Jag minns att jag tillsammans med Naomi Klein i Porto Alegre mötte Maude Barlow, en välkänd kanadensisk aktivist från rörelsen Council of Canadians. Det första hon gjorde var att entusiastiskt tala om att vatten, som hon arbetat med i så många år, är den stora frågan på årets World Social Forum. Det var januari 2002.
Ett och ett halvt år senare har det äntligen kommit ut en bok på svenska som behandlar vattenfrågan.
Det är en liten bok om Vatten – rättighet eller handelsvara? skriven av Ann-Christin Sjölander Holland, som berättar allt man behöver veta för att kunna orientera sig i debatten om vatten och för att kunna ta ställning.
Vi får veta lite om förhistorien. Inte överraskande var det järnladyn Margaret Thatcher som tidigt sålde ut vattnet 1989.
Bolagiseringar hade föregått utförsäljningarna. Vattenanläggningar hade flera år tidigare styckats upp i olika enheter, som sedan lätt kunde säljas.
Metoden var inget unikt för vare sig England eller Thatcher utan en del av den neoliberala globaliseringen. Sjölander sätter in vattenfrågan i ett globalt sammanhang, i en tid då alltmer blir en handelsvara och där globala institutioner (Världsbanken) och globala avtal (Gats) driver på utvecklingen i den riktningen.
Boken levererar bra grundläggande fakta och är rik på kunskap. Vi får reda på vilka aktörer som finns och var, hur och varför de agerar som de gör. Fem procent av världens vatten och avlopp sköts av ett fåtal privata företag. Aktörerna är få och mäktiga och har en enorm marknad att erövra.
Konkurrensen ökar inte utan minskar. De mindre företagen slås ut till förmån för de stora. Jättar som Veolia Environment och franska Suez har över 70 procent av den internationella marknaden. Veolia äger Connex som driver tunnelbanetrafiken i Stockholm. Företaget har också fått kontrakten på vattendistributionen i Norrtälje. Skattebetalare investerar i vattenverk och transnationella företag och dess lobbygrupper talar om för lokala politiker att det bäst ägs och drivs privat.
Så är det fritt fram för dem att kamma hem vinsterna.
Genom en blandning av resereportage och fakta görs flera viktiga kopplingar – den mellan det globala och det lokala och den mellan den tredje och den första världen, Nord och Syd. Utan att författarinnan säger det rakt ut lär vi oss att det som händer där också inte bara kan utan redan händer här.
Privatiseringar av vatten ledde till ett litet krig i Cochabamba, Bolivia. Samma företag som befolkningen slängde ut där opererar idag i Irak. Bechtel har fått första pris i Irak – vattenkontraktet.
I Sydafrika har tio miljoner människor fått vattnet avstängt sedan 1994. Eftersom det var så många som inte kunde betala för sitt vatten installerades vattenautomater, där man med ett kort kunde köpa vatten.
I Norrköping har vattnet sålts, en ren privatisering som enligt bokens olika modeller inte är särskilt vanlig, och i andra städer ligger det ute på entreprenad. Den som trodde att ”det inte kunde hända här” får i den här boken bevis för motsatsen.
Samtidigt är den offentliga verksamheten långt ifrån klanderfritt skött.
Sålunda finns det också en grogrund för att privatiseringsargumenten ska gå hem. Men det finns ett mellanting mellan staten och kapitalet och det är medborgare. De bästa och mest välskötta alternativen är offentligt ägda men brukarstyrda vattenverk. De finns och fungerar bra.
Så det är bara att sätta igång – den uppmaningen saknas i boken. Globaliseringen lär oss att varken tycka synd om de andra eller oss själva utan agera. Och då måste vi börja här. Vi måste stoppa privatiseringarna av vattnet i våra hemkommuner.
