Det mesta som regeringen gör i klimatfrågan är egentligen onödigt. Det hävdade nationalekonomen John Hassler som i förra veckan presenterade Konjunkturrådets rapport om svensk klimatpolitik. I stället för det vi gör nu borde vi enligt Hassler satsa stort på CCS – carbon capture and storage – det vill säga att fånga in koldioxid och lagra den under jorden, närmare bestämt under Nordsjöns botten utanför Norge. För 23 miljarder kronor årligen skulle de svenska utsläppen kunna halveras, enligt rapporten. ”Bonus Malus, klimatklivet, industriklivet och projekt som laddstolpar. Allt det där skulle man mer eller mindre bara kunna stryka”, enligt John Hassler.
Genom att bekräfta klimatrörelsens och skeptiska forskares värsta farhågor kring CCS – att löftet om en enkel, teknisk lösning ska användas som svepskäl för att slippa genomföra stora utsläppsminskningar – har John Hassler gjort klimatdebatten en stor björntjänst. Det mesta talar nämligen för att CCS i någon form är en av många åtgärder som är nödvändiga för att undvika en global klimatkatastrof. Därför behövs en mer konstruktiv och kritisk debatt i frågan.
Argumenten mot är många och kända. CCS är en oprövad teknik, flera försök som gjorts har avbrutits för att det blivit för dyrt och krångligt. Dessutom är potentialen för att lagra koldioxid i marken begränsad. Norge säger sig kunna ta hand om hela Europas utsläpp för flera år framöver. Det är imponerande, men sen då, när det inte går att pumpa in mer koldioxid under havsbotten?
Klimatminister Isabella Lövin är därför med rätta skeptisk till John Hasslers förslag. ”Att släppa ut koldioxid till en hög kostnad, och sedan stoppa tillbaka den till en hög kostnad, det är inte lösningen”, säger hon till Aftonbladet.
Om CCS används i kombination med biobränslen blir ekvationen dock en annan. Snarare än att gräva upp kol ur marken för att sedan begrava det igen kan koldioxid från atmosfären bindas i växande biomassa som sedan eldas upp för att få energi, varefter koldioxiden lagras i marken. Om det delvis kommunägda energibolaget Stockholm Exergi lyckas med sina planer på att fånga in koldioxid från det biobränsle-eldade fjärrvärmeverket KVV8 skulle det innebära negativa utsläpp på 800 000 ton koldioxid per år, eller nästan lika mycket som utsläppen från hela Stockholms biltrafik. Hur farligt det än är att tro på CCS som ”quick fix” på klimatkrisen vore det dumt att avfärda den möjligheten.
Därmed är CCS också ett tydligt exempel på hur klimatomställningen kräver strategisk planering. Eftersom utrymmet att lagra koldioxid är begränsat måste det ransoneras, och bara användas till de utsläppskällor som är svårast att ställa om eller helt enkelt avveckla. För nationalekonomer finns en enkelt lösning: inför en global koldioxidskatt och låt marknaden lösa resten. Det är dock en farlig väg att gå, inte minst på grund av den osäkerhet det skapar. Vilka industrier kommer att göra de investeringar som krävs för att minska utsläppen om det finns en möjlighet att helt enkelt begrava dem i stället? Vad händer om cement- och stålindustrin bestämmer sig för att satsa på CCS och utrymmet att lagra all den infångade koldioxiden visar sig inte räcka?
Diskussionen om CCS är inte unik på något sätt. Tvärtom uppstår liknande frågor runt nästan alla ”lösningar” som presenteras i klimatdebatten. Var för sig kan nästan varje åtgärd avfärdas som ”för lite, för sent”, och i värsta fall en farlig distraktion. Men den inställningen blir alltmer farlig i takt med att tiden rinner i väg. Klimatkrisen är ett nödläge, och som sådant kräver den att vi prövar alla möjligheter och utforskar oprövad teknik. Det farligaste vi kan göra är att lägga alla ägg i samma korg.
Just eftersom alla teknologier har sina begränsningar är det synd att debatten ofta fastnar i frågan om vi bör använda dem snarare än hur. Mycket energi läggs på att argumentera för eller mot allt möjligt – kärnkraft, vindkraft, elbilar, biobränslen och så vidare – snarare än att visa hur de kan passa in i en strategisk helhet i ett nationellt och globalt perspektiv. Genom att presentera enkla lösningar i form av en specifik mirakelteknologi eller en global koldioxidskatt bidrar debattörer som John Hassler knappast till att bryta det mönstret.
