I lördags deltog jag i manifestationen för samtyckeslagstiftning i Stockholm. När jag kom hem gick jag vanan trogen in på twitter. Där ser jag att Erik Almqvist (SD) hånar vår kamp. För honom kanske det inte är ett problem med att bara en promille av alla våldtäkter anmäls (Sverigedemokraterna brukar ju ha egna siffror på sådant ändå), att så få gärningsmän fälls eller att så många offer själva får bära skulden för vad de blivit utsatta för.
Men det är ett problem för mig.
Jag var sexton år när det nya millenniet skulle ringas in. Jag minns inte tolvslaget alls. Någon gång innan det hände något. Allt blev suddigt, jag blev yr och förlorade medvetandet. Men bara av och till – tillräckligt mycket för att veta att jag blev våldtagen, men inte kunde skrika, inte röra mig. Men jag är jävligt säker på att jag inte sa ja. En enda gång.
Den natten har etsat sig fast i mig. Men jag anmälde inte. Faktum är att första gången jag berättade om det som hade hänt offentligt var tretton år senare, när #mörkertalet drog igång. På något sätt var det enklare att ”komma ut” som offer på twitter, på max 140 tecken, än någon annan stans.
Det var så jag fick veta att det inte bara var jag som blev våldtagen den kvällen, utan en annan tjej också, som jag kände.
Jag bar det inom mig.
Hon inom sig.
Isolerade från varandra, ensamma, men i samma krets bar vi varsin skam. Varsin skuld. I kompisgänget visste vi nog egentligen, var och en av oss, vad som hade hänt. Men vi skämtade bort det om det dök upp. Låtsades som ingenting. Det var som om vi skämdes för det, för oss själva, eller för varandra. Eller kanske ville vi inte att andra skulle behöva skämmas för oss.
Det är liksom så det känns. Som att ens utsatthet är något att skämmas för – som att det är den utsatta som ska skämmas. Som är skyldig.
Det är det inte. Det vet jag nu. Men det tog över ett decennium att sortera tankarna.
Människor som hånar eller flyr frågan om kvinnors kamp för rätten till sina egna kroppar upprätthåller den vidriga psykiska munkavle som läggs på alla utsatta – såväl kvinnor som män och barn. Som gör att utsatta vänner inte ens berättar för varandra. Som gör att det inte är solklart att ett nej är ett nej, eller att inget nej inte heller är ett ja.
Själv får jag försöka förlåta mig själv för att jag inte trotsade normen och anmälde, eller åtminstone pratade om det. Men jag kommer aldrig att kunna förlika mig med tanken på att jag och min vän inte kunde prata om det vi verkligen hade behövt prata om för att det var tabu. Något skamfyllt, som inte fick yttras. Eller kunde anmälas.
Och vi är många. Säkert fler än vi ens vågar tro, som blivit utsatta. Men som tystas av samhällets attityd. Väljer att inte anmäla. Inte berätta.
Det kan inte vara så vi ska ha det i Sverige. Det är inte rätt.
Men det här med kvinnors rätt till sina egna kroppar är just det – rätt. En rättighet. Ingen valvinnarfråga, utan en självklarhet.
Skriv ut lagtexten tack.