Titeln Vi som aldrig sa hora kan reta gallfeber på vem som helst. Det osar självömkan och harmsen anklagan om Ronnie Sandahls debut. Marknadsföringen av boken pekar i samma rikting. Tanken bakom titeln är att kvinnor minsan ljuger när de säger att de vill ha snälla män och att det därmed är synd om snälla män eftersom de aldrig får ligga. Det är en ganska trubbig analys av kärleken och könsmaktsordningen. Men faktiskt finns det något intressant just i denna trubbighet. Ronnie Sandahl har gjort en mycket fin skildring av det könssegregerade samhället där pojkar och flickor till stor del möter varandra bara som objekt för romantiska eller sexuella fantasier. Flickböcker som drömmer om Mannen har vi sett förut. Det här är en pojkbok som drömmer om Kvinnan. Det känns lite nytt.
Boken handlar om unga människor i en liten småstad. De vill förverkliga sig och förälska sig. Sandahl presenterar tre pojkarketyper: han som aldrig får komma nära tjejer, han som sexualiserar dem och han som romantiserar dem. Sedan placerar han en flicka mitt ibland dem. Hon skildras som bifigur trots att hon är mycket central för handlingen. En blomsterbukett på middagsbordet. Men just för att porträttet av henne kommer i fragment och i förbigående blir det ett av de mest intressanta. Ensam och trasig längtar hon efter verklig intimitet. Pojken som beundrar henne och pojken som ger henne fysisk närhet är bara två halvtaskiga substitut. Hon använder dem för tillfällig lindring. Genomgående över sidorna kämpar både flickor och pojkar vilset för kärleken, med de bästa intentioner. Genomgående behandlar flickor och pojkar varandra bara som medel, utan att veta bättre. Men huvudpersonen Hannes har ingen förståelse för de andra. Han är bitter för att tjejerna väljer killar som behandlar dem illa och reflekterar inte över att han själv väljer tjejer som behandlar honom illa. Hans egna tabbar har komplexa psykologiska förklaringar. Tjejernas misstag förklaras med kvinnlig mystik: ”Så där gör tjejer”.
Man kan undra om Ronnie Sandahl ser det som Hannes inte ser? Är det ensidiga perspektivet ett medvetet sätt att gestalta problemet med det segregerade sociala eller är det helt enkelt ett uttryck för total och oreflekterad identifiering med huvudpersonens distanserade ideliserande? Mitt tips är att ducka för den frågan. Bestäm själva. Då är Vi som aldrig sa hora läsvärd.