Världens omställning är komplex, men det finns stora saker som är enkla. Grundfrågan är att över 80 procent av världens energi är fossil, medan till exempel sol- och vindkraften står för mindre än 2 procent. Mycket av omställningen kretsar därför kring två steg: Ett, att bygga ut så mycket fossilfri elproduktion vi överhuvudtaget kan. Två, att elektrifiera allt.
Vänsterpartiets ekoeko-program från kongressen 2016 hade flera styrkor, bland annat i försöken att tänka mer strategiskt i klimatfrågorna. Det hade också en viktig svaghet: att de konkreta förslagen inte är i närheten av att räcka för de mål vi sätter upp. Det syns tydligt i förslagen om ny elproduktion.
I det övergripande hamnar vi rätt. Ekoeko-programmet vill bygga ut sol-, vind- och vågkraft i en ”mångdubbel takt” jämfört med idag. Det matchar bra med den nya IPCC-rapporten. I dag bygger Sverige ut vindkraften med 1-2 TWh per år. För att stå för vår del av den elproduktion IPCC skissar på skulle vi behöva bygga i storleksordningen 8 TWh ny fossilfri el per år. (Då jämför vi med vår andel av världens BNP, utan att se till vår klimatskuld och utan att täcka några stängda kärnkraftverk.)
Att bygga lite sol- och vindkraft är enkelt – att bygga mycket är svårt. Ju större del av elsystemet som skiftar med vädret, desto mer gungar det
Dels skulle vi använda den elen för att elektrifiera industrier, transport och värme. På sikt skulle Sverige också kunna använda den till att bli ett land som exporterar hållbar energi, t ex i form av energiintensiva varor, serverhallar eller syntetiska bränslen. Vi är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att ta den rollen.
Är den sortens historiska utbyggnad IPCC föreslår överhuvudtaget realistisk? Ja, skulle jag säga. Politiskt finns det öppningar för det, eftersom industrikapitalet på många håll skulle välkomna det. Från deras perspektiv är fossilberoendet en risk, och rätt genomförd kan en energiomställning sänka den risken.
Det som försvagat Vänsterpartiets linje – och det som gör att den där mångdubbla takten fortfarande är ett löst kongressbeslut som inte översatts till konkreta politiska förslag – är att det både praktiskt och politiskt är orealistiskt att komma så långt utan att bygga vind- och kärnkraft tillsammans.
Här kan vi använda IPCC-rapporterna, som utförligt förklarar var det är vi hamnat långt från forskningen. Felet är inte att vara optimistisk om sol- och vindkraft – det finns det goda skäl att vara. Felet är att vi inte har en nykter syn på begränsningarna.
Att bygga lite sol- och vindkraft är enkelt – att bygga mycket är svårt. Ju större del av elsystemet som skiftar med vädret, desto mer gungar det. Det krävs mer och mer högspänningsledningar, och reservkraftverk som kan rycka in när vädret inte duger. De indirekta kostnaderna i pengar och utsläpp är låga först, men drar sedan iväg.
Det här syns redan i verkligheten. Alla de länder som satsat mest på att bygga solpaneler har tvingats stanna innan de ens nått 10 procent av elförsörjningen, för att svängningarna blivit för svåra att hantera. Alla de kurvorna knäcktes 2014.
I sin nya rapport skissar IPCC upp fyra olika scenarion för hur en omställning kan se ut, med olika tekniska och politiska antaganden. Alla fyra har optimistiska antaganden om vind- och solkraften. Trots det landar de alla i att det samtidigt behövs utbyggd kärnkraft. Som mest behöver världen bygga sex gånger så mycket kärnkraft som vi har idag, och som minst dubbelt så mycket.
Det viktigaste vänstern kan ta med sig från IPCC – där de pratar specifikt med oss – är att energiomställningen behöver vara realistisk för att ha en chans att bli så radikal att vi klarar 1,5 graders-målet.
