En betydande politisk tänkare spådde för några år sedan, vad de styrande kan tänkas företa sig för att möta det sedan några år ökande antalet sjukskrivna och förtidspensionerande i Sverige. Han föreslog:
1) Absolut ingenting åt de sociala, miljömässiga och ekonomiska faktorer som måste ligga bakom den ökande sjukligheten i stressjukdomar.
2) minska sjukförmånerna
3) göra det svårare att för läkare att sjukskriva och för den sjuke att bli sjukskriven
4) på sikt avskaffa den offentliga sjukförsäkringen.
På åtminstone tre av dessa fyra punkter gissade vår tänkare rätt – det vill säga snäppet bättre än SMHI och 25 procent bättre än flertalet ekonomijournalister. I den mån man inte bedömer att de minskade förmånerna för sjuka och förtidspensionerade innebär ett första steg till att ersätta Riksförsäkringsverket med ett privat försäkringssystem, beror detta troligtvis på att ett sådant system vore dyrare, och att exemplet USA har varnat oss.
Fast spåmannen kunde ju inte förutse de enorma insatser Hanne Kjöller i Dagens Nyheter skulle göra för att förverka hans profetia. Hör hennes evangelium:
1.
Det är svenskarnas lättja och dåliga moral att vi är sjuka
”Hur undvikande, ältande, rättighetstänkande och självupptagenhet blivit en del av den svenska kulturen. Och hur det föder psykisk ohälsa…”
2.
Det är läkarnas fel att vi är sjuka
”Det finns mycket som talar för att vi lagt tröskeln för mentala sjukdomar för lågt, att vi ’producerar’ psykiska sjukdomar i stor omfattning. /…/ I stället för att prata om folksjukdomar måste vi analysera vad som utlöser och vidmakthåller dessa symtomdiagnoser.”
3.
Det är förstås i synnerhet (de socialdemokratiska)
politikernas feghet:
”Problemet var alltså inte sjukskrivningsexplosionen utan hade förskjutits till det som politikerna angav som brist på samordning och rehabilitering. Det blev den politiskt ofarliga slutsatsen.”
4.
Framför allt är det rehabiliteringens fel
”/…/ de fåtal rehabiliteringsstudier som finns snarare påvisar negativa effekter. [en studie] har visat att 34 procent av dem som rehabiliteras återgår i arbete jämfört med 56 procent av dem som inte rehabiliteras. Förtidspensionering är betydligt vanligare bland de rehabiliterade än bland dem som inte fått någon ’behandling’.”
Det finns skäl att med Kjöller tro, att försöken att få igång patienter med utmattningssyndrom genom så kallad arbetsinriktad rehabilitering inte varit någon övertygande succé. Men eftersom endast svårare fall remitteras till rehabilitering, borde hon fastmer uppröras av att folk med bröstsmärtor som går till doktorn, i större utsträckning avlider än dem som går till jobbet som vanligt. Det är samma pseudoargument som det ofta hörda att ”ju längre en människa är sjukskriven, desto större risk att hon blir sjukpensionär”.
Och vad föreslår Kjöller att vi skall göra? Jo.
5.
Ändra till rätt, det vill säga Kjöllers, attityd:
”/…/ sjukdom, värk och trötthet något man har att förhålla sig till. Och huvudansvaret för att man i det läget gör det bästa av situationen ligger på individen. Det är trots allt hon som ska fortsätta att leva sitt liv. Och ansvaret för det är alldeles för stort för att läggas på någon doktor, försäkringskassa eller ens regeringen.”
Det är inte fråga om hur man har det, utan om hur man tar det. Det är också delvis sant, och vad kan vi göra i övrigt? Det vore fel att beskylla Kjöller för att överösa oss med en mängd förslag för att göra något åt det ökade sjuktalet – som för övrigt sedan 2-3 år håller på att återgå till 1997 års nivå – utöver moralisk upprustning, sluta dalta med de sjukskrivna och det vanliga att upplösa folket och välja ett nytt.
Men den som har DN:s ledarsida till sitt förfogande, behöver väl inga ytterligare argument?
