BOK
Jag är inte rabiat. Jag äter pizza
Niklas Orrenius.
Månpocket, 2010.
Ut ur skuggan. En kritisk granskning av Sverigedemokraterna
Mikael Ekman & Daniel Poohl.
Natur & Kultur, 2010.
Fult folk
Linnea Nilsson & Emil Schön.
Karneval, 2010.
Valet i september kan mycket väl innebära genombrottet för Sverigedemokraterna på riksplan. Den här överhängande risken har gjort att intresset för att ”granska” Sverigedemokraterna är hög.
Mest detaljerad är Ut ur skuggan av tidskriften Expos chefredaktör Daniel Poohl och Mikael Ekman, som redan 2001 var medförfattare till boken Sverigedemokraterna – den nationella rörelsen. Boken börjar med en genomgång av Sverigedemokraternas historia, med fokus på partiets rötter i 1980-talets extremhöger. Under 1990-talet rekryterades många av Sveriges ledande nazister till partiet, och oavsett alla påståenden om att partiet skulle ha rensat ut nazisterna ur sina led efter år 1995, finns många bevis på att detta inte stämmer. ”SD har inte gjort upp med sin historia. De ljuger om den”, skriver författarna.
Så långt så gott. Egentligen är detta skåpmat. Mer intressant är författarnas påpekande att de rasistiska och reaktionära Sverigedemokraterna blev till ett intressant alternativ för vissa väljarkretsar när partiet fusionerar med den skånska flyktingfientliga högerpopulismen. Detta skedde stegvis och fullbordades inför valet 2006. Sverigedemokraterna fick till slut sitt genombrott som ”det självklara flyktingfientliga alternativet.” Hittills hade Sverigedemokraterna i första hand attraherat den mer konservativa och manliga delen av en alienerad arbetarklass, främst på landsbygden, men nu håller partiet på att bredda sin klassbas – Sverigedemokraterna blir intressanta för den reaktionära medelklassen.
Poohl och Ekman menar att det alltid har funnits en flykting- och invandrarfientlig fåra bland väljarkåren, en ”intolerant” grupp, som numera fått ett självklart intresseparti. Partiet håller på att bli rumsrent just därför att denna väljargrupp har fått utrymme i mediedebatten och blivit upptäckt av media. ”När Sverigedemokraterna framstår som ett seriöst alternativ för de flyktingfientliga väljarna samtidigt som partiets profilfrågor tar plats på den politiska dagordningen ligger vägen krattad för ett riksdagsinträde”, konstaterar författarna.
Poohl och Ekman lyckas tyvärr aldrig riktigt förklara varför Sverigedemokraterna plötsligt framstår som det mest seriösa ”flyktingfientliga alternativet”. Det finns visserligen några intervjuer med handplockade partisympatisörer med i boken. Men någon systematisk analys saknas. Linnea Nilsson och Emil Schöns studie Fult folk är mer djuplodande i detta hänseende. På grundval av intervjuer med personer som har röstat på Sverigedemokraterna kommer journalisterna fram till att man behöver ”lyssna” på Sverigedemokraternas väljare. ”Man måste lyssna för att inte klyftan ska öka ytterligare och för att deras berättelser faktiskt kan ge vägledning för framtiden.” Enligt Nilsson och Schön handlar det om personer som arbetarrörelsen liksom har glömt bort – Sverigedemokraterna är det enda parti som verkar ta deras känsla av otrygghet och upplevelse av nergång på allvar.
Niklas Orrenius artikelsamling Jag är inte rabiat. Jag äter pizza går på sätt och vis åt samma håll. Men hans budskap är aningen tvetydigt. Orrenius kritiserar snarare de andra partierna och framför allt media för deras hantering av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna beskrivs visserligen som en samhällsfara, men den större faran är, enligt Orrenius, motståndarna som inte ens skyr våld för att förhindra att SD sprider sitt budskap. Han menar att partiet ska behandlas rättvist – vilket innebär att dess politik ska granskas. Men inte hårdare än någon annan politisk rörelse.
Tyvärr ger inte någon av böckerna en tydlig handledning hur man nu ska hantera Sverigedemokraterna. Intressant hade – i och för sig – varit en jämförelse av den svenska och den danska utvecklingen. Trots allt har dammen ju ännu inte brustit i vårt avlånga land. Sverigedemokraterna väntar fortfarande på sitt genombrott. Som tur är.
