Just nu förhandlar de borgerliga partierna i Norge om att bilda regering. Allt pekar på en ny norsk regering med Höyre i spetsen, följt av Fremskrittspartiet, Venstre och Kristeligt Folkeparti. Den sittande regeringen bestående av Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet förlorade efter åtta år vid makten.
Många liknar valrörelsen i Norge med valrörelsen i Sverige 2006. Vänstertankesmedjan Manifest Analyse har till och med haft en samlingssida på temat ”så här ser det ut i Sverige” inför valet. Höyre har medvetet positionerat sig som en högerversion av Arbeiderpartiet. Man har exempelvis valt att inte göra hårda utspel kring arbetsrätt och facket.
Möjligen kan också det låga valdeltagandet i Norge indikera att människor inte sett så stora skillnader mellan blocken. Det har helt enkelt inte känts viktigt nog att gå och rösta.
Att Sosialistisk Venstreparti, samtidigt som partiet faktiskt drivit igenom en rad reformer i regeringsställning, har förlorat på att sitta i regering står helt klart. Partiet har halverat sig på några år och klarade sig med ett nödrop från att hamna under Norges motsvarighet till riksdagsspärr. (Partiledaren Audun Lysbakken gick ut i en valspurt och vädjade till dem som vill att det ska finnas ett parti till vänster om socialdemokratin att rösta på SV). Kanske har SV-veteranen Stein Ørnhøi en poäng när han säger till norska Klassekampen att ett vänsterparti som ger sig in i regeringssamarbete bör ha minst 10-15 procent för att kunna ställa hårda krav och ha marginaler att förlora väljare.
Men det har också funnits andra problem hos SV. Otydlighet kring vad som egentligen är partiets politiska projekt och varför SV behövs och dålig förankring i en bredare arbetarklass är något som bedömare talar om.
Att dessutom framför allt ungdomsförbundet för något år sedan började svaja och genom att skriva spaltmeter efter spaltmeter om att poliser inte bör bära hijab och att små pojkar inte bör omskäras utnämnde det till stora stridsfrågor var inte heller särskilt lyckat. I värsta fall kan det ha bidragit till förflytta fokuset i debatten på ett sätt som snarast gynnat Fremskrittspartiet.
Här finns några viktiga lärdomar i det norska valet. Att ett rasistiskt parti hamnar i regeringen är nytt och djupt obehagligt för både Sverige och Norge. Men det beror inte på att norrmännen har blivit mer rasistiska. Tvärtom gör Fremskrittspartiet ett riktigt dåligt val och backar från nära 23 procent i Stortingsvalet 2009 till dagens 16,3 procent. I stället beror det på att de borgerliga partierna i Norge behöver Frp för att kunna bilda regering och på att det räknas som okej för exempelvis liberala Venstre att sätta sig i en regering med Fremskrittspartiet, något som partiet tidigare sagt sig inte velat gå med på. Det finns alltså allt att vinna på att inte låta debattklimatet förskjutas åt det håll som främlingsfientliga krafter vill inför valet i Sverige om ett år. En tydlig och bred antirasistisk rörelse är viktigt. Men för vänstern och arbetarrörelsen är det också viktigt att vara tydlig med sin egen politik och att ha självförtroende nog att lita på att väljarna tycker den är intressantare än polisers klädsel och andra pseudodebatter som kan tänkas dyka upp.
