Strejkens mål, att göra notan för nedläggningen dyr, uppnåddes med råge: Stängningen av AEG–fabriken i Nürnberg beräknas kosta den svenska vitvarujätten minst 2,3 miljarder kronor.
I januari strejkade de 1 750 anställda vid AEG i Nürnberg, sedan 1994 ägt av Electrolux, i åtta veckor för att få ett ”socialt kollektivavtal”. Uppslutningen bakom de strejkande var stor i Nürnberg. Kommunen, kyrkan, föreningslivet, till och med det lokala fotbollslagets supporterklubb stödjade fackklubben och uppmanade till en köpbojkott av AEG–produkter.
– Ledningen för Electrolux skulle få veta att det skulle bli dyrare för dem att stänga i Nürnberg än att fortsätta produktionen, kommenterar Harald Dix, metalklubbens ordförande vid AEG–verket i Nürnberg årets strejk. Och det blev det – vi fick stora pengar, och ingen jävel här köper längre deras produkter.
Fabriken stängs
Dix berättar att uppgörelsen med Electrolux firas som en seger, trots att fabriken faktiskt stängs snart. Vreden över koncernledningens arroganta hållning var stor, inte minst därför att fackklubben först erbjudit koncernledningen att gå med på lönesänkningar, förlängda arbetstider, slopade löneförmåner etcetera, för att rädda så många jobb som möjligt. Det var inte många klubbmedlemmar nöjda med. Och koncernledningen sa blankt nej. När Electrolux även ville snåla på avgångsvederlagen, bestämde man sig för att strejka.
– Vi fick inse att vi inte kunde förhindra stängningen, men vi ville ändå skicka ett budskap till Electrolux: Vi ger oss inte utan motstånd, säger Dix. Strejken har faktiskt visat att vi kan göra produktionsflytten sur för dem. Tänk dig, enskilda kollegor får ut så mycket som fem till sex miljoner kronor per skalle. Det är ju som storvinsten på lotto.
IG Metall radikaliserat
Tyska IG Metall, med 2,4 millioner medlemmar, har på senare tid märkbart radikaliserats. När strejken i Nürnberg pågick, gick förbundsstyrelsen ut och blåste till strid mot dagens ”industrifeodalism”. 1990-talets defensiva kompromisspolitik, ”allians för arbete”, har man lämnat bakom sig och öppet hotat med strejk om arbetsgivarna vågar röra vid gamla överenskommelser om arbetstidsförkortningar.
Enligt Dix har man i Nürnberg lärt sig läxan att defensiva förhandlingar idag gör mer skada än nytta.
– Under de senaste åren har vi släppt för mycket i slutna förhandlingar. Här hos oss har folk tröttnat på det. Vi får inte längre ge dem något över huvud taget utan motstånd.
Electrolux har under de senaste åren stängt sju fabriker i Europa och systematiskt flyttat produktionen från Väst- till Östeuropa. I Sverige drabbades år 2004 de 500 anställda vid dammsugarfabriken i Västervik. Produktionen i Motala och Mariestad har skurits ned. De berörda europeiska fackförbunden är mycket medvetna om denna utveckling och bildade i fjol ett koordineringsutskott på europeisk nivå för att bekämpa Electrolux’ nedläggningsplaner. Arbetet i detta utskott fungerade enligt Dix bra – tills man skulle gå över från snack till handling.
Sverige på tur
– Våra kollegor i Polen och Italien visade sin solidaritet, men kunde inte göra mycket konkret. Svårast var det att berätta för svenskarna att det här inte var något tyskt problem, utan något som berör alla Electroluxanställda, menar han.
Ironiskt nog så är det just den svenska fabriken i Torsvik som står näst på tur. I slutet av april sades 162 av fabrikens 190 anställda upp. Medan de svenska Electroluxanställda teoretiskt sett hade haft möjlighet att gå ut i en solidaritetsstrejk i januari, så råder nu fredsplikt. Electrolux uppger att kostnaden för att stänga Torsviksfabriken blir blygsamma 60 miljoner kronor, mycket tack vare omställningsavtalet mellan LO och Svensk Näringsliv som ger max 19 000 kronor till anställda som blir uppsagda på grund av arbetsbrist.
– Vi ska inte ge dom något utan motstånd
I januari i år gick arbetarna vid Electrolux fabrik i tyska Nürnberg i strejk. Flamman har talat med strejkledaren Harald Dix, som berättar att vreden bland arbetarna över koncernledningen var så stor att en strejk blev ”oundviklig”.