Många förväntade sig, när Lars Ohlys ordförandeperiod i vänsterpartiets startade, att det skulle bli en stillastående parantes i vänsterpartiets historia. De har inte fått rätt. Det intensiva arbete som försiggåtts bakom kulisserna blir nu allt mer tydligt.
Först kom en omorganisering i riksdagsgruppen. Vänsterpartiets notoriska tendens att ta upp alla frågor på en och samma gång och låta enskilda parlamentariska ledamöter bestämma vilken vikt en fråga i praktiken skall ha – avslutades när partistyrelsen beslutade prioritera fyra områden: välfärd/äldrepolitik, arbetsmarknad/fackligt, miljö, och ekonomisk politik.
Sedan var det dags att tänka om i kommunikationen med väljarna. Den nya informationsplanen från Lindahl-Persson söker inte bara, som en del kommentatorer skrivit, att lägga ny kosmetika på vänsterpartiet, utan förändra partiet inifrån – från ett förvaltande makthavarparti till ett vardagsnära rörelseparti.
Därefter, inte lika uppmärksammat, förändrades förhållandet till den fackliga kampen med den nya facklig-politiska plattformen. Medan vänsterpartiet fram till 2004 främst hade arbetsmarknadspolitiska lagstiftningskrav syftar plattformen till att skapa en facklig strategi, inte grundad på partiegoism, utan på sakfrågor. Det fackliga arbetet lyfts in på den politiska kartan – facket ses som grundläggande för möjligheten att förverkliga en rättvisepolitik. Analysen från de som skrivit plattformen är att en fackföreningsrörelse under attack från den borgerliga regeringen behöver stöd för sin existens, snarare än ett vänsterparti som står vid sidan av och ”recenserar i frågor som är (de fackliga reds. anm) medlemmarnas sak att besluta om”.
Med kommun- och landstingsdagarna i Nässjö hamnade så det lokala arbetet i fokus. Vad de nu välkända exemplena från Holland och Norge betyder är olika saker. I det första fallet att vänsterpartiets egna arbete med att nå människor och förändra lokalt kan få en vitamininjektion. Försök med dörrknackning pågår nu lokalt. I det andra fallet att vänsterpartiet söker ta fajten mot marknadsliberalismen tillsammans med andra organisationer. Måndagen efter Nässjö-konferensen inbjöd v till en bred front mot regeringens politik.
Det händer alltså saker, men de som någon gång skriver vänsterpartiets historia i framtiden borde notera en skarp skillnad mot perioden 1999-2006, då huvudkonflikten stod mellan partiets höger och vänster – om den ekonomiska politiken främst. Den nuvarande processen både handlar om andra saker, och är omöjlig att placera in på den höger-vänsterskala som präglat vänsterpartiet.
Det går att se en gemensam linje i alla försök till förnyelse som nu pågår. Bort från ett spretigt helparlamentariskt parti som inte hade tid att organisera människor. Bort från ett parti som ofta ansåg sig veta bättre än vanligt folk. Till ett parti som öppnar sig för alla intresserade av att bryta nyliberalismens kalla hand över Sverige, och vågar lyssna de frågor människor utanför den genompolitiserade kretsen är upptagna av. Ett parti som som både kan skapa små segrar och vågar tänka större – ett socialistiskt folkrörelseparti.
Jag tror att det är precis vad vänsterpartiet behöver. Och inte bara vänsterpartiet, utan Sverige. Problemet för vänstern i bred bemärkelse idag är inte att det saknas radikala förslag, utopier, eller program. Problemet är att det saknas handling, rörelse, resultat. De gamla folkrörelserna har vittrat ned, tappat medlemmar, styrka och självförtroende. Effekter på det politiska medvetandet i hela befolkningen är stora. De flesta människor har slutat tro på förändring genom vänstern – hör man folk predika i åratal om att en annan värld är möjlig utan att se ett spår av förändring blir det så.
Därför håller jag inte med America Vera-Zavala som i förra veckans Flamman inte ser något positivt i vänsterpartiets utveckling och istället anser att v blivit ”mini-sossar” som inte vågar diskutera radikala krav. Lösningen på en situation där det inte händer tillräckligt mycket är inte att ropa 500.000 jobb i offentlig sektor, utan att ta strid mot den borgerliga politiken praktiskt tillsammans med alla som vill vara med.
Debatten om vad som behövs i vänstern måste också vara mycket mer precis än att avfärda den ena eller andra linjen som sossig, anarkistisk, leninistisk, vägval vänstrig eller syndikalistisk. Jag tror mer på Göran Greiders utgångspunkt i Metro 18/1 2008 ”Titta inte åt höger, men inte heller till vänster: Blicka ned istället. Försök att fylla era organisationer med nya människor. Jag vet, det är svårt. Men knacka dörr. Rör er på gatorna.”
Det är alldeles för tidigt att hylla det nya vänsterpartiet – det är mycket bättre att betrakta det som hänt som en bra nystart än en stor triumf. Nässjö-konferensen gav både positiva reaktioner från de församlade och genklang medialt. Men man skall komma ihåg att den genomsnittlige vänsterväljaren inte sett speciellt mycket positivt av vänsterpartiet på lång tid. Hela projektet aktivistpartiet hänger också på att det blir verklighet av orden. I längden måste detta projekt generera nya medlemmar och bättre opinionssiffror, annars kommer det obönhörligen att dömas ut. Allt återstår att förverkliga.
Den stora frågan är om vänsterpartiet orkar och kan göra nya prioriteringar för sitt arbete. Den väg som vänsterpartiet nu börjat staka ut är ambitiös och inte lätt om man tar in alla förutsättningar. Det finns nämligen inga tusentals människor som är beredda att omedelbart kasta sig in i arbetet – vänsterpartiet består till stor del av partiets parlamentariker. Det finns inga mängder pengar eller andra resurser. Det finns ingen quick fix som kan ge snabba opinionsökningar.
Till och med om den nya inriktningen blir lyckosam kommer effekten inte bli en Big Bang i riksmedier, utan en långsamt verkande snöbollseffekt på lokalplanet.
Det som ligger i potten är möjligheten att inte bara göra vänsterpartiet till ett attraktivt parti, utan att vitalisera hela vänsterfältet och skapa ny optimism för alla med hjärtat till vänster i Sverige. Goda exempel tenderar att sprida sig. Lyckas det har vänsterpartiet gjort en historisk insats.
/Aron Etzler