Vid utrikesnämndens möte den 4 mars meddelade regeringen att Sverige erkänner Kosovos ensidiga självständighetsförklaring. Sverige ansluter sig nu till de länder som godtar att ett land delas i strid med folkrätten, utan förankring i FN-systemet. Nu hotas den bräckliga freden på Balkan och de etniska minoriteterna i Kosovo. Vänsterpartiet säger därför nej till ett svenskt erkännande.
Erkännandefrågan handlar inte om att ta ställning för eller mot någon av parterna, utan om att upprätthålla grundläggande principer för de internationella relationerna. Den ensidiga självständighetsförklaring som gjorts av Kosovo tar inte hänsyn till internationell rätt. Den strider mot FN:s resolution 1244, som fastslår att Kosovo är en av FN erkänd del av Serbien. Vidare strider den mot FN-stadgan, som föreskriver respekt för alla medlemsländers territoriella integritet. Att, som i det aktuella fallet, med våld avstycka en del av en stat mot denna stats vilja är helt enkelt olagligt.
Att USA var ett av de första länderna att erkänna Kosovos självständighet var väntat. Att flera av EU:s ledande stater så snabbt följde efter är mer oroande.
Det opportunistiska agerandet i fallet Kosovo riskerar att slå tillbaka. Man riskerar att skapa ett prejudikat för hur andra olösta konflikter ska lösas, för Kosovo är inte på något sätt unikt. De som nu stressat fram ett erkännande av Kosovos (förvisso under lång tid framöver illusoriska) självständighet, skulle aldrig drömma om att tillämpa samma regler för Republikanska Srpska i Bosnien, Baskien i Spanien, Abchazien i Georgien eller Tjetjenien i Ryssland, för att nämna några exempel i Europa. Det enda som skiljer Kosovo från de andra exemplen är att utbrytningen har supermakten USA:s aktiva stöd. Då får även folkrätten vika.
Resolution 1244 gav provinsen Kosovo en omfattande autonomi under serbisk överhöghet. Till skillnad mot Kosovo så var exempelvis Kroatien, Slovenien och Montenegro, idag tre självständiga stater, delrepubliker i det federativa Jugoslavien. De hade alla konstitutionell rätt att begära utträde ur federationen om en majoritet av befolkningen så önskade. Kosovo hade inte, och bör inte heller nu ha, samma ensidiga rätt att lämna Serbien.
Efter många år av internationell närvaro är Kosovo inte en fungerande stat och inte heller ett rättssamhälle. Situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna är katastrofal, vilket bland annat Europarådet påtalat upprepade gånger. Sen denna serbiska provins hamnade under USA:s och Natos kontroll för knappt tio år sedan har 100.000-tals serber, romer och andra etniska minoriteter fördrivits från Kosovo. Sådana övergrepp skulle under normala omständigheter snarast ha gett upphov till hårda internationella sanktioner. Romerna, liksom den serbiska minoriteten, lever idag till stor del åtskilda från resten av befolkningen i Kosovo och har av säkerhetsskäl en starkt begränsad rörelsefrihet.
Vi är samtidigt medvetna om det förtryck som drabbade Kosovo-albanerna under serbiskt styre. På sikt är det svårt att se andra lösningar än ett självständigt Kosovo, men en sådan statsbildning måste i så fall bildas inom folkrätten ramar och utan att det hotar freden på Balkan. Respekten för folkrätten och alla parters intressen borde ha resulterat i fortsatta förhandlingar för att nå en hållbar lösning. Det omsorgsfulla agerande som Carl Bildt efterlyste för några veckor sedan borde ha inneburit att även Serbien fanns med i en långsiktig lösning.
Mot denna bakgrund är det omöjligt för Vänsterpartiet att förorda ett svenskt erkännande av Kosovo. Sverige riskerar nu att bli en av de stater som bidrar till ökad oro på Balkan och en ytterligare urholkning av folkrätten och FN:s ställning.
