Författarna är en sorts metaberättelse, som kretsar kring fiktion, identitet och autenticitet. Alvaro skriver en roman om Alex hårda uppväxt i förorten, men när det visar sig att historien inte är en autentisk ”invandrarberättelse” vill förlaget inte ge ut den.
Är det här i sig en autentisk historia? Har du själv erfarenhet av att dina texter blir lästa som ”vittnesmål” snarare än fiktion?
– Berättelsen är inte självupplevd, men pjäsen utgår ifrån mottagandet av min debutbok Till vår ära. När den kom 2001 var ”invandrarförfattaren” något man gick och väntade på i kulturvärlden. Så när min bok dök upp placerades den i ett färdigt fack, det var som att recensionerna var skrivna redan innan boken kommit ut. Och det handlar inte om att den fick kritik, positiva recensioner är ofta de mest problematiska, säger Alejandro Leiva Wenger.
– Idag är situationen delvis annorlunda. Men jag kan fortfarande känna mig främmande inför hur mina texter blir lästa av vita medelklasskritiker. Exempelvis skrev en recensent att Författarna handlade om integration. Det gör den ju inte! Jag brukar skämta om att jag skulle kunna skriva om en kaffekopp, och någon skulle ändå tolka det som en berättelse om kulturkrockar eller integration.
Kan du se något positivt med att det finns ett sug efter den sortens berättelser?
– I grunden handlar det väl om välvilja, men att klassificera texter som ”invandrarlitteratur” missar ofta texternas poäng. Dessutom ställs denna kategori ofta i motsats till kvalitetslitteratur. Jag har själv fått rådet att sluta skriva om invandrare och förorter, eftersom jag riskerar att placeras i ett fack. Men det är viktiga teman som har präglat mitt liv, jag kommer inte ifrån dem.
Ser du dig som representant för någonting?
– Nej. Men ibland tänker jag att man borde försöka vända kategoriseringen till något positivt. Säga ”ja, jag är förortsförfattare” som en strategi. För att synliggöra maktstrukturer måste man ju ibland använda de schabloner som man egentligen kämpar emot.
Hur hänger schablonerna ihop med vår tids längtan efter autenticitet? Vem representerar ”verkligheten”?
– Det där är dubbelt. Å ena sidan är det medelklassens verklighet som syns i media och kultur. Å andra sidan finns en självkritik inom medelklassen, man vill ”ut i verkligheten” eller ”ta in verkligheten” på scenen. Inom teatern pratar man mycket om mångfald, men bara när det handlar om det som syns – skådespelare och rollkaraktärer. Jag tycker att man borde sträva efter mångfald på chefsposter och inom kritikerkåren, där makten finns.
Borde litteraturen sträva efter att bli mer eller mindre verklighetstrogen?
– Jag har inget emot den dokumentära trenden, det kommer mycket bra ur den. Men jag kan också önska att fiktionen skulle få ta mer plats. Allt jag skrivit är icke-realism, men det tolkas ofta som realism. En kritiker skrev till exempel om min monolog 127 att historien inte var trovärdig. Men trovärdighet var aldrig min intention, jag såg pjäsen som en skröna, en skruvad version av myten om klassresan. Det kunde kritikern inte förstå. Eftersom jag är ”förortsförfattare” tillskrivs jag automatiskt ett sanningsanspråk.
Och du själv, känner du dig verklig?
– Nej. Eller jo. Ibland. Jag känner mig overklig när jag förväntas tala som representant för någonting. Jag ombads till exempel att skriva i dagspressen om händelserna i Husby, med hänvisning till att jag ”ju kunde det där”. Trots att jag satt i Linköping och inte hade någon aning om vad som hände i Husby insisterade de på att jag ”var rätt person” för jobbet. I sådana situationer undrar jag vem jag är, i deras ögon.
Apropå dagspressen: I Expressen i våras jämförde du litterära strategier i två debattinlägg skrivna av Johannes Anyuru och Jonas Hassen Khemiri. Medan Anyuru valde en konfrontativ stil, skrev Khemiri utifrån ett inkluderande ”vi”. Var på skalan mellan konfrontation och konsensus placerar du dig själv?
– Det är viktigt att påpeka att jag aldrig avsåg att kategorisera personer eller författarskap, utan bara enskilda texter. De flesta använder olika strategier i olika sammanhang, jag också.
Men är du reformist eller revolutionär?
– Det beror på vilken dag du frågar mig! Ibland är jag revolutionär, ibland reformist. Och ibland reaktionär…
Vad i samhällsutvecklingen i Sverige oroar dig mest just nu?
– Högerextremismens utbredning, att Sverigedemokraterna och nynazismen går framåt. När politiker och journalister har tvingats konfrontera SD har beredskapen varit låg, vilket nog till stor del förklaras av bristen på mångfald inom media. Just nu läser jag Victor Klemperers Tredje rikets språk, som handlar om hur språket gradvis förändras under inflytande av nazismen. Det är lätt att dra paralleller till dagens problemformuleringar som: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”.
Vilka positiva trender ser du?
– Jag är glad över de diskussioner om rasism, segregering och förorten som väckts av olika debattörer och förortsrörelser som Megafonen, Alby är inte till salu och Pantrarna. Jag tycker också att det finns en ökad medvetenhet om rasism i samhället i stort, åtminstone om man jämför med för tio, femton år sedan.
Till sist: Vilken politisk potential har skönlitteraturen?
– Det känns som om skönlitteraturen i Sverige har rätt lite politisk potential. Den litteratur som uppmärksammas skapar oftast bara konsensus kring redan omhuldade värden, den får inte folk att verkligen ändra uppfattning om något. Teaterns potential är kanske större än böckers, eftersom att gå på teater är en kollektiv, social händelse. Man sitter och spelar med i föreställningen, skrattar och applåderar, alla på samma ställe. Samtidigt innebär detta en risk för att teatern blir populistisk och manipulativ. Det är lätt att styra publikens känslor med hjälp av exempelvis ljussättning och musik. Jag tycker bäst om pjäser som får publikens reaktioner att gå isär.