SKÖNLITTERATUR:
Sjöjungfruns andra fot
Mia Couto.
Övers: Irene Anderberg.
Leopard, 2010.
Nattens sång
Abigails liv
Chris Abani.
Övers: Roy Isaksson.
Celanders förlag, 2010.
Pojken på andra sidan
Irene Sabatini.
Övers: Inger Johansson.
Norstedts, 2010.
Under lejonets blick
Maaza Mengiste.
Övers: Ylva Spångberg.
Forum, 2010.
Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är en av årets största litterära händelser. Årets tema var Afrika, vilket väckte en hel del kontroverser. Kritikerna menade att det var ogörligt att klumpa ihop en hel kontinents mångskiftande kulturer, traditioner och språk under samma tak. Det fanns också något direkt nonchalant, för att inte säga diskriminerande, i att föra samman alla de afrikanska länderna, medan var och en av våra nordiska grannar, liksom de baltiska staterna, förärades ett temaår vardera.
Försvaret anfördes av deckarkungen Henning Mankell, som ju under långa perioder har bott i Moçambique. Hans argument var dels av pragmatisk karaktär, det skulle helt enkelt ta för lång tid om man tog ett land åt gången, dels formulerade han en elegant paradox, ”det går om man inser att det är ett omöjligt uppdrag”.
I efterhand kan man konstatera att det lyckades över förväntan. Inte minst framträdde rikedomen i den afrikanska litteraturen.
Och det finns författare som skriver utifrån ett större afrikanskt perspektiv. Mia Couto från Moçambique, som räknas till de främsta portugisiskspråkiga författarna, har skrivit en roman om Afrika som identitet. Inte helt oväntat visar sig allting vara bluff och lögn rakt genom. Ingenting är vad det synes vara, än mindre vad det utger sig för att vara. Det råder en ständig avsaknad av något väsentligt i tillvaron. Alla vedertagna begrepp som ras, kultur, identitet, religion och tradition blir plötsligt problematiska. Och i bakgrunden finns en avlägsen närvaro av en korrumperad revolution.
Historien upprepar sig på ett tvångsmässigt sätt, och enda utvägen är att lämnas dess barlast bakom sig en gång för alla.
Coutos stil ligger nära den magiska realismen, och han lyckas skapa en myllrande skröna, full av oväntade händelser, bisarra karaktärer och drastisk humor. Berättelsen finns i spänningsfältet mellan det traditionella och det moderna, den koloniala erfarenheten och den postkoloniala verkligheten. Det ger en dialektisk skärpa, samtidigt som det placerar romanen i den moderna afrikanska litteraturtraditionen, vars livsluft är just denna dialektik.
För nigerianen Chris Abani står längtan bort från misär och hopplöshet i centrum, alltid med inbördeskriget närvarande som en skugga. Efter genombrottsromanen Graceland ger nu det lilla Lundaförlaget Celanders ut två kortromaner av Abani.
I Nattens sång kommer Biafrakriget i förgrunden. Det är berättelsen om pojksoldaten med det surrealistiska namnet ”Min lycka”, som är ledare för en minröjarenhet av barnsoldater. De har alla fått stämbanden avskurna av sina egna för att inte deras dödsskrik ska distrahera under desarmeringen av minor. Deras tideräkning är indelad i ”före Hatet” och ”Hatet”, dessvärre inget ”efter”.
”Min lycka” färdas genom en ofattbart grym värld, i en veritabel helvetesvandring genom en förstörelsens landskap, plågad av död och hunger. Abanis suggestiva språk gör läsningen fysiskt smärtsam.
Dröm och verklighet flyter ihop, och kvar är frågorna om gott och ont, och den mänskliga existensens mening. Får man göra vad som helst för att överleva?
I Abigails liv ligger inbördeskriget tillbaka i tiden, men fortfarande är Nigeria ”det här landet där de döda låg kringströdda på gatorna i stora och små städer som vilka sopor som helst”. Det är i hög grad männens värld, och sexuella övergrepp hör till vardagen. Tonåriga Abigail blir tidigt luttrad, och när hennes båda föräldrar är borta, åker hon med en kusin till England. Där tvingas hon till prostitution, men hon finner sig inte i misshandeln och förnedringen, och lyckas fly.
På en nykter och resignerad realistisk prosa med poetiska kvaliteter skildrar Abani en person som vägrar att vara offer, och som är beredd att strida för sitt liv med döden som insats.
”Vad händer egentligen i Zimbabwe?” är det många som frågar sig, medan landets vänner undrar hur det kunde gå så fel. Irene Sabatinis roman Pojken på andra sidan ger inga svar på dessa frågor, men tecknar en spännande bakgrund, som ger liv och färg och nyhetsrapporteringens torra prosa.
Huvudberättelsen är en kärlekshistoria mellan den vite Ian och den svarta, eller enligt Rhodesias/Zimbabwes bedömningsskala, ”färgade” Lindiwe. Det är en omvänd mesallians. Han är en riktig ”rhodie”, hans familj är fattigt ”white trash”, han saknar skolor, medan hon tillhör en lägre medelklass, med en liten sparad slant på banken, bildningsiver och universitetsstudier. Det är två olika världar som möts, ingenting mindre. Här är ras allt, individen intet.
Vi får följa deras komplicerade historia från den tiden då landet blir självständigt, befrielserörelsen tar över, och Rhodesia blir Zimbabwe. Undan för undan går landet mot en katastrof, plågat av korruption, Aids och våldsövergrepp, styrt av den alltmer despotiske ”Bob”, och hans nya fru, som gemenligen kallas för ”The first shopper”.
Romanen, vars originaltitel är The boy next door, belönades med det prestigefulla brittiska litterära Orangepriset för bästa debut 2010.
Kalla kriget kunde ofta leda till märkliga allianser och ideologiskiften, inte minst i tredje världen. Kampen var särskilt hård på geopolitiskt strategiska ställen. Ett sådant var Afrikas horn. Där hade Sovjet länge en allierad i Somalias Siad Barre. Då denne förvandlades till brinnande socialist till en varm anhängare av marknadsekonomi, och följaktligen hamnade inom den amerikanska intressesfären, satsade Sovjet på en officersrörelse i Somalias ärkefiende Etiopien. Det finns alltid en överste när man behöver en.
Uppgiften var så mycket lättare som det fanns ett utbrett missnöje med kejsar Haile Sellassies regim. Konungarnas konung, Lejonet av Juda, hjälten från självständighetskampen mot det fascistiska Italien, hade alltmer tappat kontakten med verkligheten, och levde isolerad i sitt slott i ofattbar lyx, medan landet sjönk ner i fattigdom och misär. En kraftfull social rörelse förde fram en officersjunta till makten, kejsaren och hans närmaste arresterades och det dröjde inte länge förrän landet drabbades av en terrorregim. Den proteströrelse som gick i spetsen för förändringar blir nu offer för utrensningar och övergrepp. Revolutionen äter sina barn.
Maaza Mengiste skildrar denna dramatiska period i Etiopiens historia genom en familjesaga. Fadern och äldste sonen vill inte blanda sig i politiken, försöker sköta sitt, medan den upproriske yngste sonen engagerar sig i underjordisk hemlig verksamhet. Det blir naturligtvis inte som någon har tänkt sig. Familjemedlemmarna ställs inför omöjliga val, med långtgående konsekvenser, både för dem själva och för deras närmaste.
Ett klassiskt generationsdrama, som skildrar föredömligt hur band människor emellan utsätts för svåra slitningar under yttre tryck.