I Armeniens huvudstad Jerevan finns ett väldigt vackert monument högt uppe på ett av stadens berg. Det färdigställdes i slutet av 60-talet till minne av det folkmord som ungturkarna genomförde 1915 då de tog livet av nästan två miljoner människor. Det stora flertalet som mördades var armenier, men där fanns också assyrier, syrianer, kaldéer, pontiska och anatoliska greker, yezidier och andra religiösa minoriteter. Dödandet och förföljelserna hade pågått i flera år, men den 24 april 1915, under de sista dagarna av Osmanska riket, övergick mördandet och förföljelserna i ett rent folkmord som pågick i många år. Många flydde till grannländerna vilket innebär att det idag är fler armenier som bor utomlands än i Armenien.
I minnesallén vid monumentet står ett alldeles speciellt träd och växer starkt. Murad Artin, fd riksdagsledamot för (v), och jag planterade det i augusti 2005 för att visa att Vänsterpartiet aldrig kommer att glömma.
För en tid sedan såg jag ’The Promise’. Filmen handlar om folkmordet 1915, det brott mot mänskligheten som Hitler bland annat hade som förebild när han inledde förintelsen av cirka 10 miljoner människor, varav de flesta var judar, men där fanns också romer, homosexuella och politiskt oliktänkande.
Tårarna rinner och jag vrider mig i biostolen när filmen spelas upp. Jag känner igen strukturerna för det som den gången blev ett folkmord. Ungturkarna utmålade armenierna som fiender som skulle förstöra det Osmanska riket. De förföljde dem, arresterade dem och misshandlade dem. Hus och egendomar förstördes och till slut var förföljelsen och diskrimineringen så normaliserad att den fortsatte och eskalerade som om det vore OK.
Ungefär så gör Erdogan med kurderna i dag och med armenierna när han hotar att fördriva armenierna från Turkiet. Han arresterar oliktänkande och journalister som inte skriver som han vill – för att inte tala om alla de kurder som förföljs, misshandlas och fängslas. De länder som nekade hans ministrar att propagera för mer makt åt honom i folkomröstningen tidigare i år kallar han för fascister och nazister.
Dels ska de bearbeta det folkmord som deras äldre utsattes för och dels veta att förövaren förnekar brottet
Sverige och omvärlden visste vad som pågick 1915. Då som nu blundar Sverige. ”Han praktiserar bara sin yttrande- och mötesfrihet” sa demokratiministern och statsministern höll med, när en av Erdogan utsänd kampanjade i stockholmsområdet för demokratins avskaffande och diktaturens återinförande i Turkiet.
Erdogan har inte erkänt folkmordet vare sig som folkmord eller att det var nästan två miljoner människor som ungturkarna mördade. När en grupp turkiska intellektuella för några år sedan startade ett arbete för att få Turkiet att erkänna folkmordet menade Erdogan att han inte har något att be om ursäkt för och straffade de intellektuella istället. De som hävdar att folkmordet skett är fiender till Turkiet och vill inte Turkiets väl, menade han.
Jag menar att ju längre tid det tar innan dagens turkiska republik, som efterträdare till Osmanska riket, erkänner att folkmordet har skett, desto större är risken att dagens turkar och gårdagens ungturkar blir synonymer i omvärldens ögon – allra helst efter resultatet i folkomröstningen. Samtidigt får vi inte glömma att det var med en knapp majoritet som Erdogan vann. Jag gläds när jag hör att oppositionen är på gång i Turkiet.
För armenierna innebär förnekelsen en dubbel smärta – dels ska de bearbeta det folkmord som deras äldre utsattes för och dels veta att förövaren förnekar brottet.
Förnekelsen gör det svårare att få en varaktig fred mellan Armenien och Turkiet. Turkiets glömska ökar också risken för en upprepning av brottet! Ungefär som att Hitlers argument för den skoningslösa utrotningen av judar var ”vem kommer idag ihåg folkmordet på armenierna?”
