Under några stormiga veckor i slutet av mars försökte några tusen demonstranter att provocera ett folkligt uppror i huvudstaden Minsk. Men den planerade ”blomsterrevolutionen” – blåklinten hade redan valts som symbol – blev aldrig av.
Inte heller utbröt större kravaller i samband med protesterna.
Myndigheterna nöjde sig med att avhysa ett 200-tal ungdomar från Oktobertorget i centrala Minsk.
Några oppositionella ledare greps och dömdes för mindre förseelser i samband med protesterna. Lukasjenkos främsta utmanare i valet, Aleksander Milinkevitj, fick sålunda avtjäna tio dagar i fängelset för anordnandet av en icke-anmäld demonstration.
Opinion utomlands
Eftersom oppositionen efter kraftmätningen i våras inte längre orkar att mobilisera större demonstrationer har man bytt taktik och koncentrerar sig nu fullt på att skapa opinion utomlands.
Milinkevitj överklagade tidigare i augusti officiellt presidentvalet.
Överklagandet anses inte ha någon verklig chans, men det övergripande målet är, enligt Milinkevitjs presstalesman Pavel Motsjejko, att driva rättegångarna vidare till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Detta är bara ett led i en strategi som ska tvinga fram ett systemskifte i Vitryssland genom internationellt tryck. Redan veckan efter presidentvalet fick man USA och EU att utlysa vissa sanktioner mot Vitryssland.
Milinkevitj har sedan dess rest runt i västvärldens huvudstäder för att få gehör för sina krav att helt bannlysa den vitryska regeringen. Han har dessutom lyckats att få USA och EU lova stora summor för att ”främja demokratin” i Vitryssland och ge stipendier åt unga vitryssar som vill lämna landet.
Demokratistödet från väst används nu till bygget av en exilpolitisk infrastruktur i Vitrysslands grannländer i Baltikum.
Även svenska staten är, via Sidas stöd till de svenska riksdagspartiernas biståndsorganisationer, delaktig i finansieringen av denna verksamhet.
Ingen Natovurm
Utvecklingen har tärt på de oppositionellas enhetsfront. Anatol Ljabedska, ordförande för det konservativa Förenade Medborgarpartiet, menar att man försummar kampen på hemmaplanet och kräver att en ny ledare för oppositionen utses.
Andra röster menar att Milinkevitjs västvänliga kurs riskerar att leda oppositionen in i ”ett ghetto”, därför att den vitryska befolkningsmajoriteten inte verkar hysa speciellt varma känslor för USA och Nato.
Redan under valrörelsen i våras sökte därför den hittills största oppositionella kraften, De vitryska kommunisternas parti (PKB), demonstrativt stöd hos det ryska politiska etablissemanget.
Men styrkeförhållandena inom oppositionen håller på att förskjutas.
Det är de borgerliga partierna, framför allt liberalerna, som mest gynnats av det utländska stödet till deras exilstrukturer. Sedan socialdemokraternas presidentkandidat Aleksander Kosulin, som greps under valrörelsen, nyligen dömts till fem och ett halvt års fängelse är de olika socialdemokratiska strömningarna mest upptagna med sina inbördes strider.
Splittring
Mest ansatt är dock PKB som kämpar för sin överlevnad. Partiet, som dominerade oppositionens valrörelse tidigare i år, hotas av splittring och ett de-facto förbud.
Detta sedan det presidentvänliga kommunistpartiet BKP i juli meddelat att de båda konkurrerande partierna hade ”återförenats” och anammat ett presidentvänligt program.
Sedan dess har flera av PKB- distrikten ”avregistrerats” av myndigheterna med hänvisning till att partiet inte längre existerar.
För drygt en vecka sedan meddelade dessutom myndigheterna i Minsk att PKB:s samtliga ”illegala kontor” ska stängas. Skulle PKB på så sätt tvingas under jorden tystnar den sista rösten inom oppositionen som kritiserar Aleksander Lukasjenkos regim ur ett vänsterperspektiv.