Kollade du jobbmejl i mellandagarna? Risken är ganska stor att du gjorde det, åtminstone om du tillhör dem som brukar jobba vid ett skrivbord. I en undersökning från Jusek häromåret sa 35 procent av tjänstemännen att de förväntas vara nåbara på fritiden. Ännu fler håller kontakten med jobbet utan att det är ett direkt krav.
Sådant är 24/7-arbetslivet i tjänstemannasektorn. Det beskrivs ofta som en konsekvens av teknologi, men handlar i grund och botten om pressen från massarbetslösheten. Den pressen gör att vi blir besatta av att prestera, fastän vi egentligen identifierar oss allt mindre med våra arbeten. För att värna våra karriärer – för att kunna hoppa vidare när kontrakten går ut – vill vi framstå som passionerade med det vi håller på med. Då samlar vi semesterdagar på hög, jobbar mängder med övertid och är ständigt beredda att ha kontakt med arbetsplatsen, oavsett tid på dygnet. Vi förväntas säga bara snälla saker om arbetsgivaren på Facebook, och vet sällan om det är jobb eller privat när telefonen ringer. Att försöka separera arbete och fritid verkar allt mer lönlöst.
Är således allt motstånd uppgivet? Nej! En liten by som befolkas av envetna gall… fransmän vägrar att ge upp. I dagarna har medier över hela världen rapporterat om den nya franska lagstiftningen som kan tvinga arbetsgivare att sluta mejla på helger och kvällar. Större företag måste antingen förhandla fram en policy tillsammans med facket, eller ta fram en på egen hand.
Nej, det handlar inte om att ställa sig på samma sida som digitala analfabeter eller latmaskar. Enligt en ny rapport från TCO:s tankesmedja vill också ungdomar ha en tydlig gräns mellan arbete och fritid. Och flera moderna, privata företag (Huffington Post, Volkswagen) tar egna initiativ för att begränsa den ständiga tillgängligheten. Ur deras perspektiv handlar det om att inte (bokstavligen) ta kål på sina anställda. Eller för den delen: att låta de anställda ta kål på sig själva.
TCO och Saco verkar ha hört talas om problemet, men pratar fortfarande naivt om ”balans mellan arbete och fritid”. Den bilden leder fel: det handlar inte om att få två storheter att väga jämnt, utan om att överhuvud taget lyckas urskilja vad som är vad. Om att ha fritid – och veta när den inträffar. Kan man tänka sig en mer grundläggande facklig uppgift än att klargöra vad som är arbete och vad som inte är det?
När facket inte gör det, så får istället var och en lära sig att hantera stressen som plingen i mobilen skapar. Vi går till karriärcoacher och får tips om digitala pauser och hur vi organiserar tiden effektivare. Misslyckas vi är det förstås vårt eget fel: det har hunnits med ganska många debattvändor om mammor och pappor som tittar ner i sina mobiler när de är med sina barn. Men sannolikt är det inte kompisarna de chattar med, utan arbetsgivaren. Så på detta område, precis som på andra – varför inte kollektiv handling? Det är en fajt som måste tas. Pratet om sex timmars arbetsdag kommer till exempel att kännas helt irrelevant för alla som upplever att den formella arbetstiden ändå inte har någon som helst betydelse.
En del tjänstemän säger förstås att det är skönt att vara uppkopplad. Känslan av att det kanske tickar in viktiga mejl som man inte kan se är också stressande. Och visst är det lätt att förstå att det är skönt att förbereda jobbet på söndagskvällen så att man ligger lite före, eller att äntligen kunna koncentrera sig hemma i soffan när barnen har somnat. Men den tillfredsställelsen handlar ju bara om att det är tillfredsställande att lyckas hantera en hopplös situation. Jobbveckan ska kunna börja på måndag morgon. Och om man bara kan koncentrera sig hemma i soffan, är det de surriga kontorslandskapen som måste bort.
Det är inte heller svårt att förstå att man vill fortsätta vara ständigt tillgänglig om alla andra är det – precis som man vill kunna välja skola eller flyga om ”alla andra gör det”. Det betyder oftast inte att man skulle ogilla om alla, samtidigt, anpassade sitt sätt att leva. Att ändra saker kollektivt är annorlunda än att göra det på egen hand. ”Mitt eget val” att läsa mina jobbmejl hemifrån kommer alltid att vara en press på någon annan att göra samma sak. Därför är det rätt att lagstifta (eller förhandla) om hur företag får bete sig mot sina anställda. Det handlar inte bara om att vi blir sjuka av stress. Det handlar också om hur vi vill att samhället ska vara – ska vi inte ha tid till annat än lönearbete? Vill vi ha ett samhälle där alla ständigt tänker på säljandet av sin arbetskraft? Kampen för fritiden borde vara en av 2010-talets viktigaste. Vem tar den?
Foto: Pabak Sarkar/Flickr
