Sommarens förhandlingar om stödpaketet till de EU-länder som drabbats hårdast av coronapandemin blottlade en gång för alla den skillnad i synen på EU som råder i Skandinavien och på den övriga kontinenten. Det svenska Vänsterpartiet anslöt sig som bekant till regeringens linje och krävde att så lite som möjligt skulle ges till underskottsländer och att så mycket som möjligt av det som ges ska vara i form av lån och inte bidrag. Till saken hör givetvis att V:s argument var annorlunda än de övriga partiernas då de grundar sig på partiets traditionella EU-motstånd. Så långt är hållningen inte konstig: den kan framstå som osolidarisk men är i alla fall logisk. Problemet är att en motion har lagts fram för att partiet helt ska slopa kravet på utträde vid partikongressen senare i höst. Om den mot förmodan skulle antas blir V:s EU-politik med ens mer problematisk.
I den lilla tillstymmelsen till offentlig debatt om coronapaketet som förekom i Sverige under försommaren lyste ett perspektiv med sin frånvaro: situationen i unionens andra länder och i synnerhet i de södra delarna. Sverige står lyckligtvis utanför den monetära unionen, men i och med att vi sitter med och fattar beslut om dess framtid (och omfattas av zonens budgetregler) vore det inte orimligt att vi i alla fall tar detta i beaktande. EMU har utvecklats till en katastrof, vilket var ofrånkomligt: en gemensam valuta utan gemensam finanspolitik kan inte leda till något annat. En lösning vore att riva upp hela projektet. Det vore dock en kostsam väg, inte minst för de svagaste grupperna i de svagaste länderna. Det andra alternativet är att man tar det steg som man nu för första gången har inlett, nämligen mot gemensam finanspolitik och gemensam upplåning. Detta skulle göra euron till en mer fungerande valuta och underlätta för stater som Italien, Spanien och Grekland att finansiera sin välfärd – behov som på senare tid blivit helt akuta.
För V finns nu tre alternativ att välja mellan. Antingen behåller man utträdeskravet och håller fast vid sin mellanstatliga syn på EU som ett handelssamarbete där varje land strider för sina egna intressen, basta. På sikt kan det innebära att Sverige lämnar EU vilket förmodligen vore det bästa för alla: Sverige slipper EMU:s tvångströja och euroländerna slipper ett hinder för integration. Det andra alternativet är att man slopar kravet och lägger om politiken så att man inte blockerar den integration av eurozonen som måste komma till stånd om våra sydliga grannländer ska ha en chans att återhämta sig. Om V väljer det tredje alternativet, nämligen att slopa utträdeskravet men behålla sitt motstånd till all vidare integration anammar man dock en linje som vore förödande för majoriteten av kontinentens invånare. En fingervisning om vad som då väntar finns redan i Italien där Fratelli d’Italia har blivit tredje största parti sedan krisens utbrott. Dessa är inte ”fascister” av det högerpopulistiska slaget som vi vant oss vid – de är Mussolinis arvtagare. Det är priset i syd för motståndet i norr.
