Viktor Tjerneld var i Malmö på första maj och lyssnade på mitt tal. I Flamman (12/5) misstolkar han mitt avsnitt om kulturpolitiken och dessutom väljer han att osynliggöra mig genom att kalla mig för ”talaren” istället för vid namn. Jag välkomnar om vi kan väcka en kulturdebatt inom vänstern för den verkar ha fastnat någonstans under fildelningsdebatten.
I mitt tal i Malmö lyfte jag vikten av att tala om kulturpolitiken. Kulturpolitiken i Sverige har idag mer ett drag av att bevara än att spränga gränser, provocera och driva samhället framåt. I debatten pratas om fria entréer och operahus, samtidigt som elevernas möjlighet att uppleva och, inte minst, skapa kultur begränsas kraftigt genom att degradera värdet på de estetiska ämnena. Skolbibliotek och skolbibliotekarier är snart rariteter. Vissa musikartister censureras av kommunala tjänstemän. Vi har en regering som vill förstaliga och begränsa public service och en kulturminister som öppet dikterar villkoren för vad som är konst och inte.
Jag menar att vi inom vänstern ibland, omedvetet, tagit över en konservativ kultursyn. Mitt huvudbudskap var därför att vänstern måste gå i bräschen för en allas kultur. Kulturpolitikens uppgift ska givetvis vara att stödja kultur som inte klarar sig på egen hand. Men kulturpolitikens uppgift ska också vara att demokratisera den goda smaken genom att stödja all sorts kultur. Det ska inte vara finare att lyssna på Schubert, se en pjäs av Lars Norén eller läsa Anna Karenina än att titta på Twilightfilmerna, lyssna på Eric Saade eller måla graffiti. Om vi river kulturbarriärerna och välter omkull de piedestaler som vi alla varit med om att bygga upp, så kan vi skapa en demokratisk kultur. Det handlar inte om att sätta några kulturformer mot varandra.
För att vara övertydlig: jag menar inte att kulturpolitik handlar om att låta ”folket” avgöra vilken som är den bästa kulturen. Jag menar att kulturpolitik handlar om att inte vara smakdomare utan låta all kultur blomma, det måste finnas plats för både Banksy och Bengtzing. Liksom för Tjechov och den där feministiska performancekonsten som Göran Hägglund avskyr. För det är liksom det som är vitsen med bra kultur, man hatar den eller älskar den.
Det är beklämmande att läsa hur fördomsfullt Tjerneld uttrycker sig om att en frisör inte bara är oförmögen att bedöma kultur utan också totalt ointresserad av den. Är det bara de som har konstnärlig utbildning som ska ha rätt att göra bedömningarna om kultur? Om så är fallet utestänger han en stor del av befolkningen. Det är också beklagligt att Tjerneld verkar tro att jag helt aningslöst tar upp kulturpolitiken i mitt första majtal.
Att skola arbetarklassen innebär inte att vi ska skolas i ”rätt” litteratur, teater, musik. Jag tycker att det är betydligt viktigare att man läser Camilla Läckberg än inte läser alls. En mycket stor andel, framför allt män, inom LO-kollektivet läser idag inte alls. Min läslust väcktes inte av Selma Lagerlöf, utan av Viveca Lärn.
Tjerneld är själv teaterregistuderande och skriver: ”Vi behövs för att ta spjärn mot Idol-jurys, Extreme Make-Over och Bonde söker fru.” Det är precis den sortens tankar om bra och dålig kultur från gammelvänstern som jag vänder mig emot. En vänster som menar allvar med att vara en folklig vänster kan inte stå i ett hörn och peka finger åt alla som gillar Idol-Darin eller läser Harlequinromaner.
Jag vill att det ges mer plats inte bara för att uppleva kultur utan också till att skapa kultur. Det kan handla om öppna väggar för graffiti, stöd till fria teatergrupper eller satsningar på unga filmare. Det är så kulturen kan leva och vara samhällsförändrande.
