Den brittiska tidningen the Guardian publicerade i slutet av förra veckan (16/5) ett upprop från en lång rad framstående brittiska forskare. Uppropet varnar för den brittiska regeringens förslag som går ut på att allt socialt barnavårdsarbete i England ska avregleras och öppnas upp för den privata marknaden. Inte bara behandling och stöd utan även det som i England kallas för child protection, det vill säga möjligheten för samhället att omhänderta barn som utsätts för våld eller andra former av försummelse. Den enda delen av socialtjänstens arbete med barn som är undantaget från förslaget är adoptioner.
I en rapport från det brittiska Utbildningsdepartmentet (mars 2014) beskrivs de allvarliga bristerna inom den sociala barnavården på ett sätt som påminner mycket om situationen i Sverige i dag. Hög arbetsbelastning och socialarbetare som slutar vilket resulterar i en yrkeskår som består av unga och relativt oerfarna socialarbetare. Barn som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda, varken av sina föräldrar eller av den socialtjänst som har till uppgift att agera utifrån vad som är bäst för dem. I en utvärdering av den brittiska barnavården konstaterar professorn Eileen Munro (2012) att den brittiska socialtjänsten har tappat sitt fokus på behov och erfarenheter hos det individuella barnet och istället har blivit allt för fokuserad på procedurer och att göra lika.
Sverige har hämtat mycket inspiration från den brittiska barnavården. Inte minst gäller det BBIC – den modell för barnavårdsutredningar och uppföljningar som används av i stort sett samtliga kommuner i Sverige. Frågan är om och när vi får se förslag från något av de borgerliga partierna om att följa i britternas fotspår. För tillfället är – gudskelov – debattläget nog inte sådant att det går att föreslå ytterligare avregleringar inom välfärdssektorn. Kritiken mot vinsterna i välfärden inom skolan, omsorgen om äldre och sjukvården är allt för stor. Fackföreningsrörelsen sållar sig nu till kritikerna och IF Metalls kongress slog i söndags (18/5) fast att de är emot vinster i välfärden. Men oavsett hur det går i valet i september kan vi vara säkra på att vi kommer att få se nya förslag från de borgerliga partierna som banar väg för de stora vinstdrivna företagen. Och frågan är om inte socialtjänsten kommer att bli nästa arena? De har gjort försök tidigare, men högern fick då backa. Det var krångligt rent juridiskt och profitjakten i den övriga välfärdssektorn hade då bara börjat. Det var helt enkelt för konstigt för Sverige att privatisera socialtjänsten. Efter åtta år med alliansen är det dock inte mycket som förvånar en längre. Men det hindrar inte att det är väldigt, väldigt fel.
Risken är att bristerna i socialtjänsten används som en anledning för att avreglera även denna sektor. Det är så avregleringarna inom övriga delar av välfärdssektorn har kommit till. Vårdköer har använts som ursäkt för att avreglera sjukvården, dåliga äldreboenden har använts som ursäkt för att släppa in Carema och Attendo i äldreomsorgen och dalande skolresultat och låga lärarlöner har använts för att privatisera skolan. Vi har dock sett resultaten av avregleringarna och vi kan konstatera att vinstintressen inte hör hemma i välfärdssektorn. Motståndarna till förslaget i England varnar för att överlåta arbetet till vinstdrivna företag eftersom riskerna är att helt andra intressen än vad som är bäst för det specifika barnet får styra beslut och insatser. Vinstintresse och socialt barnskyddsarbete går helt enkelt inte ihop. Med den borgerliga regeringens politik i minnet kan vi konstatera att det har de nog helt rätt i.
