mohamsson blir ny partisekreterare i Liberalerna, med ansvar för hela organisationen. Dit kommer hon direkt från att ha arbetat med påverkan – för hemliga uppdragsgivare.

– Det är dags att växla upp kampanjandet och visa vad vi går för, säger Simona Mohamsson, ny partisekreterare för Liberalerna.

30-åringen efterträder Jakob Olofsgård, som avgick i förra veckan. Samtidigt lämnade även jämställdhetsminister Paulina Brandberg och partiets kanslichef Oscar Wåglund Söderström sina uppdrag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 04 april, 2025

Storebror har blivit Techbrorsa

Foto: Sören Vilks.

Skönheten är upprorets oväntade vapen i ett Orwells ”1984” på Kulturhuset Stadsteatern. Men den politiska sprängkraften slarvas bort.

Något drömskt vilar över Stockholms Stadsteaters uppsättning av George Orwells dystopiklassiker 1984. Scenrummet är kalt, svart och ödsligt. Inga monument eller jättebilder av diktatorn. Ingenting av totalitarismens traditionella parafernalia. Det är uppfriskande. Statstjänstemannen Winston, spelad av Pekka Strang, står övergiven och talar till oss som från botten av en brunn dit endast enstaka ljuspelare hittar ned. Ibland pratar han om ett bord och ett bord materialiserar sig på scenen, som framkallat ur hans medvetande. Från sitt källarhål berättar han historien om hur han tillsammans med sin förbjudna kärlek Julia (Matilda Ragnerstam) började viska förbjudna tankar om uppror.

Det drömska förstärks av att skådespelarna talar till publiken genom hörlurar som delats ut till oss på väg in i salongen. De viskar rakt in i våra hörselgångar och replikerna blandas med ljudkulisser, musik och inlästa röster från Winstons parti(o)kamrater. Winston pratar med någon vars röst vi hör men som inte finns där. I nästa stund befinner vi oss i ljudet av en uppeldad folkmassa, men när jag ser mig omkring sitter publiken stilla och uppmärksam. Ljud och bild dissocieras och skapar distans. Snarare än känslan av akut närvarande förtryck, är det som att föreställningen frammanar ett avlägset minne av ett tyranni som inte längre är vårt. Trots uppenbara paralleller i samtiden är det publiken upplever inte 1984 som omedelbar bild av den tid vi befinner oss i. I stället ger pjäsen en inblick i en annan tids totalitära mardröm. Avsiktlig eller inte är det en fin effekt. Orwell skräddarsydde sin dystopi enligt stalinismens mått, och även om likheter finns, ska vi inte inbilla oss att vi är kvar i hans värld: Storebror har blivit tech-brorsor och algoritmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 03 april, 2025

USA:s president Donald Trump håller upp en tavla med de nya tullarna under sitt tal utanför Vita huset den 2 april. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Donald Trumps fäbless för handelstullar framstår lätt som irrationell. Men strategin grundar sig i en logik som ekar av 1930-talet. Då ledde den till katastrof.

Den 17 juni 1930. Nästan ett år efter att börskraschen på Wall Street har utlöst den värsta ekonomiska krisen någonsin ställer sig USA:s republikanske president Herbert Hoover i talarstolen i kongressen.

Talet han håller är ett klassiskt försvar av protektionistisk handelspolitik: ”Jag tror [...] att förslaget kommer att ge skydd åt jordbrukets försäljning av sina produkter och till alla de industrier som är i behov av skydd för sina arbetares löner; att med en återgång till normala förhållanden kommer vår utlandshandel att fortsätta växa.”

Lagförslaget i fråga var den så kallade Smoot-Hawley-lagen, en av de största tullhöjningarna i USA:s historia. Förslaget hade debatterats och antagits av Republikanerna redan 1928 som ett sätt att stödja den inhemska jordbrukssektorn i den turbulenta världsekonomin. När finanskrisen bröt ut ett år senare blev det ännu viktigare för regeringspartiet att skydda en av sina trognaste väljargrupper.

Den 2 april 2025. Inför nio stora amerikanska flaggor och till högstämd marschmusik går Donald Trump upp på ett podium utanför Vita huset och utropar landets ”frigörelsedag”: ”Detta är en av de viktigaste dagarna, anser jag, i USA:s historia”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr