FN:s avkoloniseringsmodell fyller 50 år. Till firandet hade Alger-konferensen bjudit in en ovanlig blandning av kändisar, regeringsrepresentanter, ambassadörer, parlamentariker, kulturpersonligheter, journalister och NGO:s. Algeriet bidrog en gång i tiden genom sin egen frihetskamp till FN-resolutionernas tillkomst och utformning. Algeriet står också nära Västsahara som är det största av länderna på FN:s lista över icke självstyrande länder som har rätt till avkolonisering på egna villkor.
Det var helt fantastiskt att få möta Algeriets förste president, 94-årige Ben Bella, som skred in omgiven av ett femtiotal journalister – ungefär som en popstjärna, men med större värdighet. Andra deltagare var den gamle Frelimoledaren Marcelino dos Santos som hade långa diskussioner med Samia Nkruma, vänsterparlamentariker och dotter till Ghanas förste president. Och naturligtvis Västsaharas president Mohamed Abdelaziz med medarbetare.
På eftermiddagens workshop var det fritt fram att sätta upp sig på talarlistan. I början var det nästan bara ambassadörer och ministrar från Syd som gav Västsahara sitt fulla stöd. Det budskap som jag framförde – med instämmande av Teemu Matinpuro från Fredskämparna i Finland – var följande:
1
Resolutionen från 1960 garanterar icke självstyrande stater ett oberoende i en avkoloniseringsprocess. Västsahara är det största landet på den aktuella listan, uppsatt 1963 på Marockos begäran.
2
Spanien är fortfarande ansvarig för avkoloniseringen av hela Västsahara. Spanien har försökt avsäga sig ansvaret, men det har FN inte accepterat. Vi måste hjälpa Spanien att komma ihåg.
3
Marocko är inte direkt ansvarig för avkoloniseringen men medverkar till att fördröja och förhindra den. Marocko är en olaglig ockupant som förtrycker de rättmätiga invånarna och stjäl naturresurserna.
4
USA, Frankrike och EU är de starka ledande supportrarna när det gäller att fördröja och stjäla. Men även Spanien stödjer Marocko istället för att ta sitt ansvar för avkoloniseringen. Vi måste hjälpa dem att stoppa denna politik och detta handlande.
5
USA, Frankrike och Spanien leder också ett synnerligen elakt spel i FN. I strid med de avkoloniseringsprinciper som beslutats av Generalförsamlingen försöker dessa länder tvinga Västsahara att bli en del av Marocko. Det är den så kallade Autonomin eller den så kallade politiska lösningen. Det är skamligt att de stora och starka länderna i FN:s säkerhetsråd agerar i strid med sina egna beslut i FN:s generalförsamling. Det behöver inga rättskaffens FN-medlemmar acceptera. Och definitivt inte Polisario.
6
Vi bör alla istället erkänna SADR.
Mitt budskap överensstämde delvis med vad Carlos Ruiz från WSRW och Spanien framförde. Och det refererades i spansk press.
Konferensen avslutades med att en Alger-deklaration antogs efter diskussioner i större och mindre grupper. Den innehåller många artigheter men också viktiga markeringar och ställningstaganden. Till exempel bekräftar den värdet och relevansen hos deklarationen som garanterar koloniserade länder och folk ett oberoende. Deklarationen bekräftade att de palestinska och västsahariska folken har rätt att förvänta sig ett starkare stöd från det internationella samfundet och ett mer bestämt agerande för att genomföra deras rätt till självbestämmande. Deltagarna beslöt att detta ska vara ett prioriterat mål. Det uttrycktes även oro över att ockupationsmakterna så ostraffat kunde utöva våld och de kräver att FN:s säkerhetsråd tar sitt ansvar i detta avseende.
Vad kan då en sådan här konferens betyda? Framför allt kan den medverka till att ge de koloniserade folken och länderna ett ökat hopp och en ökad självkänsla. För Polisario måste det vara viktigt att få uppleva historiens och exemplens kraft även om kampen numera förhoppningsvis kan vinnas utan militära medel. Men vem kunde tro att Algeriet skulle lyckas kasta ut Frankrike?
