Vänsterpartiets framtidskommission har nu levererat en slutrapport som kommande partiledning kan ta ställning till. Men förändringsarbetet för att Vänsterpartiet ska bli en kraft att räkna med, har precis börjat. Sverige har förändrats, det stora socialdemokratiska parti som närmast prenumererat på regeringsmakten finns inte längre. Därför är det särskilt angeläget för Vänsterpartiet att bygga en ny självständig identitet och axla en större roll än tidigare. Vi kan inte längre vara parlamentets lilla vänsterkraft som har rätt egentligen.
SCB:s senaste mätning visar låga siffror för S, det är anmärkningsvärt att Vänsterpartiet i det läget inte ökar mer. Vi har en stor uppgift framför oss, och vi kan inte reducera oss själva till antingen samarbetspartner eller blåslampa till Socialdemokraterna. Frågan om samarbete är ständigt het inom Vänsterpartiet. Visst är det en fråga värd att diskutera. Men just nu är vi faktiskt i opposition, S har inte ens bjudit upp till dans. Så kanske ska vi lägga den frågan på hyllan ett tag och börja jobba med oss själva. Höjden av radikalitet inom Vänsterpartiet är att markera mot samarbetet och S. Säger man att man ogillar detta så är hälften vunnet internt. För mig räcker inte det. Nu måste vi gå djupare och längre än så om vi vill vara ett radikalt reellt alternativ i svensk politik.
Framtidskommissionen har föreslaget ett antal åtgärder. Vänsterpartiet fastnar allt för ofta i formfrågor och frågor med marginella betydelser. En av de vanligaste diskussionerna inför kongressen om huruvida vi ska döpa strategidokumentet till strategi eller om det ska heta någonting annat istället. Kalla det vad ni vill. Bara vi fattar beslut om ett antal frågor och sedan går ut och gör dokumentet verkligt. Vänsterpartiet måste hänga ihop och inte spreta åt alla håll som det gör i dag. Vi medlemmar ska inte bli några robotar men fler måste kunna svara på frågan: Vad vill vänsterpartiet? Det yttersta ansvaret för att det ska finnas en röd tråd i vårt arbete ligger på partiledningen. De måste formulera ett projekt och vara ute i partiet och lyssna och förankra det. I dag har vi delvis en partiledning som hellre markerar vad just de vill göra i partiledningen som individer, snarare än vad partiledningen som kollektiv vill med Vänsterpartiet. Framtidskommissionen föreslår ett mentorskap för kommande partiledning där man ansvarar för kontakten med distrikten. I framtiden tror vi att det vore en bra idé att minska antalet ledamöter och i stället använda de frigjorda resurserna till satsningar på distrikten.
Vänsterpartiet är bra på att debattera frågor som kan vara viktiga rent principiellt men som sällan berör många. Exempelvis frågan om Libyen eller om surrogatmödraskap. Sämre är vi på att formulera en socialistisk strategi, tala om makt och ägande och om hur vi ska utveckla vår ekonomiska politik. Det är områden som utgör grunden till vårt existensberättigande och därför måste vi bli bättre på att ta oss an detta. En politik för det nya arbetslivet innebär att skolan måste ta ett större ansvar för yrkeselevernas rätt till adekvat utbildning. Kärnämnena ska vara kvar och omfatta alla. Men vi måste komma med förslag som innebär att yrkeselever får en starkare ställning på arbetsmarknaden. Där är arbetsplatsförlagd utbildning ett sätt.
I slutet av nittiotalet påstod många makthavare att de var feminister, i dag är det nästintill ett skällsord. Det ska Vänsterpartiet inte backa för. Tvärtom så ska vi se till att lyfta de frågor som många kan beröras av som äldreomsorg, arbetsvillkor och sexualiserat våld. Avslutningsvis vill jag säga att det viktigaste är att vi lyckas gå från ord till handling. Våra företrädare säger nu ofta: ”vi måste vara mer offensiva”, ”vi måste börja prata så att folk förstår”. Istället för att säga det så måste vi bara göra det. Börja prata så att folk förstår, och bygga det offensiva Vänsterpartiet.
