– Den dagen det blir offentligt skulle många politiker inte bli återvalda till Sveriges riksdag.
Det är Lars Ångströms, tidigare MP-riksdagsledamot i Exportkontrollrådet, kommentar till Svenska Dagbladet om somliga av sina kollegors insatser i EKR. Det kan mycket väl vara sant, men det har vi ingen aning om. Hypotetiskt kan ledamöter i EKR lika gärna göra till en sport att rösta mot sitt partis linje som att felaktigt antyda att andra gör det. Inte ens ledamöternas respektive partiledning kan i så fall kontrollera det.
EKR är ett råd tillsatt av representanter från alla riksdagspartierna. Dess uppgift är att ge vägledning till ISP, myndigheten för kontroll av vapenexport. I dagarna har det varit särskilt aktuellt på grund av avslöjandet av planerna att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien. Försvarsminister Sten Tolgfors gick nyligen ut med att samtliga partier var informerade om vapenfabriken redan 2010 (detta var strax efter att han påstått att inte ens han själv kände till affären). Det är en sanning med modifikation, eftersom det var ledamöterna i EKR och inte ”partierna” som i så fall kände till planerna.
Tanken med rådet är att ISP ska ges en viss demokratisk styrning. Frågan är hur stor den är när valda representanter i många fall är bundna av tystnadsplikt.
Det främsta argumentet mot mer öppenhet är att länder skulle bli mer obenägna att köpa vapen av Sverige om deras potentiella fiender kan ta reda på vad de köper. Samtidigt har bland andra Svenska Freds pekat på att flera andra länder har mer transparens än Sverige. I Finland är det till exempel regeringen som fattar beslut om vapenexport och i åtminstone vissa fall kan man ta del av hur de olika ministrarna har röstat. Exakt vilken beslutsmodell som är bäst kan diskuteras, men att det behövs mer redovisning och öppenhet står utom allt tvivel.
Men det finns andra tunga frågetecken kring vapenhandel med och vapenfabriker i Saudiarabien. Förra våren beslutade samtliga riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna att stödja en flygförbudszon över Libyen. Syftet var att skydda civilbefolkningen om regimen skulle sätta in flygvapnet mot oppositionen. Många, även från vänster, talade lyriskt om att ”stödja den arabiska våren” med hjälp av Jas-plan.
Det fanns också en annan arabisk vår. Den i Bahrain. Där införde regimen undantagstillstånd ungefär samtidigt som Libyenfrågan kom på tapeten i Sverige. Minst 2 500 människor greps. Minst ett 50-tal dödades i oroligheterna eller till följd av tortyr efter gripandena. Allt med benäget bistånd från grannlandet Saudiarabien. I mars förra året rullade saudiska tanks in i det fredliga protestlägret i Bahrains huvudstad Manama. Sedan fanns där inget protestläger mer. Tydligare än så kan nog inte hyckleri illustreras. Eller som Amnesty skriver i sin rapport från Bahrain 2011: ”Till viss del verkar det som om proteströrelsen var ett offer för regionala och internationella kapitalintressen och politiska intressen, bland annat i USA”. USA är för övrigt ett av de viktigaste exportländerna för Saudiarabien.
Om Sverige nu alls ska exportera vapen, är det verkligen hit vi vill att vår export ska gå? Är det i ett land där kvinnor är satta under förmyndarskap och där den feministiska rörelse som finns konstant hotas av grymma repressalier som vi ska hjälpa till med nya vapenfabriker? Och återigen, är det rimligt att sitta som demokratisk representant i ett råd och inte få meddela det till sina väljare?