Det är en paradox, men 2015 har varit ett dåligt år för IS. Nyligen intog kurdiska styrkor staden Sinjar som binder samman IS viktiga fästen i Mosul och Raqqa. Irakiska styrkor har inlett en ny offensiv och en av IS viktigaste inkomstkällor, oljan, hotas av amerikanska flyganfall. IS förlorar mer mark än den erövrar. Terrorattentaten i Beirut, Sinai och Paris kan just vara bevis på att terrorgruppen håller på att förlora kriget i Irak och Syrien.
Nyligen varnades president Obama för att USA:s drönarprogram utgör det främsta rekryteringsverktyget för al Qaida och IS/Daesh. Drönarkrigets civila offer väcker en ilska som terroristerna utnyttjar. Intervjuer med tillfångatagna IS-soldater bekräftar bilden av fattiga män som varken lockas av religion eller äventyrslystnad utan som drivs av hat mot USA:s ockupation av Irak och det sekteristiska våldet. Attackerna mot Paris är IS strategi för att provocera väst till militärt våld, med civila offer, som kan visas upp för omvärlden. Därför måste vårt svar föregås av en analys av orsakerna till terrorismen och konsekvenserna av nya militära upptåg för vår säkerhet.
Terroristerna valde noga ut sina måltavlor i Paris. De angrep inte staten. Istället slog de till mot det progressiva Paris. I förra årets kommunval fick Socialistpartiet 44% av rösterna i området runt Bataclan och Vänsterfronten blev större än högerextrema Front National. De som miste livet i Paris var både emot IS terror och Front Nationals rasism. De vägrade acceptera extremisternas svartvita världsbild där islam är oförenlig med ”västerländska” värderingar. Att IS och Europas fascister korsbefruktar varandra bekräftas av det antimuslimska våld som sveper över Europa efter Paris. Enbart i England har mer än 100 attacker mot muslimer ägt rum. Liknande utveckling ser vi i Frankrike, Sverige och USA.
Den som vill förstå attackerna i Paris kan inte blunda för de bakomliggande sociala faktorerna. De ungdomar som radikaliseras tillhör socialt, politiskt och ekonomiskt marginaliserade grupper i Europa. De är samhällets förlorare som svartmålas och misstänkliggörs av etablissemanget. I Frankrike har en sekulär tradition utnyttjats för att särskilt attackera muslimer, samtidigt som republiken, med sin brutala koloniala historia, deltagit militärt i Libyen, Mali och nu i Syrien. Det är dessa faktorer tillsammans som kastar unga fransmän i armarna på IS.
Hittills har den svenska reaktionen på attackerna i Paris präglats av en naiv ”feel good”-populism. Regeringens och Allianspartiernas bekväma lösning på den blodiga konflikten är rent militär. Det är naivt att tro att militära insatser stoppar terrorismen, när själva dess orsak är en fjorton år lång ockupation bestående av som mest 260 000 amerikanska soldater. Kampen mot IS, i Mellanöstern och Europa, kräver en ny säkerhetspolitisk strategi som sätter vanliga människors trygghet högst på dagordningen. Kampen mot såväl högerextrem som jihadistisk terror måste gå hand i hand med att försvara våra fri- och rättigheter och att motverka splittring längs etniska och religiösa linjer. Utanför Europas gränser, kan Sveriges bidrag inom ramen för ett FN-mandat vara mycket mångfasetterad. IS är en produkt av Väst-stödda diktaturer, avsaknaden av grundläggande politiska friheter och IS förmåga att rekrytera desperata människor i kollapsade samhällen. Sveriges historiskt starka ställning som biståndsland kan användas för att återuppbygga sönderslagna samhällen för att på sikt stoppa återväxten av terrorism. Skolor, sjukhus, arbetstillfällen och andra vitala samhällsinstitutioner är långt effektivare vapen mot terrorism än några JAS-plan.