Under tisdagseftermiddagen genomförde Stefan Löfven och Åsa Romson en historisk pressträff där de deklarerade att Sverige från och med i april 2016 så kommer införa en tillfällig minimi-lagstiftning som syftar till att förhindra fler flyktingar från att komma hit. Asylrättens utformning, en av de strängaste som skådats i Sverige, kommer i och med det drastiskt att förändras vårt land.
Miljöpartiet som under hela hösten i handling visat att de inte längre vill vara ett vänsterparti, utan ett liberalt mittenparti, slår nu spiken i kistan genom att stödja repressiva åtgärder mot dem som de tidigare ansett sig vara de främsta försvararna för. Det är nästintill provocerande att Åsa Romson, stående bredvid Stefan Löfven, börjar gråta när hon redogör för hur partiet resonerat. Politik är ingen naturlag, den går att förändra. Åsa Romson får det att framstå som att Miljöpartiet är tvingade. Så är det inte. Stå för vad ni gjort istället.
Stefan Löfven har inte tagit en enda politisk strid sedan han tillträdde. Man kan inte gång på gång backa i frågor genom att skylla på det parlamentariska läget. Naturligtvis måste en socialdemokratisk regering, som fortfarande säger sig vara ett parti med anknytning till arbetarrörelsen, ta strid. Istället kommer man nu använda människor på flykt som murbräcka mot övriga EU-länder. Resultatet av regeringens politik kommer antagligen bli att fler EU-länder stänger sina gränser, inte tvärtom. Att frysa EU-avgiften hade antagligen varit ett mer effektivt sätt att visa att man menade allvar. Men detta, det är skamligt.
När regeringen kom överens med Alliansen i det som kom att kallas migrationsöverenskommelsen så skrev vi på den här ledarsidan att S gett upp allt. Tydligen var det inte så. Det fanns ännu mer att ge upp. På bara några år har svensk politik gått från att hålla rasism och högerpopulism på armlängds avstånd till att i princip anamma SD:s verklighetsbild. Att detta sker under en S+MP-regering visar på avståndet mellan regeringspartierna och de röster som burit upp flyktingmottagandet, medan regeringen stått handfallen. Så länge flyktingantalet var lägre än det är nu kunde man knappast säga att SD:s världsbild regerade. Men nu har även S och MP drabbats av nån slags uppgivenhet, rädsla och fantasilöshet, i en destruktiv kombination. Tilltron till det svenska folkets solidaritet är för låg.
Politik går att förändra, tillstånd likaså. Det är ett politiskt vägval som varit avgörande för att man nu fattar dessa beslut. Istället för att drastiskt förändra skattepolitiken, bostadspolitiken och investera Sverige ur krisen, så väljer den här regeringen att värna utgiftstak och skatteavdrag. Vägen för S och Mp blev istället att ge tillfälliga uppehållstillstånd för ensamkommande flyktingbarn, begränsa anhöriginvandringen och se till så att färre ens tar sig till Sveriges gränser för att kunna söka asyl. Det är onekligen en sorglig dag.
”Vi måste ge svensk flyktingmottagning ett andrum” verkar bli regeringens mantra. Undrar vem som sörjer för flyktingarnas andrum. Inte är det Sverige i alla fall.
