Delårsresultaten för det andra kvartalet 2005 skapar nu stora rubriker på tidningarnas, radions och tv-kanalernas ”näringslivsredaktioner”. Euforin vet inga gränser och störst rubriker får Wallenbergsdominerade Ericsson. Vinsten före skatt slutade på 7,8 miljarder kronor där analytikerna spått 5,4 miljarder.
Ericssons vinst är den hittills största som ett svenskt företag redovisat i modern tid. De åtta miljarderna är liktydiga med vad vinstmaskinen Volvo brukade redovisa för tio år sedan, men då för hela året. Sedan dess har kapitalisternas, direktörernas och ”börsanalytikernas” krav respektive recept bara blivit allt större.
Bakom de ökande vinsterna hos Ericsson, Volvo och andra monopolkapitalistiska exportföretag ligger att jobben ”outsourcas”. Jobben går till Kina, Estland och andra länder där arbetskraften varken är organiserad eller arbetar under människovärdiga förhållanden.
Carl-Henric Svanberg, Ericssons koncernchef, talar dock inte om att jobben har flyttat till Kina eller Latinamerika. I stället säger han att det bakom resultatet ligger en ”fortlöpande effektivisering inom hela bolaget” och att företagsledningen har ”sänkt produktionskostnaderna med mellan tio och femton procent på årsbasis”.
– Jag tror att över tiden får man den belöning på börsen som man förtjänar, det handlar bara om att på ett bra sätt visa hur man arbetar, vad man tänker göra och sedan genomföra det på ett konsekvent sätt, sa Carl-Henric Svanberg till Göteborgspostens utsände reporter.
Cynismen i dessa ord vet ingen gräns. Hur ”konsekvent” Svanberg tänkte och handlade vet de 460 avskedade Ericssonanställda på företagets anläggning i Nynäshamn.
För det var i februari som samme koncernchef ljög sina anställda rakt i ansiktet:
”Det är ett tungt besked som vi gett våra anställda i Nynäshamn idag. Anledningen är att arbetsinnehållet i våra produkter minskar och vi måste minska antalet produktionsenheter.”
Drygt fyra månader och tusentals färre anställda senare är det en glädjestrålande Svanberg som offentliggör den största redovisade vinsten någonsin för ett svenskt företag i modern tid, och meddelar att orderingången är större än försäljningen. På kvällen intervjuar Aktuellt anställda i Nynäshamn som säger att de nästan ser vinstresultatet som en provokation mot dem.
Nedläggningen av Ericsson bekräftar och illustrerar den gamla tesen att ”kapitalet har inget fosterland”. Den är samtidigt en illustration av hur kapitalet och socialdemokratins ledning i alla år agerat i klassamarbetets tecken. Statliga Televerket och privatkapitalistiska LM Eriksson opererade tillsammans i Nynäshamn, fram till dess att regeringen började slå sönder det offentliga företaget via den så kallade bolagiseringen 1986.
Sakta men säkert fragmenterades Televerket i mindre bolag och till slut hade även Teli, som tillverkade AXE-växlar i Nynäshamn, tagits över av Ericsson.
Facken och socialdemokratin har svikit. Svensk arbetar- och fackföreningsrörelse har i stort sett stillatigande sett på hur det svenska monopolkapitalet exporterar ut jobben. Det svenska vänsterpartiet har över huvud taget inget organiserat arbete inom facken för att där göra motstånd mot en oerhört allvarlig utveckling. Det är dags att slå tillbaka, innan det är för sent.