För många män har det varit svårt att medge det: men kvinnokraven har stått för många av nittonhundratalets verkliga framsteg.
Rätten att vara med sina barn. Rätten att kunna gå till jobbet eller studera fast man har barn. Rätten att kunna bestämma när och om man vill ha barn. Rätten till en egen sexualitet. Rätten att slippa frukta andras sexualitet. Rätten att gifta sig utan föräldrars samtycke och möjligheten att kunna leva ihop utan arv i bagaget. Möjligheten att skilja sig och leva själv.
De kallas kvinnokrav, som för att sorteras undan i ett hörn av speciella saker. Men på något sätt är det just de kraven som säkrast prickar in det som gjort samhället mänskligare.
De har ibland avfärdats som barnsligheter, men de är nästan alltid de krav som skapat vuxnare individer, män och kvinnor som tar ansvar gentemot varandra och gentemot sina barn.
De har varit en motor bakom utvecklingen till det som gjort Sverige speciellt. Och de har fött ständigt nya, och oberäkneliga konsekvenser. Ur den kvinnosaksdrivna utvecklingen har annat spirat. Ur dagisen kom en ny syn på barn – barnen blev plötsligt också människor som inte bara skulle förvaras eller inskolas. Ur den så kallade sexuella revolutionen kom också bögarnas och flatornas revolution.
Kvinnokraven har genomförts mot många mäns – och vissa kvinnors – motstånd. Idag är det förstås inte många som vänder sig emot dem. Politisk kamp tenderar att fungera så: i efterhand hyllar alla pionjärerna, men när de utförde sitt arbete blev de bespottade, utmålade som extremister, fiender till sammanhållningen. Därför behövs pionjärer. Därför behövs organisationer.
Det finns de som har svårt att medge det, men kvinnorörelse och arbetarrörelse har, trots sina högst verkliga förhinder, gått hand i hand under hundra år. Just de epoker som vi förknippar med feministiska framstötar är också år då arbetarrörelsen attackerar. Det var 10 och 20-talets strejkrörelser, rösträttskamp och fredsdemonstrationer som tvingade fram rösträtt och arbetsrätt. Det var 30-talets folkhemsbygge som låg bakom familjepolitiken och förskolan. Det var andra vågens feminister i kombination med en expanderande offentlig sektor som på 70-talet tog stora steg i mot den barnomsorg och arbetsliv vi har idag och som sjösatte den statliga jämställdhetspolitiken. Och det var 90-talets tredje våg av feminism som bröt igenom taken i staten och i de politiska organisationerna.
De kommer aldrig helt att flyta ihop, kvinno- och arbetarrörelsen. De är två, inte ett. Men när de vänder varandra ryggen blir båda sämre. De blir politiskt impotenta. När arbetarrörelsen inte hör kraven om ökat inflytande och tillräckligt med resurser till den kvinnodominerade offentliga sektorn blir den tandlös, ett lätt offer för borgerlig skattesänkarpolitik. När feminismen ger upp om arbetarrörelsen förlorar den sin genomslagskraft och blir ett lätt offer för akademism.
Det är dumt att påstå att samhället inte har blivit bättre de senaste 100 åren. På många sätt fråntar det ju alla kvinnokämpar frukten av deras möda. Vad framsteget visar är ju att det går att förändra. Det bevisar inte alls att man skall vara liknöjd med det halvfärdiga.
Det har gått oerhört mycket framåt de senaste 100 åren. Men människor lever inte med 1910 i kroppen, utan 2010. Det är för djävligt idag att kvinnor skall vara rädda för våldtäkter. Det är oacceptabelt idag att det vi kallar kvinnojobb är utslitande, underbetalt och lågt värderat. Det är frustrerande idag att kvinnor och män uppfostras till två vitt skilda varelser, som ändå ska leva med varandra.
Därför ber vi idag bara om en sak: 100 år till av kvinnokamp. För att arbetarrörelsen behöver det. För att män och kvinnor kommer att tacka oss för varje framsteg. Och för att samhället ännu inte är tillräckligt mänskligt.
Nästa 100 år gör vi slut på resten av problemen.
