Akademiledamoten Peter Englund har i förordet till Vann Naths Ett kambodjanskt fängelseporträtt (Tranan 2008) angripit undertecknad ”som inte skäms för att urskulda, bortförklara och släta över vad som hände när det här `experimentet´ drev Kambodjas folk ned i avgrunden”.
Jag har inget att urskulda utan är ytterst angelägen om att folkmordet i Indokina inte ska glömmas bort. Men vi tycks ha olika uppfattningar om vem som bär ansvaret för de demografiska förluster på en till två miljoner som Kambodja kan ha drabbats av mellan folkräkningen 1962 (5,8 miljoner) och FN:s skattning 1980 (5,7 miljoner).
När Peter Englund påstår att ”uppåt 150 000” civila kambodjaner föll offer för USA:s bombkrig 1970-75 väljer han att lägga sig mycket lågt, bara ett snäpp från krigsförbrytaren Kissinger som medgav 50 000 offer (ett medgivande som han senare tog tillbaka).
Betydligt rimligare är siffran 600 000 till 700 000 döda som den amerikanska regeringen enligt en CIA-rapport inofficiellt räknade fram (Michael Vickery, ”Cambodia 1975-1982”, 1984.).
Nu visar det sig dessutom att USA:s terrorbombningar var mycket mer omfattande än någon hittills vetat. I oktober 2006 offentliggjorde Taylor Owen och Ben Kiernan ett frisläppt regeringsmaterial som visade att bombningarna var drygt fem gånger så omfattande som man tidigare trott (tidskriften Walrus oktober 2006).
Enligt den ännu ofullständiga databasen fällde USA från 4 oktober 1965 till 15 augusti 1973 betydligt mer bomber över Kampuchea än vad de allierade fällde under hela andra världskriget. Kambodja kan vara historiens mest bombade land, skriver de.
2 756 941 ton bomber fälldes i 230 516 flyguppdrag mot 113 716 olika bombmål. Drygt 10 procent av bombningarna var ”urskillningslösa” och skedde mot 3 580 ”okända” mål och 8 238 platser utan några som helst angivna mål. Bombningarna började fyra år tidigare än man trott, inte under Nixon, utan under Lyndon Johnson.
Dessa nya uppgifter borde Peter Englund känna till. Det är hans yrke att känna till dem. Som alla förstår måste de nya uppgifterna också påverka skattningarna av antalet döda i bombkriget och indirekt av det antal som rimligtvis kan ha omkommit i politisk terror under Pol Pot-åren 1975-1978. För de olika anklagelserna måste alla rymmas i ett och samma demografiska underskott.
Endast en ideologiskt förblindad människa kan tro att hela underskottet från en nitton år lång, synnerligen turbulent och våldsam period i landets historia kan ha berott på terror och umbäranden under de tre Pol Pot-åren. De nya uppgifterna gör att vi kan vara ännu säkrare idag att förlusterna under Pol Pot vida överträffades av offren för USA:s terrorkrig.
Peter Englund sviker sin historikerroll när han inte utsätter den ensidiga USA-apologetiska versionen för den ringaste kritisk granskning.
Anklagelserna mot Pol Potregimen för ”barbariska” brott och ”folkmord” framfördes första gången i sovjetisk press i november 1978, det vill säga i direkt samband med den förestående vietnamesiska invasionen. Oavsett sanningshalten spelade anklagelserna en krigsförberedande roll. För USA tog det flera år att hänga på upplägget och så småningom även använda folkmordsfrågan för att kontrollera Hun Sen-regimen. För att folkmordsanklagelserna ska kunna hålla i internationell domstol har man även tillfört narrativen om Pol Pots ”folkmord” en bestämd etnisk och religiös prägel.
Som om det inte räckte menar Englund dessutom att återuppbyggnaden 1975-78 var fiktiv. Regimen ville gräva ”idiotiska dammar och omöjliga kanalystem” utan att begripa ”att en sådan bevattning var fullständigt omöjlig i Kambodjas klimat”, säger han.
Att Demokratiska Kampuchea uppnådde en kraftig ökning av skördarna bestrids dock inte ens av FN. Enligt Fao:s uppskattning ökade risskörden från 635 000 ton 1974 till drygt en miljon ton per år åren fram till 1978, varefter den 1979 föll till 538 000 ton.
Än idag kommer över hälften av landets jordbruksproduktion från den femtedel av åkrarna som är bevattnade.
Det internationella kapitalets framfart väcker farhågor. I Svenska Dagbladet 1 juni 2007 redovisade tidningens Asienkorrespondent Bertil Lintner att urskogstäcket i Kambodja sedan 1970 minskat från 70 procent av ytan till 3,1 procent idag.
I dagens Kambodja bygger de industriella framstegen huvudsakligen på Kinaägda sweatshops samtidigt som 35 procent av befolkningen får 2 100 kalorier om dagen eller mindre.
Den politiska regimen bygger alldeles tydligt på militärt våld.
Den utvecklingen har fått pågå i det tysta samtidigt som debatten talat om en enda sak – terrorn under Pol Pot.
