Det känns mycket speciellt att vara i Luleå bara en kort tid före 70-årsdagen av attentatet mot Norrskensflamman. Det är en händelse som mycket väl hade kunnat vara med i Staffan Westerbergs senaste pjäs Glada änkans röv, som hade urpremiär i lördags på Norrbottensteatern i Luleå.
Staffan Westerberg är känd för att genom barnprogrammet Vilse i pannkakan vara ”mannen som förstörde en hel generation.” Han har också fått stå som symbol för 70-talets kulturradikalism, inte nödvändigtvis på ett positivt sätt, vem minns inte skylten ”Det är ditt fel Staffan Westerberg!” vid Hultsfredsfestivalen 1998.
Det är ett rykte som är säkerligen betydligt överdrivet. Staffan Westerberg har däremot en mycket omfattande teaterproduktion under flera decennier. Han har nu hunnit bli 75 år, och i sin pjäs Glada änkans röv gör han ett tappert försök att summera.
Att han gör det på en teater i sin barndoms Luleå är förstås ingen tillfällighet. Pjäsen innehåller också många referenser till staden Luleå, till stor glädje för infödingar bland publiken, men helt obegripliga för oss utbölingar.
Scenen föreställer den legendariska biografen ”Saga”. Det var Luleås första riktiga biografteatersalong, som invigdes 1914 och revs 1963 för att ge plats åt Åhléns parkeringshus, också det en sorts symbolik.
Det är fullt med diverse filmattiraljer och mycket annat bråte, precis som det kan tänkas vara i en människas minne. Genom ett antal korta scener, monologer och inte minst sånger – inte för inte kallas föreställningen för en ”sorglustig kabaré” – gestaltas den grundläggande existentiella motsättningen mellan livets smärta och glädje.
Flera av sångnumren är klassiska schlager från tiden det begav sig. Känsloregistret är brett, det är mycket hjärta och smärta, och inte så lite humor.
Den stora världen är hela tiden hotfullt närvarande, det är folkhemsbygge, det är tyska bombplan på väg mot Norge, och plötsligt hämtas hela familjer i Budapest för deportation. Alexandra Pallfys monolog berör djupt, trots att det faktiskt hålls på ungerska, och ingen begriper förmodligen ett ord. Det är teater när det är som bäst det!
Pallfy är en av fyra förstaårselever från Teaterhögskolan i Luleå som är med i uppsättningen. De överraskar med stor mognad som skådespelare redan nu.
Staffan Westerberg själv stapplar charmigt tafatt genom hela pjäsen. Han är som en clown som rotar genom sitt liv på en cirkusscen, och försöker övertyga publiken – och kanske också sig själv – att det var ganska så roligt, och att vi gärna får skratta.
Den stora rollprestationen gör dock Karin Paulin Ek som Ava (gissa efter vem! särskilt som de andra heter namn som ”Charlie” och ”Errol”) Lundbäck. Inte minst har hon en fantastisk sångröst.
Andra akten har vi förflyttat oss till Abisko turiststation. Det är påvrare och mörkare, precis som innehållet. Det blir mycket dödsångest. Krafterna tryter, clownen är en sliten och åldrad fjällturist, ensam i en ojämn kamp mot livets element. Det ackompanjeras av dystra diktrader av Aspenström och Ulla Billquists självmord. Det är synd om människorna!
Finns det då ingen ljusning? Ja, vars longa, vita brevis, konsten är lång, livet är kort, det är i skapandet vi kan finna mening och tröst. Livet är motsägelsefullt, och våra inre och yttre motsättningar är olösliga, men konsten kan kanske skapa en försoning, som gör det inte bara uthärdligt utan också värt att leva.
Westerberg blandar högt och lågt, personligt och politiskt. Det är teater när den är som bäst. Det var fullsatt i salongen premiärkvällen, och publiken belönade ensemblen med stående ovationer.
Det var de verkligen värda.
