Många är berättelserna och minnena från dem som flydde för att undkomma nazismens terror och krigets fasor, men hur många känner till transporten av åtskilliga barn från Österrike till Sovjetunionen under ett antal månader 1934 och de livslinjer dessa barn kom att möta därpå? Inte många.
Nu har författaren Charlotte Rombach givit ut en bok på ämnet – än så länge endast på tyska. Att hon gjort det beror på den felaktiga bild av händelseförloppet, som tidigare publicerats i de fåtaliga skrifter som utkommit i ämnet.
– Jag började luska i ämnet och upptäckte att varken de österrikiska socialdemokraterna eller kommunisterna skrivit något i ämnet. Den enda skrift som fanns var mycket tendentiös, och betonade endast de negativa sidorna, säger Charlotte Rombach.
Bakgrunden finner man i det uppror som bröt ut i Österrike 12 februari 1934. Socialister inom så kallade ”Schutzbund”, det vill säga ungefär ”skyddsförbund”, hade gått till angrepp på ledaren Engelbert Dollfuss och hans ”gröna fascism”, men upproret hade krossats. Situationen för många österrikare på vänsterkanten blev ohållbar, och många fann ingen annan råd än att skicka sina barn utomlands. Ofta användes Tjeckoslovakien som transitland på väg mot Sovjetunionen. En av dem som åkte var Friedrike Löw, sedan 1948 bosatt i Sverige. Hennes bror var också med.
– Jag var en av de få som kunde åka med en förälder. Min far var kommunist och hade blivit fängslad 1934, och så fort han släppts fri begav vi oss mot Sovjetunionen, berättar Friedrike Löw.
Efter den illegala resan genom Tjeckoslovakien anlände man till Sovjetunionen, där ett barnhem väntade på Friedrike.
– Det var mycket, mycket vackert. En gammal japansk ambassad, som såg ut som ett palats. På ledigheter åkte vi till Krim.
Vare sig man läser boken eller träffar Friedrike Löw, berättar hon lyriskt om tiden på barnhemmet och i skolan. Om morgonen med gymnastik, frukosten, skolans aktiviteter, resorna på loven. Ett mycket bestämt schema över dagen på ferielägret återfinns i boken, ett schema som tycks ha fallit Löw i smaken. Hon var tio år gammal vid ankomsten, och fick börja på Karl Liebknecht-skolan. Hon beskriver åren på barnhemmet och i skolan som ljuvliga, men sedan hände något.
– 1938 upplöstes det österrikiska barnhemmet. De som ville studera fick flytta in i ett ryskt, och de som inte kunde språket så bra, de fick börja på yrkesskola.
Situationen förvärrades gradvis, och 1941 kom dråpslaget – Nazitysklands attack mot Sovjetunionen. Alla på det ryska barnhemmet evakuerades. Friedrike Löw och många med henne hamnade i Ufa, vid Ural.
– Det var helt annorlunda mot vad vi varit med om i början. Som dag och natt. Det var krig, vi hade ingen mat. Ruskigt.
Efter kriget återvände Friedrike till Österrike. Hennes mor hade dött redan när Friedrike var ett litet barn, och fadern hade omkommit redan 1937 i ett av Stalins läger, långt bort i Sibirien. Löw hade turen att hitta sin gamla fostermor, som tog emot henne med öppna armar.
– Jag har haft tur. Andra gick det mycket sämre för. Man drömde hela tiden om att återvända hem, men vissa föräldrar tog inte emot sina barn. Många föräldrar såg sina barn som främlingar efter alla dessa år. Jag kände ett syskonpar där bara sonen välkomnades hem igen, säger Friedrike Löw, som menar att hennes egen historia inte är så speciell, jämfört med många andras i liknande situation.
Och åtskilliga levnadsöden för dessa Schutzbundkinder går nu att läsa i Charlotte Rombachs bok Gelebte Solidarität (Upplevd solidaritet)– Schutzbundkinder in der Sowjetunion. Här beskrivs utförligt bakgrunden till flyttaktiviteterna, här tas en rad personliga liv upp, och här uttrycks minnen från några av dem som var med och fortfarande är i livet.
Friedrike Löw delar Charlotte Rombachs kritik mot vad som tidigare skrivits i ämnet.
– Det är klart att många av barnen råkade ut för hemskheter. En del arresterades av Stalin, andra omkom i kriget. Men tidigare publikationer har bara fokuserats på detta. Mina och de flesta andras minnen från tiden i Sovjetunionen är framför allt positiva. Åtminstone fram till krigsutbrottet.
Hur pass välkända är dessa barntransporter i Österike?
– Inte bekanta alls. Socialdemokraterna hoppar över den här delen av historien, trots att barn till socialdemokrater hörde till dem som åkte. Årsdagen av upproret åminns bara av kommunisterna. Bara en enda gång har jag hört händelsen nämnas i österrikisk TV. Jag tror det har att göra med att Österrike, till skillnad från Tyskland, aldrig har gjort upp med sitt förflutna, menar Charlotte Rombach.